Europa Pandemus – Peter Westberg

En fredagsnatt i maj slocknar plötsligt all kommunikation mellan Spanien och omvärlden efter rapporter om en serie attacker som verkar kopplade till varandra. I Spanien vaknar folket upp till en levande mardröm när det visar sig att en livsfarlig smitta, som gör folk aggressiva och okontrollerbara, börjat spridas som en löpeld.

När nyheter om katastrofen når ut gör grannländerna vad de kan för att försöka hindra smittan från att spridas över gränserna, men hur kontrollerar man horder av flyende människor? Vad händer när samhället kollapsar? Vad är människor villiga att göra för att rädda sig själva?

Europa Pandemus är skriven av Peter Westberg.

Jag skriver det direkt så får vi det avklarat. The Walking Dead som till viss del utspelar sig i Sverige. Det är huvudkänslan och det betyder att vi känner igen handlingen till stor del. Kanske inte det mest nyskapande med andra ord. Men är det nödvändigvis dåligt? Självklart inte. Jag gillar nämligen det här. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid och även om tidsskillnaden bara är ett par månader så är det olika världar vi möter och just det här gillar jag starkt. Vi får vara med från allra första början när apokalypsen startar och vi får även se resultatet. När allt har gått helt åt helvete.

En referens till Walking dead betyder naturligtvis en hel del slafs. Det är mycket blod, köttslamsor och benknotor, men det passar in och därmed är det helt ok för mig. Det viktigaste är nämligen inte köttslamsorna, utan våra protagonisters väg ut ur helvetet. Om det nu finns en sådan.

Våra huvudkaraktärer startar från olika platser, vid olika tidpunkter. Dels får vi följa Marta som är på pilgrimsvandring längs Caminon när undergången startar, och dels möter vi Georg som befinner sig i Stockholm när helvetet redan är ett faktum. Och just Marta älskar jag lite extra mycket. En medelålders kvinna som visar sig vara totalt kick ass! Ändå är hon bara en helt vanlig kvinna. Utan superkrafter och utan hjälteambitioner så gör hon helt enkelt vad som måste göras, fortsätter framåt. Just det här är vad jag saknar så ofta i litteraturen. En kvinna som trots att hon kickar ass ändå är just bara en helt vanlig kvinna. Hon är vår mamma, syster, granne, kollega eller kassörska. Och hon leder oss rakt igenom helvetet utan att blinka, helt enkelt för att hon måste.

Så med Marta som ledstjärna ringlar sig berättelsen vidare, genom död, köttslamsor och hopp. Och när slutet kommer så önskar jag på sätt och vis att det här är slutet. För jag läste att det är en fortsättning på gång och på något sätt beklagar jag det. För även om jag väldigt gärna läser en fortsättning så älskar jag ändå slutet. Ett ovanligt slut som ger oss både förfäran och hopp och öppet för tolkning.

En härlig apokalyps att njuta av i sommarvärmen. Jag gillar. Dessutom får vi äntligen svaret på varför man inte använder benämningen zombies i zombieberättelser. Bara en sådan sak …

Boken finns på Science Fiction Bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor och Kungsblomma.

 

 

Annonser

Kyla – Therese Henriksson

Tänk dig att strömmen slås ut och kontakten med omvärlden bryts. Tänk dig att det är minus trettio grader ute och det blir bara kallare. Vad händer med ett samhälle när det visar sig vara som skörast? Vad gör du för att klara dig undan kylan?

För Sofia blir situationen verklighet när hon och hennes syskon tvingas lämna Aleå på grund av ett strömavbrott som lamslår samhället. Värst av allt är kylan, som för varje minut som går blir mer och mer påtaglig. I deras morfars stuga i Innaniträsk kan de elda, men utan fungerande mobiler isoleras de från allt som händer utanför.

Kyla är skriven av Therese Henriksson.

För några år sedan läste jag Korpmåne av Therese Henriksson, en bok jag tyckte mycket om, vilket gjorde att Kyla hamnade direkt på läslistan när den kom ut. Och Therese Henriksson gör det ännu bättre den här gången. Jag älskar apokalypser och speciellt den här sorten där det som sker faktiskt inte alls är otänkbart.

Det är nämligen ingen ren apokalyps utan mer ett rejält katastrofscenario då strömmen går i mörkaste norrland mitt under råkall vinter. Det visar sig att hela landet blivit strömlöst, men det vet förstås inte våra huvudkaraktärer. Just ovetskapen om vad som händer är bokens kärna och det som gör boken extra realistisk. För hur gör man egentligen när man sitter där i minusgrader inomhus? Ska man stanna i lägenheten i stan där ingen annan heller vet något och maten sinar i takt med att graderna sjunker inomhus för varje timme som går? Eller ska man ta sig till stugan där tillgång till fiskevatten finns, vedeldad spis samt radio som går på batterier? Och om man väljer att att ta sig till stugan mitt ute i skogen, hur ska man då få information om radion inte funkar? Ska man slösa bensin ( som inte går att tanka eftersom stationerna drivs med el ) på turer fram och tillbaka som kanske ändå visar sig vara lönlösa?

Syskonen ställs inför många svårigheter som alla känns relevanta och realistiska. Jag gillade verkligen Stjärnklart av Lars Wilderäng men den här känns mer äkta och mer nära. Samtidigt finns vardagsproblemen där i bakgrunden. För hur gör man när man är kär i sin brors föredetta bästa vän, men inte vågar prata om det trots att man oroar ihjäl sig över hur Han klarar sig därute?

En riktigt fin bok, som trots att den riktar sig främst till ungdomar ändå passar alla åldrar. Läs den!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Prickiga Paula och Biblioteksbubbel.

Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

The Rain

Den här var ju väldigt spännande att ta sig an. En Netflix Originalserie som utspelar sig i Danmark. Och jag är faktiskt imponerad, för den är riktigt bra. Fem avsnitt hann jag titta på igår och sedan var jag tvungen att slita mig på grund av måste jobba idag. Annars hade jag lätt bingeat hela säsongen ( bara åtta avsnitt dock ) direkt.

Det hela börjar alltså i Danmark där våra huvudkaraktärer, Simone och Rasmus, måste fly undan regnet som plötsligt blivit dödligt farligt. Simone och Rasmus pappa ser till att familjen kommer i säkerhet i en bunker. Själv försvinner han för att reda upp det han ställt till med, för man får tidigt reda på att viruset i regnet på något sätt är pappans fel. En olycka gör att Rasmus och Simone blir ensamma och de stannar sex år i bunkern för att vänta på sin pappa. Till slut tvingas de inse att han inte kommer, och de ger sig iväg för att försöka hitta honom. Under resan träffar de Martin, Lea, Beatrice, Jean och Patrick och tillsammans kämpar de för att överleva.

Mycket bra! Spännande story och intressanta karaktärer där vissa har oerhört tragiska bakgrundshistorier som vi får reda på allteftersom. Skådespelarna är riktigt bra, framförallt Jessica Dinnage som spelar Lea. Makalöst bra skådespeleri från hennes sida, speciellt i avsnitt fem som är fullkomligt hjärtskärande. Även Sonny Lindberg som spelar Jean imponerar stort.

Något som däremot stör mig enormt är att våra två huvudkaraktärer, Rasmus och Simone, gör så otroligt korkade saker. De fuckar upp allt precis hela tiden, eftersom de av någon anledning vägrar lyssna på andra som uppenbarligen har mer information och erfarenhet. Det här är normalt en sådan sak som gör att jag slutar titta. Jag orkar inte med dumheter liksom. Men storyn är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, trots att jag sitter och svär som en borstbindare emellanåt. Och övriga karaktärer är tillräckligt kompetenta för att det inte ska bli en total soppa av allting.

Men som helhet är jag helt nöjd. Gillar du apokalyps så rekommenderar jag den. Många tillfällen i serien tar också upp frågan vad som är rätt eller fel i hemska situationer. En apokalyps vänder uppenbarligen vår moraliska kompass upp och ner, och det som kan verka så självklart är inte alltid det rätta.

Ser fram emot att se resterande avsnitt ikväll och förhoppningsvis kommer det en säsong till snart.

Den blomstertid nu kommer – svensk apokalypsfilm

Datorn hemma har sagt tack och adjö ( nä, maken fixar den åt mig men det var tydligen värre än vi trodde ), så det inplanerade Gender Bender-inlägget får vänta lite. Jag kör ju den spontana stilen så det är inte så att jag har det färdigt, något jag ångrar djupt när sånt här händer.

Men jag hittade en godbit att bjuda på idag ändå. En kommande film som ser ut som en trevlig liten apokalyps. I Sverige.

Filmen Den blomstertid nu kommer går upp på svenska biografer vid midsommar i år och den ser väldigt lockande ut. Eller vad säger ni?

 

 

Innan himlen faller av KG Johansson

Himlen håller på att falla ner över Julia och hennes familj. För att bli förvarnade när slutet är nära har de satt upp långa störar så de vet när himlen är nästan nere vid marken. Samtidigt försvinner världen bit för bit. Julias familj består av hennes pappa, Jess och mamm. Julia vet att de hette något annat förut, men vad det var minns hon inte längre. För att minnas skriver hon ner allt som händer dag för dag, men även texten försvinner bit för bit.

I byn bor nu bara två familjer, resten av försvunnit. Föräldrarna har olika teorier om varför världen försvinner och varför himlen håller på att falla. Mamman i den andra familjen tror att universum håller på att ta slut, medan Julias pappa tror att de lever i datorer vars programmering helt enkelt gått sönder. För Julia spelar det ingen roll om hon själv slutar att upphöra, så kan hon stoppa himlen från att falla ner innan allt är försent?

Det här är en riktigt mysig novell om en annorlunda apokalyps. Det finns inte många som förstår ordet mysig i samband med apokalyps, men några gör det. Berättelsen som är både skrämmande och klaustrofobisk, känns samtidigt ändå vacker när författaren med lågmäld ton för fram historien bit för bit.

En mysig novell som påminner mig om varför KG Johansson är en de bästa i sin genre.

Finns att köpa hos näthandlarna eller som e-novell hos streamingtjänsterna.

Första hösten: Blå gryning

Första hösten: Blå gryning är skriven av E.P Uggla.

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Jag gillar apokalypser. Jag blir därför extra glad när jag hittar apokalyps som faktiskt är riktigt bra. Som den här. Själva berättelsen känner vi igen. Femtonåriga Charly som befinner sig i Malmö försöker desperat ta sig hem till storasyster Lisen i Stockholm. Omständigheterna gör att de blir fler som slår följe och vi får följa gruppen på sin färd. Samtidigt kämpar Lisen för att ta reda på vad hotet egentligen består av. Att de små blå blommorna är orsak till apokalypsen står klart, men varför och hur?

Första hösten: blå gryning är en stark debut. Välskriven med en stark story och intressanta karaktärer. Bokens styrka är dock det vetenskapliga. Dels får vi något helt nytt och det märks även att författaren kan sin sak. Om författaren jobbar som forskare eller bara gjort sin research väldigt bra vet jag inte. Oavsett känns det verkligen som ett troligt scenario och vi får allt förklarat på ett sätt som ändå känns någorlunda begripligt för oss okunniga.

Det här är första boken i en serie och vissa saker får av naturliga skäl större plats på bekostnad av annat. Det är ett starkt driv från första sidan till sista. Vi får en solid bakgrund till katastrofen varvat med hemskheter och action. Det som får stå tillbaka lite här är karaktärerna. Vi får visserligen ganska klara grunder till varför de är och beter sig på ett visst sätt, men vi får inte lära känna dem på djupet. Framförallt Charly känns så driven och stark redan från början att jag trots hens unga ålder ändå aldrig tvivlar på att hen kommer klara det. Vilket på ett sätt är bra, men lite mer ångest i läsningen hade inte heller varit fel. Stort ( megastort ) plus dock till en huvudkaraktär som förefaller vara icke-binär. Ledsen om jag spoilade lite nu, men hur ska man hitta böcker med karaktärer som avviker från cisnormen om ingen talar om var de finns?

Bra läsning alltså. En komplex, spännande och trovärdig apokalyps som lyser starkt. Väldigt bra gjort och jag ser mycket fram emot nästa bok i serien.

 

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Håkans Bokhylla, Oarya och Fear not the dark.

Tack till författaren för recensionsexemplar.