Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

Vi måste prata om Doktor Who!

Doctor-Who-Matt-Smith-Series-6Eller rättare sagt jag måste, för ingen i min bekantskapskrets fattar grejen. Eller de skulle säkert fatta om de tittade på Dr Who, vilket de inte gjort. Så just nu har jag dialoger med mina barn som är ännu mer besatta än mig. Det började nämligen med barnen. Eller egentligen började det med maken, som inte är en Whovian.

Maken har alltså tittat på Dr Who sedan 2005, vilket var året då serien gjorde en slags comeback. Den har egentligen gått ända sedan 60-talet men sedan blev det cirka tio års uppehåll och 2005 började man igen med doktor nio. Och jag måste såklart förklara det här med siffrorna. Jag vet inte om det var tanken från början eller om det var något man kom på när den första doktorn inte kunde/ville spela Dr Who längre. Men man lät doktorn regenera sig, en slags reinkarnation kan man säga. Doktorn blir nästa doktor när den nuvarande doktorn ”dör”. Samma doktor, fast med nytt utseende och ny personlighet. Så 2005 var det alltså dags för comeback och det var doktor nio som stod på tur.

Maken tittade, jag gjorde det inte. Visst såg jag något avsnitt här och där och tyckte hela grejen verkade urlöjlig. En sk doktor som reser runt i universum och tiden i en telefonkiosk? Jag fattade ingenting och var inte alls intresserad. Så nu i år började helt plötsligt barnen titta också. De är alltså 7 och 9 år och det enda de pratade om var Dr Who. De förstod inte riktigt allt, men det var tydligen superspännande ändå. Så där satt jag i soffan med mina böcker medan resten av familjen låg i sovrummet och myste till Dr Who. Så vad gör man? Naturligtvis joinar man familjen för lite mys, hur dåligt program de än tittar på. Jag menar, hur många supertråkiga barnprogram har man inte genomlevt under åren för barnens skull?

I alla fall. Jag börjar titta och familjen är inne på doktor elva. Det tog ett avsnitt och sedan var jag fast. Eftersom doktor elva fick mig att fatta grejen … Eftersom jag blev totalt jävla instakär i Matt Smiths tolkning av karaktären. Och äntligen förstod jag what all the fuzz var om. Doktorn som lagar det som är trasigt, som helar universum och tiden. Doktorn som är barnslig som Mr bean men har levt över 1000 år med den största sorg man kan tänka sig. Och Matt Smith levererade allt det där perfekt. En 26-årig skådespelare som lyckades övertyga mig att han var en 1000-årig alien med ett djup och en sorg under den glättiga ytan som inte liknade något jag sett tidigare.

Så medan maken fortsätter nöjestitta är jag och barnen numer Whovians. Fullständigt besatta. 9-åringen har googlat och youtubat för fullt så han har tom sett avsnitt från 60-talet! Han har full koll på vilka som spelar doktorn, vilka som varit följeslagare ( de byts också ut regelbundet ) och hur tidslinjen ser ut. Så jag började titta från det som heter säsong 5 och har sett fram till säsong 9 som är det senaste Netflix har ( det finns en säsong till  annars ). Därefter började jag från säsong 1 ( den från 2005 ) med doktor nio och nu är jag i mitten av doktor 10 ( David Tennant, den mest populära doktorn ) och jag är inte ens i närheten av att få mitt behov mättat. Jag älskar Doktor Who. ÄLSKAR! Jag älskar alla doktorerna men allra mest Matt Smiths Doktor elva. Och nu blev det jättelångt så jag ska sluta, men jag återkommer. För vi måste nämligen också prata om själva grejen med följeslagarna och såklart även kärlekshistorien mellan Doktorn och River Song. Bästa jäkla kärlekshistorien i historien. Ever! Och så måste vi prata om seriens underbara värderingar. Några misstag på vägen visst, men överlag fantastiskt jäkla fint.

 

Och här kommer såklart en liten titt. Doktorn har precis regenerats till Doktor elva och Tardisen ( tidsmaskinen, jag återkommer till den ) har kraschlandat i en liten flickas trädgård. Flickan har precis bett om hjälp från högre makter angående en spricka i väggen i hennes rum. En spricka som ibland lyser och som hon ibland hör röster från. Tardisen har alltså kraschlandat och ut kliver en nykläckt doktor som försöker lära sig vad han tycker om att äta. Hjärnan ( minnet ) säger en sak, men hans nya smaklökar en annan. Och i slutet av klippet får man en liten glimt av doktorns empati och klarsynthet.