De dödas strand – zombieapokalyps

de-dodas-strand

De dödas strand är andra delen i en trilogi om De vassa tändernas skog skriven av Carrie Ryan.

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjes­parken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

Man kan väl inte ens med bästa vilja säga att jag tyckte om första boken, De vassa tändernas skog. För mycket drama och för mycket våp i den stackars Mary för min smak. Många tyckte ändå jag skulle fortsätta läsa eftersom böckerna blir bättre, så jag tog dem på orden. Och det blir faktiskt bättre.

Gabry är inget våp. Hon är däremot rädd för nästan allting och vill därför helst stanna kvar i sin lilla by för alltid, i sin lilla kokong av falsk trygghet. Hon gör fel efter fel. Ibland bara för att hon tänker fel, men oftast för att hennes feghet får henne att stå tillbaka. Gabry är nästan en antihjältinna i sin feghet. Ändå är den här boken bättre. Gabry kravlar inte snörvlande och snorande efter pojkar. Hon smälter inte och går sönder så fort någon tittar på henne. Det är alltså en stor skillnad. Även om jag har lust att skrika åt henne också ibland kan jag förstå rädslan. Den är mänsklig. Författaren använder fortfarande ett ganska mustigt språk. Det är fortfarande dramatiskt och känslosamt men på en acceptabel nivå.

Dessutom blir jag ordentligt överraskad när jag förstår vem Gabry är, något som ökar upp mitt intresse för den tredje och sista delen enormt. Syftet med dessa antihjältinnor blir dessutom mer tydligt, och att det är ett medvetet grepp får mig även att omvärdera den första boken. Jag tycker fortfarande inte om den, men som helhet verkar trilogin väl värd sin andra chans.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

De vassa tändernas skog

de-vassa-tandernas-skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama.  Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

 Betyget blir tyvärr bara 2 / 5