Rosensällskapet av Marie Lu

rosensallskapet-andra-boken-i-den-unga-eliten-triloginRosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner. 

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.

Änglafall

anglafallÄnglafall är första delen i en trilogi skriven av Susan Ee.

Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.
Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

Vet ni vad jag gjorde när jag hade läst den här? Jag läste den igen. Och sedan läste jag den en gång till.

För första gången tvivlade jag på mig själv och mitt eget tyckande. Jag var av någon anledning inte så pepp på den här boken och var tvungen att läsa boken igen och igen, för att se om jag verkligen tyckte som jag tyckte. Och det gjorde jag. Det blev kärlek vid första läsningen mellan mig och Änglafall. Och vid andra och tredje läsningen också.

Någon skrev att Änglafall innehåller inget nytt, inget vi inte redan läst flera gånger tidigare. Jag håller inte alls med. För fans av tv-serien Supernatural är det kanske inget nytt under solen. Tvärtom känns det som författaren faktiskt hittat en hel del av inspirationen just därifrån, med krigiska och egocentriska änglar. Men Susan Ee har tagit ett existerande koncept och gjort det till något helt nytt. Det är detaljerna som gör skillnaden.

Penryn som är riktigt jävla kickass. Hennes rullstolsbundne lillasyster som blir tillfångatagen av änglarna. Penryns mamma som lider av paranoid schizofreni och kryddar jakten med bisarra påhitt. Och grymheterna. Det låter kanske absurt att grymheter kan göra en bok bättre, men den besynnerliga ondskan som strösslas ut i berättelsen känns ny och ogjord.

Det som framförallt gör den här boken till något utöver det vanliga är inte att Penryn är kickass, utan varför hon är det. Till skillnad mot andra böcker i liknande genre utspelas den här i nutid. Det är inte något framtida samhälle vi får, utan en värld som alldeles nyss och utan förvarning virvlat in i kaos. Penryn är alltså granntjejen som på grund av sin bisarra och tragiska uppväxt har extraordinära kunskaper och därmed är mer kapabel än de flesta. Den detaljen förändrar allt för mig.

Det är svårt att skriva en bok om änglar och apokalyps utan att falla ned i klichéer, så det finns även här. Susan Ee verkar dock helt medveten om detta och flätar istället in klichéerna i sarkasm och ironi. Ett drag som fungerar alldeles utmärkt. Överhuvudtaget har Penryn ett sätt att se på saker och ting som känns tilltalande. Trots mörker och grymhet finns ett lager av torr humor över det hela, som hindrar allvaret från att någonsin bli löjeväckande.

Jag gillar också kemin mellan Penryn och Raffe. Den uppenbara attraktionen lättas upp av vacklande tillit och sarkastiska inslag. Jag förlåter Susan Ee för några banala Raffemoments, eftersom hon själv inte alls ber om ursäkt för dem. Ee själv förklarar Raffe så här:

He’s just pure yummy fantasy.

Och visst, låt läsaren få en yummy fantasy. Vi slipper kärlekstriangeln och det är värt mycket.

Änglafall är alltså hela jäkla enchiladan och lite till. Jag är golvad och tokförälskad.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Fantastiska berättelser och Bokentusiasten.

Lola och pojken i huset bredvid

lola-och-pojken-i-huset-bredvidLola och pojken i huset bredvid är skriven av Stephanie Perkins.

Lola Nolan älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Allt känns faktiskt helt okej, särskilt nu när hon har träffat sin drömkille sexige rockmusikern Max.
Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom under tiden han och hans familj bott på annat håll. Och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope.
Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid.

Förr oss som läst Stephanie Perkins debutroman Anna och den franska kyssen är igenkänningsfaktorn hög. Vi möter nämligen både Anna och St Clair här i form av vänner till Lola. Något som nästan kändes löjligt bra. Det är lite myspysigt på något sätt att oväntat återse gamla bekanta på det här sättet. Lola är också som roman ganska lik Anna och den franska kyssen på många sätt. Även här förstår vi ju bara av titeln hur det kommer att gå. Det är inte slutet som är målet i Perkins böcker, utan vägen dit. En väg som visserligen är förutsägbar men ändå rätt trevlig.

Och det är just det, boken är trevlig. Det är lite krångel och velande hit och dit men på ett småputtrigt sätt som liksom aldrig brakar samman ordentligt. Lola har varit kär i Cricket men är nu ihop med Max. Cricket är den snälla grannpojken som en gång i tiden krossade Lolas hjärta, och Max är någon slags badboyvariant som Lola kanske eller kanske inte är superkär i. Kryddat med en lite lagom nedgången mamma och två stränga pappor blir det visserligen lite mer substans till den här gulliga historien, men den lämnar liksom aldrig barnbassängen. Jag hade velat ha ett rejält magplask ner i det djupaste åtminstone någon gång i historien.

Å andra sidan är det ibland skönt att veta vad man får, och det löftet håller Perkins. Hon ger oss än en gång en söt kärlekshistoria som ändå känns ganska realistisk. Känslorna är inte alltid självklara och det här med familjer är inte helt lätt. Så hur frustrerad jag än blir av att vi mest får lite skrap på ytan, så är det kanske just det som är Perkins styrka ( boken har trots allt vunnit flera priser ). Hon levererar igenkänning för unga på ett sätt som inte blir för jobbigt eller för känslosamt.

Lola och pojken i huset bredvid var alltså en rätt trevlig lässtund, men inget som lämnar något avtryck i minnet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Läsfåtöljen och Zellys bokhylla.

Jag var här

jag-var-harJag var här är skriven av Gayle Forman.

Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum.
Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, människor av en sort som Cody aldrig skulle ha stött på i sin lilla håla till hemstad. Om Ben McAllister, killen med gitarren och flinet, som krossat hennes hjärta.
Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts ur spel.

Jag är kluven. Jag gillar boken och ämnet den tar upp. Och samtidigt som jag tycker den behandlar ämnet bra, så försvinner ändå en del av viktigheten i det hela i mysteriefrågan.

Självmord är ju ingen lätt sak att skriva om och det känns som att författaren vill lite för mycket med sin text. Hon vill vara respektfull ( vilket hon lyckas med ) och hon vill beröra. Samtidigt skapar hon ett slags extra drama vilket visserligen ger ett extra driv i läsningen, men samtidigt gör att boken inte berör så mycket som jag hade velat.

Ändå gillar jag den från början till slut. Den är lättläst och har ett bra driv, och huvudpersonen Cody känns mångfacetterad. Lite för vuxen för sin ålder, men hon känns ändå äkta och jag förstår henne. Viljan och framförallt nödvändigheten i att få veta varför. Hur kan man inte veta sådant här om någon som står en så nära? Hur kan ens bästa vän i hela världen må så dåligt utan att man märker det och hur kan hon lämna en utan att förklara varför? Är det mitt fel, är det hennes fel, eller kanske den enklaste utvägen, någon annans fel?

Läser man tacksidorna förstår man också varför mysteriedelen finns med. Jakten på vem Meg senast hade kontakt med och hur det har påverkat hennes beslut. Och hur mycket jag än förstår varför, så känns det ändå lite som att det i slutändan mest handlade om en kille.

Jag var här är dock en bra bok, trots att den inte berörde mig så som författaren avsett.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig, Vargnatts bokhylla och Aldrig bara ord.

Gott och blandat i läshögen

Den väntande läshögen just nu innehåller verkligen gott och blandat. Det är historia, ungdom, fantasy, drama och dokumentär i en härlig blandning.

Nu läser jag ju inte alltid alla som finns i läshögen. Det är naturligtvis låneböckerna som har en tendens att behöva lånas om, och i just den här högen har vi Cormac McCarthys bok Guds barn som jag är lite osäker på. Vad jag förstår är huvudkaraktären inte direkt sympatisk och jag tenderar att ha svårt för såna böcker. Jag vill gärna ha en hjälte med, eller åtminstone någon jag kan känna sympati för i viss mån. Så vi får se. Fin är den i alla fall, läshögen.

IMG_0039

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till