Det här med könsroller och fantasy.

Hela min bloggrutin är sabbad av att vara hemma med sjuka barn. Egentligen borde det här med att vara hemma hela dagarna vara jättebra för bloggen. Jag har all tid i världen att läsa och blogga hejvilt. Ändå sitter jag här och funderar på vad jag ska läsa, om jag ska läsa, vad ska jag blogga om och inget av det funkar riktigt som det ska. Därför blev jag extra glad över en kommentar idag som triggade igång massa tankar om en tidigare recension.

I recensionen av Marcus Olaussons fantasy Bäraren klagade jag på att könsrollerna var onödigt stereotypiska. Något kommentatorn idag inte håller med om. Jag förstår hennes synpunkt och har även känt lite efteråt att det kanske egentligen var en onödig anmärkning, men samtidigt inte. Är Bäraren mer könsstereotypisk än andra böcker, nej verkligen inte. Egentligen är det inte ett stort problem, om det hade gällt någon annan genre än just fantasy. För fantasy är jag lite extra petig med. Man kan skapa monster och fantasivärldar och ändå faller många i fällan gällande kvinnorollerna så de ofta följer samma könsstereotypiska mönster.

Det jag vänder mig emot är att männen skildras som vanliga män. De är goda, onda, svartsjuka, förälskade, svaga, veliga, okunniga, kåta, starka och rädda män. De är ganska vanliga i grunden trots sina extraordinära kunskaper och krafter.

Kvinnorna är onda eller goda. De onda är starka och ibland kåta. Medan den goda antingen är en klok gumma, eller sköter om gården med ett sjuhelvetes temperament och ger en örfil för en kyss. Kåthet är liksom inte att tänka på där. Inget mittemellan ( eller alltihop ) vilket alla manliga huvudkaraktärer faktiskt är.

Nu är det här inte så tydligt som jag kanske får det att framstå som och som sagt är det inte ett stort problem, än. Men Robert Jordan fick massiv kritik just för sina skildringar av kvinnorna i serien Wheel of time. De var förvisso superstarka och hade typ makt över hela världen, men de var samtidigt så könsstereotypiska att han snudd på gjorde kvinnorna i böckerna till karikatyrer. Löjeväckande trots sina styrkor och sin makt.

Så trots att Olausson i nuläget inte ens är i närheten av Jordans misstag ville jag ändå höja lite röd flagg. Det är trots allt några böcker kvar och jag skulle avsky att en så bra fantasyserie som Serahema Saporium faktiskt är, i slutändan får kritik över något som det finns tid att åtgärda till kommande böcker.

För trots min lilla röda flagga älskar jag de två första böckerna och längtar tills hela serien står i min bokhylla. Bra fantasy helt enkelt, riktigt bra. Det tycker kommentatorn Pia också och hennes recension kan ni läsa här.

bararen---serahema-saporium-12

Annonser

Mer fantasy – Bäraren

bararen---serahema-saporium-12

Bäraren är andra delen i serien Serahema Saporium, skriven av Marcus Olausson.

En björnjakt slutar i katastrof och den unga sköldmön Disa ställs inför ett val som får större konsekvenser än hon anar. I jakten på Åskvigg upptäcker Elderim mörka sidor hos sig själv och tvivlet gnager inom honom. Hur långt är han beredd att gå i sökandet efter svärdet? Mordet på kung Danim tvingar prins Kevin att slutligen ta sitt ansvar som tronarvinge. En häxjakt på savmästare tar vid, men då fyra diplomater från Niriat anländer börjar en annan lösning växa fram. Kyrkan vacklar och Mörkret breder sakta ut sig över Serahema. Den väldiga lindormen vaknar ur sin dvala med glupande hunger.

Elderim och hans vänner fortsätter sökandet efter Åskvigg, svärdet som enligt profetian ska hjälpa den utvalde att störta ondskan. Vägen dit är fylld av faror och för varje svar de får måste ett pris betalas.

Boken tar vid där De rotlösa slutade. Vi får följa färden i ett lite lugnare tempo än förut. Det mesta är redan presenterat och vi får istället en välkommen utveckling av sådant vi redan känner till. Magin tar inte jättestor plats vilket på sätt och vis är bra. Författaren låter oss istället lära känna karaktärerna och världsbygget mer, och det är ett omfattande världbygge som bit för bit träder fram. Berättelsen blir mer sammanhängande och jag tycker om att författaren ger oss tid att andas lite efter all information vi fick i första boken. Det betyder inte att berättelsen i sig är långsam eller att vi någonsin får långtråkigt. Elderim och hans vänner ska över mörka vatten och döda skogar, slåss mot svartsjuka prinsar samtidigt som Elderims magi utvecklas och han kämpar för att lära sig behärska magin utan att samtidigt förgöra sig själv.

Det jag kunde ha önskat mig lite annorlunda är de ganska stereotypa könsrollerna som presenteras. Huvudkaraktärerna är alla män, förvisso män som både gråter och är rädda mellan hjältedåden, men ändå. De kvinnor som främst presenteras är antingen av typen klok gumma, ilsket fruntimmer med ett sjujäkla humör ( lite typiskt Jordanskt sådär ), eller onda. Författaren leverar skickligt några ganska ångande heta kärleksscener där han förvisso låter kvinnan ta för sig ordentligt, men de är onda kvinnor som tjänar Mörkret. Underförstått att det här är inget för fina flickor, och det är lite tråkigt när det nu ändå handlar om fantasy och man har möjlighet att bygga världen precis hur man vill. Vända upp och ner på alla förväntade normer och stereotyper.

Att kliva in i Olaussons fantasyvärld är annars som att bli omsluten av en varm snuttefilt. Man vet vad man får och det känns tryggt och hemtamt för en fantasyälskare, utan att för den skull vara förutsägbart. Gåtorna vi får och världen som vecklas ut framför oss håller spänningen konstant. Jag är fortfarande helt förälskad i den här fantasyvärlden och ser fram emot att fylla på bokhyllan med kommande bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.