Midnattsstjärnan av Marie Lu

Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen. 

När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?

I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.

Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?

Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.

Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.

Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är  Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.

Annonser

Rosensällskapet av Marie Lu

rosensallskapet-andra-boken-i-den-unga-eliten-triloginRosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner. 

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.