Artemis av Andy Weir – Från årets bästa till årets sämsta?

Den här var nog årets mest efterlängtade bok. Jag tokälskade ju Andy Weirs förra bok  och väntade mig något liknande. Och omslaget ser ju bra ut, lite lagom scifi sådär med månen i bakgrunden.

Så börjar jag läsa och möter Jazz, en kvinna som bor på månen. Hon är väldigt positiv till prostitution. Jazz är också smugglare förstår vi rätt snabbt ( och månmutta enligt jordisar ) . Och så gillar hon att ligga, helvete vad hon ligger. Med allt och alla tydligen, det här är väldigt viktigt för det upprepas ofta ( vi får inte vara med när hon ligger, det är Jazz som skryter om det för oss ). Jazz smugglar i alla fall grejer till en miljardär som hon dessutom verkligen är tjenis med. Vid en leverans blir hon inbjuden att sitta och småprata med miljardären och en gäst som verkar ha en topphemlig grej med sig.

Sedan får vi veta att på månen får man ligga med ungar, för de har ingen åldersgräns där. Bara man vill liksom så är allt ok. Och Jazz vill, jättemycket. Vilket alla vet för hon är månens egen lilla sköka ( höhö ).  Att hon blir kallad för sköka rakt i ansiktet eller ombedd att testa en ny kondom ( för att hon ligger så jäkla mycket ) i random konversation är liksom inget konstigt. Jazz bara skrattar, för hon ligger ju faktiskt runt jättemycket. Bordeller tipsar Jazz glatt istället, det finns bordeller! Urtjusiga, sjaskiga, hur man än vill ha dem. För det är ju bara en tjänst mot betalning, vad är det för konstigt med det ( citat )? I alla fall så erbjuder miljardären Jazz massor med pengar om hon genomför ett sabotage. Massor med pengar för en liten terrorgrej, helt ok.

Innan Jazz ( som är icke praktiserande muslim, jag glömde berätta det ) sliter på sig niqaben ( eftersom de är fantastiska plagg om man inte vill väcka misstankar ( citat från boken ) ) för att utföra sitt sabotage, förtydligas det igen att sex med barn inte räknas som våldtäkt. Ifall vi skulle glömma det. Efter allt det här börjar äntligen någon slags berättelse ( fast nu kommer bögen in i historien och därmed byts Jazz liggande ut mot massa bögskämt ), men vid det här laget var jag så jävla irriterad att jag mest skummade igenom sista halvan. Men ok, det tar sig, det gör det. Fast jag köper det inte ändå.

Jazz är skitsmart och jättelat ( att hon orkar ligga så mycket är förvånande ). Hon måste tjäna en exakt summa pengar , till vad får vi inte veta, men hon vill göra det med minsta möjliga ansträngning. Och det är väl ok. Men sättet hon hamnar i hela den här soppan ( det blir lite mord och en jättekonspiration ) är osannolik. Därmed blir den också rätt ointressant. Och allt det här som gjorde The Martian så oerhört bra, allt förklarande, all vetenskap och miljoner grejer man inte förstod ett smack av men som ändå var superintressant, blir liksom rätt meningslöst här. Det funkar inte riktigt.

Och Jazz som person är också osannolik. Hon är som en 12-årig Mark Watney på crack. En kåt pubertal kille som bara kan tänka på sex och sin egen snopp hela tiden. Fast tvärtom då. En vuxen kvinna, hur frigjord hon än är, funkar inte så. Och humorn som funkade så himla bra för en snubbe som är ensam på en öde planet, funkar inte här. Det är mer självklart att man pratar med sig själv ( förklarar för oss )  allt man gör ifall man är strandad ensam långt ute i galaxen, men det blir helt obegripligt varför Jazz gör det.

Så, min första uppeldade tanke i början av läsningen var att Andy Weir tappat det helt och blivit både sexist och rasist. Men efter att jag lugnat mig och läst klart, plus lite google på det, insåg jag att det inte är så. Tvärtom så är han nog bara en snubbe som inte förstår sig på något annat än andra snubbar. En snubbe som faktiskt försökt göra rätt, men misslyckas kapitalt. Han har en supersmart kvinnlig saudisk smugglare som huvudperson och en ( föredetta ) bästa kompis som är bög. Och på något sätt misslyckas han totalt i sin framställning av båda. Båda blir bara platta skämt, karikatyrer. Så jag blir irriterad på Weir, men ännu mer irriterad på hans förlag och människorna runt honom. Någon borde ha sagt stopp.

Filmrättigheterna är redan sålda och den kommer säkert bli en megasuccé ( med en huvudkaraktär som springer runt utan byxor, for sure ). Weir själv skrattar nog hela vägen till banken trots kritik från ganska många håll, och förhoppningsvis gör han bättre ifrån sig nästa gång.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln,  Adlibris, Bokus och CDON.

 

Annonser

Livbåten av Charlotte Rogan – bokcirkeltips

livbatenLivbåten är skriven av Charlotte Rogan.

1914 förliser oceanångaren Empress Alexandra. Efter att ha lämnat övriga passagerare att drunkna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att den unga Grace ska överleva måste andra sätta livet till.

Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten. En ödesdiger kamp som blottar människans allra mest basala känslor och instinkter såväl hos Grace som hos hennes medpassagerare.

Grace sitter anklagad för en händelse som inträffade under de 21 dagar livbåten drev på havet efter fartygets förlisning. Hon blir ombedd av sina försvarsadvokater att skriva om dagarna i livbåten och det är hennes dagbok vi läser. 39 människor sitter fast i en livbåt byggd att klara knappt hälften. Hunger och panik överröstar moralen och snart pågår en maktkamp på den lilla livbåten.

Vill man ha en bok som skapar funderingar är det här den boken. Den är spännande och jag sträckläste hela boken i ett nafs, men efter läsningen sitter jag kvar med massor av frågor. Visserligen får vi hela historien berättad från början till slut. Alla pusselbitar passar och det borde vara nog. Men ändå. Berättelsen vi får är Graces egen, så som hon väljer att berätta den från de anklagades bås. Vilket betyder att kanske är berättelsen en helt annan? Vad hände egentligen?

Det får vi inget svar på och kanske finns det inget annat svar. Ändå känns berättelsen som en fernissa. Ett solitt men ganska tunt lager av färg ovanpå den egentligen målningen. Den som skymtar fram ibland, men som vi inte får se. Är Grace ett offer för omständigheterna? Lättpåverkad av andras utstrålning och styrka? Eller är hon förövaren, den som egentligen manipulerat alla från början till slut? Eller finns det inga förövare, är de alla bara offer för omständigheter och dåtidens satta regler?

Jag är så otroligt kluven när det gäller den här boken. Jag tycker om slut som är snygga och prydliga. Här får vi visserligen ett väldigt snyggt och prydligt avslut, men jag köper det inte. Tankarna snurrar och jag får inte ihop det. Boken innehåller dessutom fler lager. Vi har frågan om skulden och moralen i överlevnadsfrågan, vem gjorde vad och varför? Där finns också en slags deckarfråga, juveler som kanske eller kanske inte finns, och som kanske eller kanske inte blev stulna. Män som kanske inte är vad de säger sig vara och kistor fulla av guld som ingen känns vid. Det är en bok om överlevnad och instinkter men det är också ett deckarmysterium. Kanske. Eller kanske inte. Allt beror på vad vi som läsare tror om Graces berättelse och om henne själv.

Jag är inte helt förtjust i läsupplevelsen men samtidigt så förbryllad och involverad efteråt att jag inte kan göra annat än rekommendera den här boken starkt. Gärna till en bokcirkel.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig, Sannas bokhylla och Med näsan i en bok.