Stad av aska

stad-av-askaStad av aska är andra delen i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare.

Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna?
Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar – och dessutom är hennes pappa …

Tyvärr har jag inte skrivit om första boken Stad av skuggor så ni får dyka med mig rakt ner i storyn direkt. Jag gillade inte Stad av skuggor nämligen. Tyckte den var alldeles för rörig och så hade jag problem med huvudkaraktären Clary. Varför jag inte gillade henne kom jag inte ihåg när jag började med den här, men minnet friskades upp snabbt.

Jag hade aldrig tänkt läsa den här men hittade boken hos en kompis och i brist på annan läsning just då fick den följa med hem. Och jag är nu fast i serien trots att jag samtidigt har så stora problem med den. Riktigt stora problem. För Clary gör så fruktansvärt korkade saker hela tiden. Inte bara en gång, eller två gånger, eller ens tre gånger. Nej, varje gång det händer något omvälvande eller dramatiskt så gör Clary något ofattbart idiotiskt drag som sabbar det totalt för alla. Och jag blir så jävla trött.

Clary har alltså fått reda på att det finns en skuggvärld dold för vanliga människor. Och naturligtvis är inte Clary en vanlig människa utan en skuggjägare. Demondräpare. Det visar sig nämligen att världen kryllar av demoner, vampyrer, varulvar, besvärjare, féer och annat otrevligt. Och så naturligtvis skuggjägarna, nephilim, som håller ordning på världen och skyddar oss mot alla hemska monster. Clary blev kär i skuggjägaren Jace men fick reda på att de är syskon. Clarys bästa vän Simon är kär i Clary och nu när Jace är off limits provar hon att bli ihop med Simon istället. Det går sådär. Ni fattar, triangeldrama kantat av löjligheter. Och i centrum av allt står Valentine den onda. Clarys och Jaces pappa som är den ondskefullaste av pappor. Och storyn har hittills sett ut ungefär så här. Clary hamnar i trubbel och Jace med familj försöker rädda henne. Clary klantar till allt och Simon hamnar i trubbel eftersom han inte har vett att hålla sig borta. Clary klantar till det ännu mer och Brooklyns överbesvärjare Magnus Bane kommer till the rescue. Typ. För Simon blir det nämligen värre och värre stackarn. Eller inte stackars. Kunde han bara låta bli att stalka Clary hade han sluppit en hel del otrevligheter, som att förvandlas till en råtta till exempel. Eller riskera att bli vampyr.

Och här är grejen som irriterar mig mest. Jag kan ändå inte sluta läsa! För mitt i Clarys idiotier är världsbygget ändå fascinerande i all sin rörighet. Jag hänger inte helt med i vem som är släkt med vem och vem som adopterades bort till vilken familj ( även om det är rätt uppenbart vart det barkar med släktskapen ) och ändå sugs jag in i allt det röriga och kan inte sluta läsa. Dessutom har Cassandra Clare en humor jag gillar. Jag kommer på mig själv med att skratta högt många gånger, vilket väger upp en del av irritationen som samtidigt skaver och kliar.

Så vad tycker jag då? Det vet jag inte ens själv och ändå fick jag med mig del tre och fyra hem från bokhandeln häromdagen …

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Jag gav aldrig upp hoppet om Cassandra Clare.

Vi kommer behöva prata om Doktor Who. Under sommaren har jag gått och blivit en Whovian. Mer om det i ett ( eller tio ) eget inlägg, men man kan nog säga att jag är lite besatt. Det händer ibland.

Jag har alltså inte läst så mycket i sommar efter att jag plöjde igenom Robert Jordans mastodontserie Tidens hjul. Det tog tid att komma ut ur den världen kan jag säga. När man plöjer över 20 böcker om samma karaktärer är det tydligen väldigt svårt att släppa taget. Även om det samtidigt var rätt skönt också. Frihet liksom. Men jag hittade häromdagen boken Stad av aska av Cassandra Clare hos en kompis. Det är alltså fortsättningen på boken Stad av skuggor, en bok jag läste och inte gillade. Ändå såg jag filmen, gillade inte den heller. Och envis som jag är tittade jag även på tv-serien, Shadowhunters, och gillade inte det heller. Så man tycker ju att jag borde ha lagt ner, men nej.

Av någon anledning ville jag så gärna gilla serien. Jag har hört så många som verkligen älskade hela The Mortal Instruments serien och längtade väl efter att fastna på samma sätt. Robert Jordan har jag ju liksom redan läst, även om det var många år sedan, så jag kunde den världen redan.

Jag gav alltså Stad av aska en chans. Och vilken himla tur att jag gjorde det, för den gillar jag. Inte tokförälskad, men tillräckligt fast för att det ska kännas bra. Och det är alltid trevligare än att ogilla, så jag ska läsa och njuta och förhoppningsvis gilla resten av serien också.

stad-av-aska

Kopparhandsken av Cassandra Clare och Holly Black.

kopparhandskenKopparhandsken är andra delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call Hunts sommarlov är inte som ett sommarlov borde vara – hans pappa är övertygad om att han är ond och Calls bästa vän heter Tumult och är en rödögd jättevarg som inte precis gör succé i grannskapet. Dessutom längtar han tillbaka till trollkarlsskolan Magisterium och sina vänner.

När Call en kväll upptäcker att hans pappa planerar att förgöra både honom och Tumult blir situationen ohållbar och för att undkomma flyr han till Magisterium. Där råder panik. Den magiska Kopparhandsken, som kan skilja en magiker från hens magi, har blivit stulen och hotar att ödelägga skolan och hela trollkarlsvärlden. Tillsammans med sina vänner Tumult, Tamara och Aaron (samt en mycket ofrivillig Jasper) ger sig Call ut på ett farligt uppdrag för att hitta handsken, men i jakten på den skyldiga väcks onda väsen till liv. Mystiken tätnar och vännerna närmar sig en allt mer obekväm sanning …

Call är ensam med sin fruktansvärda hemlighet, att hans själ egentligen är den onda Constantine Maddens. Eftersom Call inte känner sig som någon annan än just Call, kämpar han för att förstå konsekvenserna av sin vetskap och vad det egentligen kan innebära att vara Dödens fiende. Kommer han märka när han blir ond, eller är han redan ond?

Gillar, gillar gillar!

Berättelsen skruvas åt i den här andra delen. Intrigen är tajtare, magin är explosiv och hemligheterna skaver ända in i hjärteroten. För Call är så fruktansvärt ensam och utsatt i sina försök att förstå sig själv. Att hålla vetskapen om sig själv dold för att inte förlora alla runtomkring sig. Och trots att Call är en så ömkansvärd antihjälte förlorar författarna aldrig greppet om hans modighet och lojalitet till de han bryr sig om. Vågskålen hade lätt kunnat tippa över i ett träsk av medlidande. Men trots att jag tycker så fruktansvärt synd om Call mest hela tiden, förlorar jag aldrig hoppet om honom.

Jag tror att de här båda författarna var för sig inte hade lyckats lika bra som de gör tillsammans. Jag anar nämligen vissa skillnader i deras sätt att föra fram berättelsen. Inte något som märks när jag läser, deras kapitel är väl sammanvävda och har samma språk. Men en av dem har aningen mer humor ( jag gissar på Holly Black ) som ger hela berättelsen det där lilla extra. Det där som gör hela skillnaden i hur jag upplever Call.

För hur ömkansvärd han än är, så lättas det hela upp bland annat av att han hela tiden har en lista i huvudet på vad en Ond Härskare gör och inte gör. Skulle en Ond Härskare ta sista kaffet? Skulle en Ond Härskare gå med vargbajspåsar i fickan ( absolut inte ) och vilken bok skulle en Ond Härskare låna på biblioteket?

Jag gillar också att det hela så uppenbart utspelas i nutid. Magi och hemliga trollkarlssällskap blandas friskt med användande av mobiler, GPS och skämt om GTA och läskiga pepparkakshus. Igenkänningsfaktorn ger allt ett extra oumph som höjer läsupplevelsen ännu mer.

Och jag måste ju bara nämna omslaget en gång till. Det är fräscht och formatet tilltalar mig verkligen.

Kopparhandsken uppfyller alla mina förväntningar och lite till. Nu återstår bara en alldeles för lång väntan på fortsättningen. En fortsättning jag har vissa tankar om. Calls sista handling torde räknas till saker en Ond Härskare faktiskt gör …

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och Cdon.

Andra som har bloggat om boken är Fantastiska berättelser.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.

Shadowhunters

En serie jag trodde jag skulle tycka om var The Mortal Instruments av Cassandra Clare, men tyvärr orkade jag bara läsa första boken. Visserligen är jag inte superförtjust i just urban fantasy, men demonjägare kan väl aldrig bli fel tänkte jag. Det blev fel och passade inte mig alls.

stad-av-skuggor

Nu har böckerna kommit som tv-serie och det kanske funkar bättre, tänkte jag. Men nej.

Shadowhunters är fullsmockad av usla skådisar och en plastig värld i Barbiestil. Jag vill ha bra skådisar ( det finns kanske lite hopp om Jace trots skrattretande pompösa oneliners ) och mer gritty. Lite skitigare och lite mer trovärdigt. Det var tydligen för mycket begärt. Så nej, bara nej.

Omslag lika som bär?

Ibland är likheten slående. Stormvinge av Oskar Källner och den nya Maximus ring av Patrik Bergström.

stormvinge  Stormvinge vs Maximus ring maximus-ring

Jag nämnde ju för några dagar sedan att omslaget till fortsättningen i serien Magisterium av Cassandra Clare och Holly Black inte riktigt tilltalade mig. BonnierCarlsen svarade på det att man funderar på att använda det brittiska omslaget istället. Jag vet inte om det var på allvar eller på skämt, men jag tycker ju den brittiska är så mycket snyggare. Samtidigt vet man ju att en hel del människor kommer bli arga eftersom omslagen i så fall inte matchar mellan första och andra boken.

Verkar svårt det där och jag är glad att jag bara är en tyckare i det här och inte en bestämmare.

61A6gsElOtL._SX329_BO1,204,203,200_ Amerikanska vs brittiska coppergauntlet_55e2ee0e2a6b221916d29d2c

Vad tycker du?

Och så det där med omslag igen …

jarnprovet

Cassandra Clare och Holly Black har ju påbörjat serien Magisterium tillsammans. Ett otroligt lyckat samarbete där jag verkligen gillade första boken Järnprovet. Och den andra kommer i vår, stort yeey på den! Koppargrytan blir den svenska titeln.

Däremot är jag inte superförtjust i omslaget. Tycker inte alls den känns lika klockren som omslaget till Järnprovet gjorde, så det skulle ju vara trevligt om den svenska utgåvan ändrades kanske pyttelite. Jag vet inte exakt vad det är jag inte gillar, men den känns rörig på något sätt. Efterlängtad är den hur som helst.

61A6gsElOtL._SX329_BO1,204,203,200_

 

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till