John Romeo: Konstnären

Konstnären är skriven av Diane Karlström och Magnus Carling.

När en ung pojke hittas mördad tillsammans med sina föräldrar står det snart klart att dottern i familjen är försvunnen. Kriminalkommissarien John Romeo, som brottas med alkoholism och en underlig gåva som ibland låter honom uppfatta ekon av starka känslor, får reda ut morden samtidigt som han försöker hitta den unga kvinnan. Är hon inblandad i morden på sina föräldrar och hennes lillebror, eller är hon ytterligare ett offer? Snart står han inför en värre motståndare än vad han någonsin träffat på i den korrumperade, smutsiga staden Göteborg Noir. 

Jag blev väldigt förvånad när jag fick förfrågan att läsa den här boken. Det torde vara ganska tydligt att jag inte läser deckare. Men så beskrevs den som en annorlunda deckare med övernaturliga inslag så jag blev ändå nyfiken. Nu var det här tyvärr före sommaren så den har legat på min skämslista och bara väntat på att bli läst. Nu har jag alltså läst den och känner kanske inte att den var så himla annorlunda.

Det övernaturliga består av John Romeos förmåga att känna av ekon från händelser och personer. Extra behändigt vid mordplatser eftersom det ger fler ledtrådar för John Romeo och hans partner Madde att följa. Tyvärr ( från min sida ) så håller sig den här förmågan hela tiden i periferin. Där, men ändå hela tiden på ganska stort avstånd. Den får lite mer plats och en avgörande roll precis i slutet, men i övrigt är det en deckare jag läser. En ständigt bakfull kommissarie, en mordgåta och en arg ex-fru. Med en extra touch av whisky noir. Det blir inte mer deckare än så liksom.

Boken är helt klart välskriven och John Romeo är säkert en intressant huvudkaraktär. För deckarfantasten. För trots sitt övernaturliga inslag är det i slutändan en ganska vanlig deckare vi får. På gott och ont.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Ylva Kort och Gott, Hanneles bokparadis och Bokhyllan.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Annonser

Nordic fantasy noir – Har svenska trenden skapat en ny subgenre inom fantastiken?

Nordic noir är en subgenre inom den skandinaviska kriminallitteraturen och är omåttligt populär i bland annat Storbritannien och Usa. Språket är avskalat och kargt, människorna ( även hjälten, om det finns en sådan ) är trasiga och miljön är ofta snävt lokal samt dyster och mörk. Moraliska gråzoner, samhällskorruption och dolda komplotter, samt en känsla av hopplöshet hör också till. Svärta, vardag och våld.

Nu verkar den nordiska noiren ha trendat sig in även i utgivningen av svensk fantastik.

Boken Dränkt av Frida Andersson Johansson kvalar direkt in i vad som kan kallas Nordic fantasy noir. Mörk och avskalad med övernaturliga inslag av nordisk folklore känns den lite så där Läckbergskt deckaraktig mitt i mystiken, erotiken och dödandet.

Skönheten av Christian Johansson med sin dubbelbottnade känsla av både skräck och pusseldeckare, hade kunnat vara skriven av Christian Johansson och Jussi Adler-Olsen tillsammans.

Vattnet drar skriven av Madeleine Bäck läste jag så sent som i helgen och utöver diskbänksrealism och mystiska föremål som väcker ondskan till liv, får vi också en alldeles egen journalist som gräver i en lokal myndighetsskandal med korrupta politiker.

Böckerna har en tydlig touch av Nordic noir där deckarkänslan överröstar det övernaturliga. Erotiken är rå och brutal utan finesser. Det är grov alkoholism och trasiga barndomar, kriminella mc-gäng och korrupta myndigheter.

Trenden märks även inom ungdomslitteraturen hos böcker som Middagsmörker av Charlotte Cederlund, Nattbuss 198 av Niklas Krog och Huset mittemot av Alex Haridi. Inte lika tydligt och brutalt naturligtvis eftersom det är ungdomsböcker, men med en lightversion av det mörka och skitiga mitt i mysteriet som ska lösas. Deckarkänsla med övernaturliga inslag.

Nordic fantasy noir alltså. Fantasy i deckarkostym. Kanske är det en välbehövlig tröskel och en bra inriktning för att få ut svensk fantastik på marknaden? Eller så har man skapat en enkel lösning för förlag som vill visa att de går utanför boxen men inte riktigt vågar? Jag har inget emot subgenren i sig, men jag önskar och hoppas att det inte slutar här. Att det istället är en riktgivande vägskylt för förlagen, så att man så småningom vågar satsa på svensk fantastik fullt ut.

vattnet-drar drankt skonheten

 

Stalker – En osannolik sörja

stalkerStalker är skriven under pseudonymen Lars Kepler.

För nio år sedan dömdes prästen Rocky Kyrklund till rättspsykiatrisk vård för ett brutalt mord. Själv minns han ingenting. Efter en svår olycka har han återkommande blackouter.
Samma sommar som hans återanpassning till samhället påbörjas, skickar någon en filmsekvens på en kvinna i ett fönster till polisen. Nästa dag hittas kvinnan död i sitt hem. Det är inte bara det bestialiska våldet som leder tankarna till Rocky Kyrklunds gamla mord. En ny film kommer till polisen. Ingen förstår vad som händer och Joona Linna är försvunnen sedan mer än ett år. Nästan alla tror att han är död. Nästan alla.

Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne.

Alla som följer min blogg vet att jag normalt inte läser deckare. Längre. För det fanns faktiskt en tid när jag, som så många andra, plöjde igenom deckare efter deckare. Inte nödvändigtvis för att jag gillade just deckare, men de är lättillgängliga. Varenda kiosk, butik och färja har en hylla bestående av typ Harlequin och deckare. Så behöver man en bok snabbt ( händer oftare än man tror ) är urvalet extremt litet. Jag har alltså läst mängder av deckare även om det nu är något år sedan sist och jag har läst tre av Keplers  böcker, Hypnositören, Paganinikontraktet och Eldvittnet. Lite röriga men med en huvudperson jag gillat. Tänk er Jack Reacher med Mark Levengoods inre lugn och dialekt, så har ni Joona Linna. Kapabel, sansad och smart.

Så jag tyckte alltså Keplers första böcker var helt ok. Antingen kommer jag ihåg fel eller så har det slagit slint för paret Kepler, för Stalker är allt annat än bra. OBS massiva spoilers från nu, men inget som avslöjar slutet eller mördaren! 

Boken är en riktig tegelsten och jag fattar verkligen inte varför. Det finns en huvudhistoria som hade kunnat vara bra, men Keplers har tryckt in så mycket action och så lite karaktär att Stalker blir mer fantasy än fantasyn jag normalt läser. Trovärdigheten blir lika med noll redan på de första sidorna. En kvinna har hittats brutalt mördad och med Joona Linna död ( eller kanske inte ) har höggravida Margot tagit över chefsrollen. Kvinnan har blivit smygfilmad innan sin död och Margot är tvärsäker på att det rör sig om en seriemördare. Hon går alltså och bara väntar på nästa mord, så när nästa filmsnutt kommer en kväll precis när Margot är på väg hem vet hon att även denna kvinna kommer bli mördad. Kanske inom bara ett par minuter! Så vad gör Margot? Hon rusar ( vaggar ) tillbaka till kontoret för att titta på filmen som kommit bara minuten innan, i förhoppningen att rädda kvinnan från att bli bestialiskt mördad. Men först bara måste hon ha en pizzaslice.

Margot är alltså helt ny chef med sin alldeles första egna utredning. Här har vi offer nummer två som alldeles strax ska bli brutalt mördad och Margot tänker på pizza. Och det är ungefär det vi får veta om Margot, att hon är höggravid och inte kan sluta äta. I övrigt är hon en totalt blank karaktär som mest agerar statist. Vilket alla andra karaktärer också gör, även bokens huvudpersoner Joona Linna och Erik Maria Bark. För naturligtvis är inte Joona Linna död.

Saga Bauer ( som är den VACKRASTE kvinnan i universum ) lockar nämligen fram Joona Linna från sitt gömställe. Och ifall läsaren är ovanligt korkad upprepar Keplers hur otroligt VACKER Saga Bauer är ungefär hundra gånger till. Ifall man inte fattade det de första tio gångerna. I alla fall. Joona Linna kryper alltså fram ur sitt gömställe och trots att han levt i lugn och ro i ett år kommer han tillbaka som ett fullständigt vrak. Varför han är ett vrak är oklart, men på vägen hem har han dragit på sig blodförgiftningar och gud vet vad mer. Joona som nu är före detta polis och ett fullständigt vrak, som av oklar anledning lever med hemlösa och får hjälp med hälsan ( men ändå håller på att dö ) av någon slags kriminell gammal gumma får självklart hjälpa till med utredningen. Inget konstigt alls med det. Den enda som klagar är Margots kollega Adam som minsann vet hur allt hänger ihop. Adam som råkar ha sex med en okänd kvinna när han ska förhöra en snubbe på ett sexparty, som råkar skjuta ihjäl en poliskollega och därefter lyckas få sin fru mördad. Den personen tror hela poliskåren på när han kastar ur sig ett namn på den han tror är mördaren. De tror på Adams misstanke till den grad att de i jakten på den misstänkte avrättar en helt oskyldig person som råkar befinna sig på fel plats. Poliskåren är nu nämligen galen av hämndbegär och skyr hädanefter inga medel i jakten på mördaren. Nåde den som råkar hamna i vägen.

Fattar ni hur jävla rörigt det är? Hur osannolik och icke trovärdig hela boken är? Det ni har fått är ändå bara en bråkdel av allt som händer. Lägg till galna knarkare, blodtörstiga hundar, hemliga sexklubbar, kvinnor i koppel, massiva slagsmål och Joona Linna som kollapsar lite här och där i boken, så har ni ytterligare en liten del. För sedan har vi naturligtvis själva mördaren och bestialiska mord att frossa i. Men inga verkliga personer. Allt vi får är sinnessjuk action och namn istället för karaktärer. Och försvunnen tid som hade kunnat läggas på en bra bok istället för den här tragiska sörjan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till