En bok som lämnade mig i tårar.

Fredag är väl en bra dag att fortsätta A-Ö taggen, så jag kör på det.

F – Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

Ok, jag kan ju inte svara Hungerspelen igen så hmm … Det finns ju många att välja på. Charles Dickens bok En julsaga till exempel. Men näe, jag väljer Legend av Marie Lu. Eftersom jag älskar Day. Day är underbar. Och fattig, så han passar in.

legend

G – Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

Alltså, jag gråter ju sällan när jag läser. Jag kan förstå att vissa säkert fått intrycket att jag blir helt labil när jag läser ibland och visst kommer det någon tår här och där. Men det där fulgråtandet inträffar inte så ofta.

Första boken som fick mig att bryta ihop på det sättet ( vad jag minns ) var Den gröna milen av Stephen King. Jag låg på en strand i Grekland och fulgrät bakom mina solglasögon. En underbar berättelse med fantastiska personskildringar.

Nuförtiden händer det oftast när jag läser något sorgligt för barnen. Boken Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson var en sådan.

Herr Muffin tänker tillbaka på sitt liv. En gång var han ett ungt och starkt marsvin som kunde kånka och bära på gurkor men nu är han gammal, trött och grå.
Han minns och gör en liten lista:
Jag har haft det bra, bättre än de flesta.
1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor. Och post då och då i brevlådan.

Men en onsdag får han plötsligt ont i magen …

Och när man väl klarat att läsa några rader utan att bryta ihop, då ska det diskuteras och förklaras. Svaras på frågor om var herr Muffin finns nu och andra totalt jobbiga frågor, men ändå så viktiga och bra.

Champion – bästa dystopin!

champion

Champion är den avslutande delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.
June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.
Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?
Den sista striden är här.

Day är döende och June är preseskandidat åt Elektorn. Day sade ju adjö till June utan att berätta om sin vacklande hälsa i den förra boken, men när kriget hotar och Republiken återigen sätter sitt hopp till Day blir det omöjligt att dölja hans sjukdom. Day blir allt svagare och minnet börjar bli påverkat. Kommer Day överleva tillräckligt länge för att rädda de han älskar och kan han älska June fullt ut trots deras trasiga historia?

Som jag har längtat och fasat för den här sista boken. En serie är ju egentligen bara så bra som den sista boken tillåter den att vara. Och oj vad det här är bra. Marie Lu är konsekvent med sina karaktärer. June och Day fortsätter vara precis lika kapabla som tidigare. De är precis lika starka, egensinniga, sårbara och kompetenta som i de andra två böckerna. Det händer nog inte en enda gång i hela serien att jag sitter och irriterar mig för att karakärerna gör korkade saker. Visst fattar de emellanåt fel beslut och handlingarna kanske inte blir så som man vill, men det är inget velande. Inga idiotiska grejer utan sådant som man ändå kan förstå. Världsbygget Marie Lu uppvisar i Champion är dessutom genialt. Hennes Antarktis skulle gärna få vara underlag för en helt egen serie. Trilogin håller. Nästan hela vägen. För det finns en liten detalj som stör mig, men den kan jag tyvärr inte ta upp utan att spoila. Det finns dock ett hål i slutet som stör mig och saknar trovärdighet. Men det är en petitess i sammanhanget. När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

Betyg 5/5

 

Tack till Modernista för recensionexemplar.