Det här med könsroller och fantasy.

Hela min bloggrutin är sabbad av att vara hemma med sjuka barn. Egentligen borde det här med att vara hemma hela dagarna vara jättebra för bloggen. Jag har all tid i världen att läsa och blogga hejvilt. Ändå sitter jag här och funderar på vad jag ska läsa, om jag ska läsa, vad ska jag blogga om och inget av det funkar riktigt som det ska. Därför blev jag extra glad över en kommentar idag som triggade igång massa tankar om en tidigare recension.

I recensionen av Marcus Olaussons fantasy Bäraren klagade jag på att könsrollerna var onödigt stereotypiska. Något kommentatorn idag inte håller med om. Jag förstår hennes synpunkt och har även känt lite efteråt att det kanske egentligen var en onödig anmärkning, men samtidigt inte. Är Bäraren mer könsstereotypisk än andra böcker, nej verkligen inte. Egentligen är det inte ett stort problem, om det hade gällt någon annan genre än just fantasy. För fantasy är jag lite extra petig med. Man kan skapa monster och fantasivärldar och ändå faller många i fällan gällande kvinnorollerna så de ofta följer samma könsstereotypiska mönster.

Det jag vänder mig emot är att männen skildras som vanliga män. De är goda, onda, svartsjuka, förälskade, svaga, veliga, okunniga, kåta, starka och rädda män. De är ganska vanliga i grunden trots sina extraordinära kunskaper och krafter.

Kvinnorna är onda eller goda. De onda är starka och ibland kåta. Medan den goda antingen är en klok gumma, eller sköter om gården med ett sjuhelvetes temperament och ger en örfil för en kyss. Kåthet är liksom inte att tänka på där. Inget mittemellan ( eller alltihop ) vilket alla manliga huvudkaraktärer faktiskt är.

Nu är det här inte så tydligt som jag kanske får det att framstå som och som sagt är det inte ett stort problem, än. Men Robert Jordan fick massiv kritik just för sina skildringar av kvinnorna i serien Wheel of time. De var förvisso superstarka och hade typ makt över hela världen, men de var samtidigt så könsstereotypiska att han snudd på gjorde kvinnorna i böckerna till karikatyrer. Löjeväckande trots sina styrkor och sin makt.

Så trots att Olausson i nuläget inte ens är i närheten av Jordans misstag ville jag ändå höja lite röd flagg. Det är trots allt några böcker kvar och jag skulle avsky att en så bra fantasyserie som Serahema Saporium faktiskt är, i slutändan får kritik över något som det finns tid att åtgärda till kommande böcker.

För trots min lilla röda flagga älskar jag de två första böckerna och längtar tills hela serien står i min bokhylla. Bra fantasy helt enkelt, riktigt bra. Det tycker kommentatorn Pia också och hennes recension kan ni läsa här.

bararen---serahema-saporium-12

Julklappstips, episk fantasy och något att smycka bokhyllan med.

the-sleeper-and-the-spindle

Kikade in på lokala bokhandeln efter jobbet för att beställa Neil Gaimans nya bok The sleeper and the Spindle. På engelska faktiskt eftersom jag känner att den troligen bör läsas på originalspråket. Det är gamla sagor i ny version med vackra illustrerade bilder. En bok som jag vill smycka mitt hem med. Vad jag tyckte om hans tidigare bok Oceanen vid vägens slut kan du läsa här.

snow white

Jag passade på att beställa bok två i Marcus Olaussons episka fantasyäventyr. Bäraren heter denna, och vad jag tyckte om första boken De rotlösa kan du läsa här. Naturligtvis måste jag ha fortsättningen.

bararen---serahema-saporium-12

Glädjande nog finns nya färska exemplar av Lars Wilderängs Stjärnklart. En fantastiskt bra bok som passar de flesta. Så är du sen med julklapparna rekommenderar jag den verkligen. Vad jag tyckte kan du läsa här.

stjarnklart

Ålands bokmässa och att skriva som en svensk.

I lördags var det Ålands bokmässa och jag var där en kort stund. Att det bara blev en snabbtitt beror på att informationen om författarna inte kom förrän i torsdags, och det var naturligtvis alldeles för kort framförhållning för att hinna läsa på. Ska jag ha något utbyte av ett seminarie vill jag självklart känna till författarens verk, annars blir det lätt meningslöst. Så vi tittade in och tittade sedan ut igen. Bättre lycka nästa år kanske.

I inlägget om De rotlösa skriver jag att det är komplimang att inte skriva som en svensk. Jag var förut med i en grupp på facebook där man lade ut en mening från valfri bok och så skulle de övriga gissa vilken bok det kom ifrån. Även om jag inte hade en susning om vilken bok det var, så visste jag alltid om den var skriven av en svensk. Det är något i språkbruket som blir typiskt svenskt på något sätt. Det låter lite mer högtravande på något odefinierbart sätt.  Och det är naturligtvis helt ok i de flesta fall, förutom när det gäller fantasy eller science fiction där handlingen utspelar sig i en helt annan värld eller planet. Känner man då att språkbruket är typiskt svenskt försvinner trovärdigheten i läsningen för mig. Viss fantasy och scifi måste kännas som om vem som helst hade kunnat skriva det, oavsett om man råkar vara svensk,amerikansk eller libanes. Något många inte lyckas med.

De rotlösa – för alla som gillar fantasy

de-rotlosa-serahema-sapatorium-11

De rotlösa är första delen i en planerad serie på sex delar, skriven av Marcus Olausson.

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor.
Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under.
När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen.

Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret.
Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

Jag har ju senaste tiden plöjt ganska mycket mörk och tung ungdomstragik, så en dag kände jag att hela kroppen skrek efter fantasy. Jag behövde helt enkelt få en kraftig dos av fantasy trots att jag inte riktigt har tiden. Tursamt nog låg De rotlösa samtidigt och ropade på mig från hyllan. Jag tror vi behövde varandra. Jag behövde fantasy och De rotlösa behövde läsas.

Den lilla pojken Elderim lyckas undkomma när hans stad attackeras och befolkningen mördas. Han hittas och uppfostras av Elaris, eldguden som är fångad i vargskepnad. När Elderim blivit sexton försvinner Elaris en dag. Livet förändras för Elderim som får lära sig att han är jagad av ondskan själv och tvingas fly för sitt liv. Profetian säger att ett elementarbarn av Landanor ska störta ondskan, och eftersom Elderim troligen är den enda överlevande från Landanor så verkar det inte bättre än att profetian syftar på honom.

Som ni hör är det klassisk fantasy vi talar om. En pojke som visar sig vara den utvalda och måste bekämpa ondskan som åter vaknat. En pojke som dessutom har kraften att använda magi. Det finns onda varelser, värdshus, illusionister, magiker, mästertjuvar, gycklare och kungar. De rotlösa följer fantasykonceptet hela vägen och naturligtvis kan jag inte låta bli att göra vissa jämförelser med annan fantasy, framförallt med den episka långköraren The wheel of time av Robert Jordan.

Jordans magi i The wheel of time är saidin och saidar. Magi som är uppdelad i manligt och kvinnligt där den manliga delen, saidin, är besmittad vilket leder till galenskap för alla män som brukar kraften. I De rotlösa heter den starkaste formen av magi Saven. Den  härstammar förvisso från en manlig och en kvinnlig gud, men representerar både det onda och det goda från de två gudar som av misstag gav upphov till Saven. Man kan endast nå Saven via andevärlden, ett sorts ingenting där själar svävar omkring i väntan på återfödelse, och där man riskerar både sin kropp och sin själ för att nå Savens flöde. Jordans saidar och saidin härstammar från Urkällan, medan Saven härstammar från Roten. Likheten är ganska slående dels med Jordans Urkälla, och dels med de så kallade currylinjerna ( jordstrålning ) som vissa tror löper tvärs över jorden i ett avancerat rutnät. Där linjerna möts, eller rötterna i detta fallet, är Saven som starkast och man kan som magiker få tillgång till enorm kraft.

Till skillnad mot Jordan som var beroende av föremål, så kallade angrealer, s´angrealer och annat för att få någon slags variation i brukandet av kraften, finns det fler magier än bara en här.  Utöver Saven används här även elementarmagi från de olika elementen som till exempel luft, vatten och eld. De onda använder även gärna blodsmagi, de suger ut människans livsenergi och blodet ger dem kraft. Att författaren har vävt in olika sorters magi är ett genialt drag eftersom det skapar ytterligare en frågeställning för de kommande böckerna. Elaris har sagt att Elderim behöver lära sig bruka magierna. Innebär det då även blodsmagin, och måste Elderim själv in i mörkret för att komma åt den magin? Jag har dessutom stor förhoppning om den lilla hinten att vi kan vänta oss någon sorts version av en Perrin Aybara goes Eragon.

De onda då, för det finns ju en hel del sådana också. De som använder blodsmagi kallas dashepti. En sorts korsning av Jordans dragkharer och De förlorade. Dashepti är precis som De förlorade onda och kraftfulla varelser, med ett ovanligt stort mått av fåfänga och självgodhet. Och självklart får vi även en variant av Jordans trollocker, eller Tolkiens orcher, i form av Fhulrai. En armé av mörker och död ledda av dasheptis och mörkerguden själv.

Trots jämförelserna jag precis gjort är det här ingen kopia av någonting. Långt därifrån. Även om inspirationen inte är helt otydlig, är De rotlösa sin egen berättelse. Den har sin egen värld, ett världsbygge som dessutom är helt makalöst. Intrigen, länderna, magin och folkslagen, allt är helt trovärdigt. Framförallt skapelseberättelsen är fantastisk. Den är en dramatisk blandning av befintliga religioner och fantasy, som tillsammans skapar något som för mig känns nytt, fräscht och helt komplett. Berättarperspektivet är det allvetande vilket jag tycker är ett måste i fantasy, även om Tolkien kanske inte skulle hålla med mig. Språket är elegant och gestaltningen är omfattande på ett smidigt sätt. Med tanke på hur mycket information man faktiskt får i första boken, när världsbygget och skapelseberättelsen ska återges samtidigt som man ska lära känna karaktärerna, så är gestaltningen skickligt utförd. Det känns inte påtvingat utan allt flyter som det ska. Det enda jag kan opponera mig lite emot är att dialogen mellan Elderim och hans färdkamrater ibland låter lite påtvingat brödraskapsaktig, nästan lite åt det barnsliga hållet. Vilket hade varit helt ok om alla var sexton år. Men det är en ytterst liten detalj och inget som är konstant, så det stör inte mitt helhetsintryck.

Jag älskar den här boken. Faktum är att jag under läsningen inte en enda gång känner att det är en svensk som har skrivit den. Och det här är nog den största komplimangen man kan få av mig. För jag tycker ofta att svenska författare, hur bra de än är, nästan jämt lyckas låta onödigt högtravande någonstans i texten som gör att det känns konstlat, nästan pompöst. Här finns inte det. Troligare är att den här kan läsas tillsammans med Eddings, Jordan, Pratchett och andra fantasygiganter och att du lätt skulle tro att den här var skriven av någon av dessa stora. Jag är totalt hooked. Det här är storartad fantasy.

Tack till författaren ( tror jag, annars tack till förlaget ) för recensionsexemplar.