Blå tråd av Lois Lowry ( dystopi )

bla-trad

Blå tråd är andra delen i en serie skriven av Lois Lowry.

Kira växer upp i ett brutalt och primitivt samhälle där de sjuka och svaga lämnas att dö. Hon är född med ett deformerat ben och när hon blir föräldralös vänder staden sitt hänsynslösa ansikte mot henne och hon tvingas kämpa för sitt liv. Kiras hopp står till vänskapen med en hemlös pojke och till den mystiska talang hon visar sig besitta. Men det är en talang som innebär ett enormt ansvar. När Kira bestämmer sig för att ta reda på sanningen om det samhälle hon lever i ställs hon inför sitt livs svåraste val.

Kira blir efter sin mors död anklagad i en rättegång för att vara en börda för samhället. Hon klarar sig tack vare sin unika talang att skapa bilder med färgade trådar och får plötsligt ett helt nytt liv när de mäktiga rådsmännen tar henne under sitt beskydd. Med varmvatten och mat i överflöd långt borta från byns torftiga kojor och träskets fattiga misär, ser hon framtiden som ljus. Men under ytan döljer sig hemligheter som är värre än någon kunde föreställa sig.

I första boken Den utvalde skickades bebisarna som inte höll måttet Annorstädes, medan man här öppet och ogenerat väljer döden för alla de sjuka och handikappade. De sorteras ut och kastas bort på Dödens fält för att bli mat åt rovdjuren. Icke önskvärt skadat gods. Människornas kamp för överlevnad har gjort dem grymma och hårda. Barnen får redan som små lära sig vad det innebär att få stryk, vad svält är och att en bruten arm snarare leder till Dödens fält än omvårdnad.

Andra delen i serien knyter än så länge inte ihop trådarna på något sätt. Istället får vi en ny värld med en egen samhällsordning och nya karaktärer. Jag antar att det dock är samma värld, bara en annan del av den. Där Den utvaldes värld var lågmäld och färglös ( bokstavligen ), på ytan civiliserad och tillrättalagd, är den här en palett av misär, grymhet och färger. Fokus ligger på färg och skapande i berättelsen. Att något vackert kan vara en tröst även när man svälter. Att skapande kan innebära själslig överlevnad i en värld av ondska.  I första boken var känslorna bedövade hos befolkningen, här finns känslor men främst i form av hat och grymhet. 

Berättelsen är även här lågmäld men inte med samma flata ton som i första boken. Jag tar till mig den här världen bättre och det är faktiskt främst tack vare Kiras lilla vän Matt och hans hund Kvisten. Matt som kommer från träsket och pratar ”ruskit mycke o e ruskit dukti på o sno goa korvar av han den däringa slaktarn”. Kiras stabila eftertänksamhet varvat med Matts bubblande träskspråk ger nyanser till berättelsen som gör stor skillnad i läsupplevelsen. Jag tycker om vart hela den här serien är på väg. Att Lowry ger oss världar med olika beståndsdelar och vilka konsekvenser det får när något saknas. Hur den här världen passar in i den förra får man ännu inte veta. Är det här Annorstädes? Varför är världarna så olika och finns det något samband mellan dessa?

Lowry har äntligen väckt min nyfikenhet och jag ser verkligen fram emot nästa bok.

Jag måste dock opponera mig mot omslagen. En beige ( beige! )  bok med en snubbe på omslaget och en babyblå bok med ett intetsägande ansikte på? Varför?

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

#läserjustnu – Sommarlov med Kulturkollo

Sommarlov med Kulturkollo är en fantastisk idé. Även om min läslust faktiskt är större på sommaren ( hallå, läsa på altanen ) så har jag ändå mer att göra och då kan det bli lite si och så med inläggen. Då är ett färdigt schema för korta inlägg perfekt, så jag kommer haka på lite då och då. Idag till exempel.

Idag är det #läserjustnu som gäller och det är ( som vanligt ) inte någon från min lista till höger i bloggen. Ofta håller jag den ganska bra men tenderar emellanåt att slira lite och halka in på andra böcker emellan. Just nu läser jag alltså en helt annan bok, Blå tråd av Lois Lowry. Japp, jag är inne i dystopiträsket igen.

bla-trad