Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Annonser

Athena – härlig dystopi.

athenaAthena är skriven av Marta Söderberg.

Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?

Vi kan ju börja med och säga att jag känner mig lurad. Ingenstans står det att det här är första delen i en serie. Jag har inget emot serier men jag vill gärna vara förvarnad om det. Istället hopar sig frågorna i boken och ungefär halvvägs börjar jag fundera över hur i hela världen författaren ska hinna knyta ihop allt? Och det gör hon naturligtvis inte, så jag antar att det kommer en fortsättning. För vi får faktiskt inte svar på en enda av alla frågor som uppstår. Vilka är organisationen Athena, vad händer med dem som inte klarar rekrytprogrammet, vem är Elias, vad har hänt Maya som gjort henne så fruktansvärt trasig och varför just hon och Benjamin? Det finns typ tusen frågor till som hänger löst och det är lite frustrerande. Jag hade gärna sett några små ledtrådar till allt det här, kanske svar på åtminstone en fråga. Men inget får vi, bara smulor och det är frustrerande.

Med det sagt så är det här faktiskt bra. Vi får långsamt lära känna Maya och Benjamin. Två helt olika personligheter med olika sätt att hantera Athenas dolda agenda. Båda trasiga och misstänksamma i en dystopisk framtid där de tillhör bottenskrapet i ett samhälle där ens klassificering betyder allt. Där de som har makten är grymma och de nummerlösa mindre värda än råttor. Ett delat samhälle och ett grymt spel där de bästa sållas ut. Det är helt enkelt klassisk dystopi som följer mallen. Mer Divergent än Hungerspelen men lite råare och lite brutalare. Vi får till och med små smulor av en kommande kärlekstriangel. En slags variant av Peeta och Four svärmar runt Maya och hon känner fladder i magen. Vilket är en gåta än så länge eftersom det är en klart grymmare variant av Four, och inte direkt charmen personifierad. I övrigt inget direkt nyskapande. Och det säger jag inte på ett negativt sätt, jag tycker om det här. Det är hederlig dystopi med bra och spännande handling och frågor som väcker nyfikenheten efter mer.

Athena är en härlig dystopi med alla de rätta elementen och jag ser fram emot en fortsättning. För det måste ju komma en …

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Allegiant

allegiant

 

Allegiant är den avslutande delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

Jag köpte boken i lokala bokhandeln samma dag den svenska översättningen släpptes. Jag laddade upp med ett glas vin, satte mig tillrätta i solstolen på altanen och förberedde mig på både njutning och besvikelse. Jag hade nämligen av misstag råkat spoila boken för mig själv, så man kan säga att jag hade skottsäker väst på mig när jag läste. Men jag hade ändå stora förhoppningar eftersom jag älskade Divergent och tyckte mycket om Insurgent. Så läser jag och inser efter ungefär halva boken att magin är borta. Den finns inte. Allt som jag kände för Tris och Four är puts väck. Karaktärerna som finns där är inte samma karaktärer jag träffade i Divergent. Tris i Allegiant är kall och väldigt distanserad. Distanseringen som började redan i Insurgent men vägdes upp av Fours värme, är total. Four däremot blir väldigt känslosam men åt det gnälliga hållet. Självömkande, gnällig och envis som ett litet barn, vilket i kombination med den kallhamrade Tris ger mig två karaktärer jag till slut är så trött på att jag faktiskt inte bryr mig om vad som händer. Handlingen är i och för sig ganska spännande men till slut blir det för rörigt, för många vändor gällande de olika serumen och folks genetiska tillhörighet att jag känner mig rätt oberörd till slut. Så när det oväntade väl händer och det dessutom händer av helt fel skäl ( enligt mig ) är jag så less på både karaktärer, serum och märkliga val att jag knappt reagerar. Jaha liksom.

Jag lägger in en pytteliten reservation för att min ( brist på ) känsla för boken möjligen, kanske beror på den skottsäkra västen. Men jag tror inte det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Four – dystopi

four-en-divergent-samling

Four är skriven av Veronica Roth och tillhör Divergentserien.

Four presenterar fyra nya noveller ur Divergent-trilogins värld. Var och en av dessa Falangbytaren, Kandidaten, Sonen och Förrädaren utforskar Veronica Roths dystopiska framtid genom ögonen på den mystiske, karismatiske Tobias Eaton, även kallad »Four«.

I dessa berättelser avslöjas tidigare okända aspekter av Four personlighet, historia och relationer.

Boken innehåller också tre exklusiva, tidigare opublicerade scener ur Divergent -trilogin.

Den här kan läsas efter Divergent, även om jag tycker man ska försöka passa in den mellan Insurgent och Allegiant. Just däremellan behöver man en Four-dos tror jag. Både för att Four framträder mer i Insurgent, men även för att Tris blir lite irriterande efter ett tag. Då är en hel extrabok om Four en lagom mellanakt. Den är faktiskt bättre än jag trodde. Vissa noveller var bättre och andra sämre, men totalt sett en väldigt trevlig upplevelse.

Man lär känna Four mer på djupet.  Får veta hans tankar, upplevelser och känslor vid olika tillfällen vi egentligen redan känner till, men från en annan synvinkel. Och det gör honom både starkare och mer sårbar på en gång, en kombination som ofta passar hjälterollerna. Däremot är jag inte helt förtjust i att vi får extradialoger från Divergent. Saker Tris säger som hon aldrig sade i Divergent. Istället för komplement känns de bitarna mest som att Roth kanske inte var helt nöjd med första versionen och försökte korrigera luckorna. Luckor som jag för övrigt inte tycker finns. Man ska liksom inte laga saker som inte är trasiga. Men som helhet gillade jag den här och tycker den är ett utmärkt komplement till serien. Dessutom har den helt klart det snyggaste omslaget.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

 

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Divergent

divergent
Första boken i serien av Veronica Roth.

Beskrivning från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Egentligen är det kanske inte så stor mening att recensera den här boken eftersom alla redan verkar ha läst den. Men eftersom jag har läst alla tre och precis avslutat Allegiant så får jag väl börja från början och arbeta mig framåt.
Jag älskade Divergent. Fullkomligt, totalt och hejdlöst. En sträckläsarbok utan tvekan.
Språket i boken fångar mig omedelbart på samma sätt som Hungerspelen gjorde. Jag var helt fast efter bara någon sida och stod direkt på Tris sida. Hon har i hela sitt liv försökt passa in, anpassat sig och vikt sig. Men ändå inte riktigt lyckats, något skaver i hennes tillvaro. När hon slutligen gör sitt val att byta falang börjar livet på riktigt för Tris. Både de hårda fysiska utmaningarna hon möter men även i känslorna för Four.
Karaktärerna framstår ganska tydligt, åtminstone huvudkaraktärerna. De övriga blir kanske lite suddiga i kanterna men det är förståeligt eftersom det blir ganska många att hålla reda på. Det är helt ok, de intressanta är ju ändå Tris och Four.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om jag inte ska spoila hela boken, förutom att den är underbar. Läs den!

Betyg blir 4,5 / 5

Filmen då?
Den är också väldigt bra om än inte helt i klass med boken. Tycker dock att de castat filmen perfekt. Även om jag själv föreställt mig Four helt annorlunda passar han efter en stund bra in rollen och ”blir” Four. Älskar Shailene Woodley som Tris. Hon är en perfekt blandning av skör och stark.
Något som jag också verkligen gillade var musiken som spelades varje gång de tappra visades. Jag satt nästan och hoppade i biostolen av förväntan. Det enda vi egentligen hade att klaga på var att spänningen mellan Tris och Four inte framgick lika tydligt i filmen som i boken. Det kändes lite som att först var båda iskalla och sedan helt plötsligt från ingenstans var de game on. De manliga bihangen som släpades med till bion tyckte dock att det var tydligt redan från början vad som skulle komma. Jag håller inte med. En stor del av det jag gillade med deras relation var just gnistorna och spänningen. Insikten att han kanske höll handen där lite för länge? Var inte blicken lite för intensiv?
Ni vet, det där vi alla gått igenom någon gång..

Men en väldigt bra film efter en väldigt bra bok. Se den!

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till