Första hösten: Blå gryning

Första hösten: Blå gryning är skriven av E.P Uggla.

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Jag gillar apokalypser. Jag blir därför extra glad när jag hittar apokalyps som faktiskt är riktigt bra. Som den här. Själva berättelsen känner vi igen. Femtonåriga Charly som befinner sig i Malmö försöker desperat ta sig hem till storasyster Lisen i Stockholm. Omständigheterna gör att de blir fler som slår följe och vi får följa gruppen på sin färd. Samtidigt kämpar Lisen för att ta reda på vad hotet egentligen består av. Att de små blå blommorna är orsak till apokalypsen står klart, men varför och hur?

Första hösten: blå gryning är en stark debut. Välskriven med en stark story och intressanta karaktärer. Bokens styrka är dock det vetenskapliga. Dels får vi något helt nytt och det märks även att författaren kan sin sak. Om författaren jobbar som forskare eller bara gjort sin research väldigt bra vet jag inte. Oavsett känns det verkligen som ett troligt scenario och vi får allt förklarat på ett sätt som ändå känns någorlunda begripligt för oss okunniga.

Det här är första boken i en serie och vissa saker får av naturliga skäl större plats på bekostnad av annat. Det är ett starkt driv från första sidan till sista. Vi får en solid bakgrund till katastrofen varvat med hemskheter och action. Det som får stå tillbaka lite här är karaktärerna. Vi får visserligen ganska klara grunder till varför de är och beter sig på ett visst sätt, men vi får inte lära känna dem på djupet. Framförallt Charly känns så driven och stark redan från början att jag trots hens unga ålder ändå aldrig tvivlar på att hen kommer klara det. Vilket på ett sätt är bra, men lite mer ångest i läsningen hade inte heller varit fel. Stort ( megastort ) plus dock till en huvudkaraktär som förefaller vara icke-binär. Ledsen om jag spoilade lite nu, men hur ska man hitta böcker med karaktärer som avviker från cisnormen om ingen talar om var de finns?

Bra läsning alltså. En komplex, spännande och trovärdig apokalyps som lyser starkt. Väldigt bra gjort och jag ser mycket fram emot nästa bok i serien.

 

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Håkans Bokhylla, Oarya och Fear not the dark.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Annonser

Trojanerna av Lova Lovén

trojanernaTrojanerna är skriven av Lova Lovén.

ÖVER 300 DÖDA I MASSAKER PÅ HÖGSTADIESKOLA I MALMÖ

Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö.

I Sverige.

I världen.

Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krisförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm … mot det smygande hot som är trojanerna.

Nämn ordet apokalyps och jag är fast. Och, ska det erkännas, jag fastnar rätt bra oavsett om det är bra eller dålig undergångslitteratur, en undergång är alltid en undergång. Sedan finns det bra undergångslitteratur och fantastisk undergångslitteratur, och när jag får den senare varianten gråter jag av lycka ( vill inte veta vad det säger om mig ). Vilket jag gjorde med den här. För det här är skrämmande realistiskt , trots att det vi möter inte är mänskligt.

Läsningen ligger tillräckligt nära aktuella händelser för att skaka om mig i märgen. Ta bara de skräckslagna ropen på hjälp över Twitter.

ring inte jag gömmer mig

snälla hjälp

Jag tänker inte gå in på detaljer men mycket av det som händer i boken påminner om verkliga händelser. I boken är allt fiktivt men skeendet är emellanåt fasansfullt välbekant och kastar mig tillbaka till olika händelser och datum som verkligen rört om hela världen. Samtidigt är det tillräckligt fiktivt för att inte kännas respektlöst, inte utnyttjande. Något som säkert har varit  svårt att balansera och som verkligen kräver sin författare. Den här blandningen av fiktion och verklighet gör berättelsen skrämmande på en ovanligt obehaglig nivå. Vilket är en komplimang när det handlar om undergångslitteratur.

De tre kvinnorna vi får följa känns så nära och trovärdiga att jag köper allt. Ibland tycker jag att det är obegripligt att de faktiskt vågar sig utanför hemmet med tanke på allt som sker, men vid närmare eftertanke så fortsätter ju samhället rulla på trots katastrofer. Mat måste finnas på bordet och lön måste håvas in. En berättelse som får en att tänka efter lite extra över allt som sker idag. Hur vardagligheter blandas med tragedier. Extra plus också för den moderna feministiska tonen i berättelsen.

Det enda jag hade problem med var datumangivningen i berättelsen. Den utspelar sig 2014 vilket för mig är obegripligt. När det gäller undergångslitteratur bör det antingen inte vara datumangivet alls, eller angivet framåt i tiden. Jag vill känna att apokalypsen jag läser om är möjlig. För mig är den känslan den yttersta rädslan när jag läser skräck, att det skulle kunna hända. En känsla jag blir lite lurad på här och som tar bort den ultimata apokalypskänslan.

Ändå, en skakande läsupplevelse och så nära full pott man kan komma.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I bokhyllan och Tentakelmonster.

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplar.

Virus av Daniel Åberg – Storytel Originals

66a02d0d-fa51-4cc0-970f-bc1e7d0c3a93Virus är en följetong som skrivits av Daniel Åberg.

En stekhet sommardag drabbas Stockholm av ett mystiskt och våldsamt virus. Inom loppet av dagar är staden, landet och kanske hela världen ödelagd.

Ett fåtal överlever smittan. Amanda, en oberoende och tuff person som aldrig riktigt vuxit ur sin ungdomliga livsstil. Iris, som trots en bruten arm är redo att gå över lik för att skydda sin dotter Sigrid från kaoset i sjukdomens spår. Dano, en 12-årig pojke som flytt krigets fasor i Syrien bara för att tvingas se sin familj utplånas vid ankomsten till Flemingsberg när viruset når Stockholms förorter.

Tillsammans flyr de och tvingas snart inse att hoten de möter i en civilisation som dör är fler än de kunnat ana. Samhället må ha nått sitt slut, men något måste komma därefter. Har de en plats där?

Det här är alltså något så märkligt som en följetong producerad av Storytel. Typ som Netflix egenproducerade serier. Man kan alltså inte köpa den i bokhandeln, utan den finns enbart på Storytel som e-bok och ljudbok. Den är dessutom skriven i säsonger, något jag inte visste när jag började läsa.

Jag har senaste veckan vältrat mig i Maggie Stiefvaters fantastiska värld. En värld som tagit så mycket plats i mina tankar att jag behövde något lättsmält att läsa. Sådan läsning som egentligen är blaha men fungerar för stunden. Så jag började läsa Virus igår morse och blev väldigt förvånad när jag satt och grät redan efter bara några sidor. För den här är inte blaha utan faktiskt mer än så.

Boken är visserligen lättsmält. Den har korta kapitel, tydliga cliffhangers flera gånger och rejäl dramatik. Spännande och pådrivande och mycket action. Det är explosivt och bombastiskt på ett väldigt filmatiskt sätt. Vilket ju är meningen. Men det finns också hjärta här. Daniel Åberg vill mer än bara underhålla.

Dels har vi karaktärerna som inte följer de vanliga stereotyperna. Ingen Wesley Snipes så långt ögat når. Istället möter vi Dano. En rädd 12-årig pojke som precis kommit till Sverige med sin familj. Efter månader av flykt är de 16 kilometer från sitt mål när tåget stannar och helvetet bryter ut. Dano som istället för trygghet finner samma skräck som han flytt ifrån.

Sedan finns det en känsla i boken som är mer odefinierbar. Som jag inte vet om den är medveten eller om det beror på min egen känsla av tilltagande hopplöshet. Med viruset kommer visserligen en aggressivitet som gör de insjuknade våldsamma. Istället för att be om hjälp attackerar de. Men samtidigt är det ingen som ens försöker hjälpa någon. Ingen bryr sig. Alla är arga på någon, myndigheter och samhälle men ingen lyfter själv en hand för att göra något. Det finns bara ilska. Ilska över att man själv ska behöva bry sig, ta hand om, hjälpa. Så ingen gör det och folk dör. Kanske är samhället inte riktigt där än, men jag känner att Åberg sätter fingret på något som oroar mig. Ovilja att bry sig om. Och ilskan. Överallt dessa arga människor som sprider sitt hat i media, sociala forum, ute på gatan.

Virus är visserligen snabbläst underhållning, men jag uppskattar att Åberg mitt i det explosiva även gett den hjärta.

Vad jag däremot inte uppskattade var att det här tydligen var säsong 1. Något jag inte visste när jag började ( eftersom det inte står någonstans ) och som retade mig enormt när allt bara slutar mitt i med en rejäl cliffhanger. Och tyvärr gör det förmodligen att jag inte kommer läsa fler av Storytel Originals följetonger.

The walking dead möter Zombieland – Z Nation

ZZ Nation.

Zombieapokalypsen är här! Ett virus har slagit ut nästan hela mänskligheten med bara några få överlevare ( no shit ). En av dessa är Citizen Z, en ensam kille som sitter i en högteknologisk anläggning någonstans på Arktis. Han kan med sin teknologi leda överlevarna till mat, vatten och trygghet. Något som kommer väl till pass när en grupp slumpvis hopfösta människor ska försöka föra Murphy, den enda som överlevt ett zombiebett och således har antikroppar mot viruset i blodet, till Kalifornien för att skapa zombievaccin. Lägligt nog en tripp tvärs över hela Usa.

Låter klyschigt? Förvisso, men lägg till en stor dos humor så har vi någon slags variant av filmen Zombieland möter The walking dead och ett gäng karaktärer jag verkligen gillar ( de dör visserligen som flugor så man ska inte fästa sig för mycket ). Det funkar märkligt nog. Väldigt bra till och med.

Bra action, bra skådisar och skruvad zombiehumor. Vi är fortfarande bara på säsong 1, men det finns en säsong två och trean är på väg. Jag hoppas den håller sig länge, för jag gillar verkligen det här.

 

Lite mer om Penryn och World after.

Det här blir inte en recension, utan mer ett kortare utlåtande i förbifarten. Mest för att jag läste den på engelska, men även för att jag läste den under en väldigt dålig tidpunkt. Jag väntar alltså tills den svenska versionen har kommit ut innan jag ger er hela känsloregistret. Omdömet från Änglafall gäller dock fortfarande. Jag är fortfarande golvad och tokförälskad.

Vi får någorlunda bra svar på den korta tidsperioden gällande apokalypsen. Hur hela världen kunde gå åt helskotta på bara sex veckor. Däremot fortsätter allt gå väldigt fort. När jag efter halva boken känner att det borde ha gått åtminstone en månad, har det bara gått några dagar och det känns inte helt rimligt. Men det är väl det enda negativa jag har att säga.

Penryn och Raffe är fortfarande ett fantastiskt par, men jag gillar att kärlekshistorien inte är det primära för någon av dem. De har liksom viktigare saker att tänka på, varför änglarna skapar monster och mördarbarn till exempel. Vi hamnar också på en känd plats som filmatiserats ett antal gånger. Dock aldrig i samband med änglar och apokalypser. Och svärden! Hela grejen med svärden får mig att rysa av lycka. Jag gillar!

world-after (1)

Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till