Och så det där med omslag igen …

jarnprovet

Cassandra Clare och Holly Black har ju påbörjat serien Magisterium tillsammans. Ett otroligt lyckat samarbete där jag verkligen gillade första boken Järnprovet. Och den andra kommer i vår, stort yeey på den! Koppargrytan blir den svenska titeln.

Däremot är jag inte superförtjust i omslaget. Tycker inte alls den känns lika klockren som omslaget till Järnprovet gjorde, så det skulle ju vara trevligt om den svenska utgåvan ändrades kanske pyttelite. Jag vet inte exakt vad det är jag inte gillar, men den känns rörig på något sätt. Efterlängtad är den hur som helst.

61A6gsElOtL._SX329_BO1,204,203,200_

 

Järnprovet – Cassandra Clare och Holly Black

jarnprovet

Järnprovet är första delen av fem i serien Magisterium, skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …

Jag hade ju en stor fördel när jag läste den här, nämligen den att jag inte läst Harry Potter innan. Jag har heller inte sett alla filmer ( jag vet, jag ska ) så jag hade liksom inget att jämföra med. För jämförda kommer de ju onekligen att bli. Ungdomsböcker som handlar om unga trollkarlar på en trollkarlsskola.

Jag vet inte om jag hade tyckt annorlunda om jag haft Harry Potter i bagaget, men jag älskar det här. Callum Hunt är en ganska osannolik hjälte till att börja med. Indoktrinerad av sin far till att avsky allt som har med magi att göra, delvis handikappad och med en ganska taggig personlighet. Innerst inne tycker han också det är lite spännande med trollkarlsskolan och hela den här magigrejen, samtidigt som de känslorna går emot allt han fått lära sig. Man förstår dock tidigt i boken att det är något speciellt med Call, att han inte är så misslyckad och medelmåttig som han själv tror.

Medan Call får lära sig magin och upptäcka nya sanningar om sig själv, sveps man samtidigt in i den magiska världen. Den är fantasifull och känns kanske lite mer mogen är det jag känner till om början av Harry Potter. Det är mer hemligheter och fara redan från början och lektionerna är inte uppenbara vad gäller användningen av magi. Det är komplext och genomtänkt på ett sätt som ändå känns nytt. Karaktärerna är ganska typiska för den här typen av fantasy. Tycker man i början, men det visar sig vara ett väldigt felaktigt antagande. För ingenting är som man tror och författarna har lyckats få till en twist som faktiskt överraskar. Den gör också att jag inte alls kan gissa vart det här kommer att leda, eller hur det kommer att gå.

Jag gillar verkligen den här och läsupplevelsen sitter precis där den ska. En extra bonus i slutet av boken är intervjuer med författarna. Jag tycker alltid det är intressant att få veta lite om hur boken kom till eller hur de tänkt och här tar man det aningen längre, vilket känns omtänksamt mot läsaren på något sätt.

Järnprovet är alltså en bok jag verkligen kan rekommendera. En trollkarlsskola, magi och en intrig som överraskar. Jag har faktiskt inget att klaga på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.

Urban fantasy, varför har jag så svårt för det?

Jag är ju en sucker för fantasy och science fiction. Jag älskar att läsa om vampyrer, änglar, demoner och alla tänkbara horribla framtida versioner av verkligheten. Jag älskar rymdskepp, robotar, drakar och alver. Däremot har jag tydligen svårt för urban fantasy.

Jag läste Stad av skuggor med stor förväntan. Omslaget är dramatisk ( skitfult men dramatiskt ) och alla pratar sig varma om Cassandra Clares fantastiska världsbygge och allt jag kände var ett, nja

stad-av-skuggor

Jag provade istället med Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Lite bättre gick det. Ethan är sympatisk, hans sidekick Link är fantastisk och känslan av varm kladdig sydstatshetta är påtaglig. Ändå känner jag ett njae. Den är ok men den engagerar inte. Ändå tycker jag att boken är ganska välskriven och miljön är som sagt påtagligt levande. Så jag har grubblat och insåg helt plötsligt en dag att det är genren urban fantasy som av någon anledning inte passar mig. Jag har svårt för det här med en magisk värld i, eller vid sidan av, den riktiga verkligheten. Fantasy ska tydligen enligt min hjärna var i den riktiga världen fast i framtiden typ, eller high fantasy med en helt och hållet skapad fantasyvärld i stil med Sagan om ringen eller De utvalda.

beautiful-creatures-bok-1-morka-drommar-livsfarlig-karlek

 

Vad vill jag säga med det här ? Ingen aning. Mer än att jag sörjer en genre jag älskar i fantasin men inte i praktiken. Varning för spoiler!

På tal om Beautiful creatures så har jag ju ändå envist läst både del två och tre och blev mäkta upprörd. Jag skrev argt i kompischatten direkt efter,

Hur fan kan man ta kål på en huvudkaraktär? Vad är det för skitförfattare som avslutar en hel serie med att huvudkaraktären dör? 

Ena kompisen ringer upp mig och frågar att åh, har du läst bok X nu? Öh nä, jag läste Beautiful creatures. Och där fick jag alltså en annan serie spoilad ( fast jag tog fel på person som dog ), några kan säkert gissa vilken. Som tur var upptäckte jag snabbt att det finns en del fyra av Beautiful creatures. Även om jag inte läser den slipper jag vara arg för att huvudpersonen dog i alla fall.