Författarintervju – Fredrik Backman

Hamburgare utan dressing eller vegoburgare med allting på?

Jag tar gärna en vegoburgare med allting på. En av sakerna som jag skulle vilja ha på den är en hamburgare.

Din nya bok Britt-Marie var här har precis kommit ut. Kan du berätta lite om den? Varifrån kom inspirationen till den och hur formades karaktärerna?

Jag ”inspireras” inte så värst mycket. Jag stjäl. Hade jag levt ett lite mer spännande liv eller varit en lite mer intressant person eller åtminstone inte hade hatat att resa så mycket som jag gör så hade jag säkert åkt runt i världen och ”inspirerats” utav bara helsike, men eftersom jag egentligen bara vill sitta hemma med mina barn och äta glass och kolla på amerikanska bilar som kör i cirklar så blir jag tvungen att stjäla istället. Så jag gör det, dagligen. Sätt att prata och hela dialoger och kroppsspråk och karaktärsdrag, rubbet. Av folk i kön på Ica och av mina vänner och av folk som dyker upp i bakgrunden av Keeping up with the Kardashians. Stjäl, stjäl, stjäl. Det är min formel.

Hur skulle du själv beskriva dig för den som inte vet?

”Har du hört den om två irländare i en båt? Har du inte HÖRT den om två irländare i en båt!? Sätt dig ner så ska jag hämta mer sprit och berätta den om två irländare i en båt för dig!”

Hur skulle din fru Neda beskriva dig för den som inte vet?

”Herregud.”

Hur ser din skrivarprocess ut och hur ser det ut runtomkring dig när du skriver?

Det är inte det att jag inte vill ha en process. Jag ÖNSKAR att jag hade en process. Men helt ärligt så är min process att jag sätter mig ner och skriver så fort mina barn låter mig göra det. För att jag gillar att skriva. En del människor gillar att spela gitarr eller att odla pelargonier, jag gillar det här. Om jag har en ledig söndagseftermiddag så skriver jag. Om jag inte hade fått betalt för att skriva så hade jag skrivit ändå, men jag hade förmodligen varit helt omöjlig att leva med eftersom jag hade varit tvungen att ägna 8-10 timmar av min dag åt att göra något annat än att skriva innan jag fick sitta ner och skriva. Så…det är min process. Jag har all respekt i världen för de riktigt stora författarna som verkligen gör sin litteratur till konst, och som kan föda den konsten ur smärta och lidande, men jag har varken det tålamodet eller den begåvningen. Jag skulle inte orka sitta vid ett tangentbord om det inte gjorde mig lycklig. Jag förstår att det får mig att låta som en simpel och egoistisk person, men jag tror helt ärligt att det bara är genier som kan vara exceptionellt bra på ett hantverk utan att tycka ett dugg om att utföra det. De flesta av oss är inte genier, så vi får försöka kompensera våra brister så gott vi kan. Jag är en på de allra flesta sätt extremt begränsad skribent, jag vet det, men jag försöker väga upp det genom att verkligen älska det jag gör. Ibland räcker det, ibland inte. Sånt är livet. Vad var den andra frågan? Hur det ser ut runtomkring mig när jag skriver? Det är väldigt, väldigt stökigt. Det är det. Jag är en sjukt stökig person.

Vilken artist ( konstnär, musiker etc ) skulle du jämföra ditt skrivande med?

I introt till Snobben sitter Snobben ovanpå sin hundkoja och skriver på skrivmaskin. Det ser mysigt ut. Det vill jag gärna identifiera mig med.

Har du några tips till dem som kämpar för att komma dit du är idag?

Skriv. Skriv hela tiden och skriv med allt du har och var aldrig, aldrig, aldrig rädd för att någon annan ska tycka att det är dåligt. Det finns ingen skribent i världshistorien som du någonsin har beundrat som inte har blivit sågad tusen gånger. Så lär dig att ta kritik, och kom ihåg att det är någonting du måste lära dig om och om och om igen, eftersom det jävliga är att det blir svårare och svårare ju äldre man blir.

Vilken författare skulle du själv vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Astrid Lindgren. Jag skulle vilja veta om hon grät när hon skrev slutet av Bröderna Lejonhjärta.

Om du fick välja en egen ensemble till såpan ”Stjärnorna på slottet” att hänga med några dagar, vilka skulle det vara?

Mina vänner Riad, Junes, Erik och Adam. Vi skulle mest spela Xbox och äta ost. Det skulle nog inte bli så värst bra tv.

Vem skulle du helst vilja ha till granne, Ove eller Britt-Marie?

Båda, men av helt olika anledningar.

Hur ser närmaste året ut för dig? Skriver du på något nytt?

Jag skriver alltid på något nytt. Och något gammalt. I regel åtta-tio olika nya och gamla grejer åt gången. Sen kommer jag till en punkt där jag visar alla idéerna för min fru och min förläggare och min agent, i den ordningen, och sen talar de om för mig vilka åtta-nio grejer som är helt obegripliga och vilken grej som kanske fortfarande går att rädda. Sen går jag hem och jobbar lite mer på den grejen. Men just nu är jag föräldraledig med min dotter. Vilket väl om jag ska vara ärlig bara betyder att jag hänger med min dotter hela dagarna istället för att gå till kontoret och äta choklad och kolla på Vita Huset-repriser hela dagarna.

Hur skulle ett kort blogginlägg se ut från dig själv idag, om du kunde skriva till ditt 10-åriga jag?

”Oroa dig inte. Det kommer ordna sig.”

Hur ser din besticklåda ut?

Den är i ordning. Eftersom jag inte är med terroristerna.

Sista frågan. Kan vi förvänta oss att se dig här på Åland för något signeringsbesök närmaste året?

Ingen aning. Finns det några bra keps- och skrivmaskinsaffärer på Åland?

Tack så väldigt mycket Fredrik Backman för att du tagit dig tid. Vi har välsorterade loppisar och framförallt det här, så jag och alla andra här på fredens öar ser fram emot kommande besök.

 
Britt-Marie var här kan köpas hos Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Britt-Marie var här

britt-marie-var-har

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. 

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.