E-böcker mer stressande än pappersböcker?

För något år sedan började jag läsa mer och mer e-böcker i och med att jag upptäckte streamingtjänsterna ( Storytel, Nextory och Bookbeat ). Väldigt behändigt att alltid ha tillgång till massvis av böcker direkt i telefonen. Det är ju väldigt smidigt också eftersom en pappersbok är lite mer otymplig att hantera.

Men läsningen har inte fungerat jättebra. Jag har haft svårt att koncentrera mig och istället läst lite i taget, och det händer inte ofta att jag slukar en bok rakt igenom som jag gjort förut. Av självklara skäl trodde jag det berodde på utbrändheten jag drabbades av för två år sedan. Jag är mer hjärntrött och fokus är inte lika bra som tidigare, så jag tänkte att det får ta den tid det tar.

De senaste veckorna har jag dock läst pappersböcker då jag blev akut sugen på böcker som inte fanns i e-boksformat. Och helt plötsligt satt jag där och sträckläste i timmar. Precis som förut. Så jag började notera hur jag läser när jag läser e-böcker och det visar sig att jag gör väldigt mycket annat än att läsa. Det är väldigt mycket ”jag ska bara”. Ska bara kolla fb snabbt, instagramma lite, kanske har det hänt något i nyheterna, kolla lite bloglovin osv. Fokus finns inte där helt och hållet eftersom jag samtidigt, precis bakom e-boken, har tillgång till hela världen. Känslan att det händer saker bara ett klick bort, gör att jag nästan omedvetet avbryter läsningen för att kolla igenom flödena. Hela tiden.

Även om mobilen inte finns långt borta när jag läser en pappersbok händer inte samma sak. Händelserna finns inte precis bakom boken jag läser, utan någon annanstans, vilket gör att jag fokuserar på läsningen. Jag har aktivt lagt bort mobilen och stänger därmed mentalt av det som eventuellt händer i den och kan däremed koncentrera mig på pappersboken jag läser.

Så det är faktiskt dagens tips från mig. Läser du e-böcker ( gäller ej de som läser på läsplatta ) och upplever samma problem, återgå till pappersboken. Känslan att kunna sträckläsa i timmar är oslagbar och gör dessutom under för min mentala avslappning.

 

Annonser

Gränsland av Johan Cederholm

Viktors kavaj är visserligen blodig, men han hör inte hemma här. Han har ju inte dött. Utanför pendeltågets gallerförsedda fönster sträcker sig Gränslandet, en öken som skiljer döden från livet. I denna främmande värld, långt ifrån tillvaron som börsmäklare, påbörjar han sin resa efter svar. I sina mardrömmar återser Viktor sitt forna liv, han förflyttas till hembyn och till lägenheten där han fortfarande bor med sin mor. Men betyder inblickarna något mer? Hur kommer skrotsamlande mutanter, en gåtfull Klaxon-robot och kvinnan med platinablont hår in i bilden? Och vem är egentligen den mystiska clownen?

Gränsland är skriven av Johan Cederholm.

Jag läste den här i somras så tyvärr blir det en kort text om boken. Alldeles för kort med tanke på hur mycket jag gillade den. Ändå är det inte en bok för alla. Gränsland är en bok av den typen man antingen ogillar eller gillar, ingen mellanmjölk här inte.

Viktor hamnar i en sorts gränsland mellan levande och död. Närmare bestämt i Limbus. En vidsträckt öken som mest består av öppna vidder, skrot, en sunkig bar och hemska varelser. Medan Viktor försöker ta reda på varför han är där, varför varelser och andra människor försöker mörda honom hela tiden ( kan man bli mördad om man redan är halvdöd? ), fladdrar han fram och tillbaka mellan Limbus och vad som förefaller vara den riktiga världen. Till sin hjälp har han ett kassettband, bevattningsroboten Klaxon och möjligen kan kvinnan Julia vara en pusselbit närmare lösningen.

Gränsland har beskrivits som science fiction men så är inte fallet. Snarare en slags splatter-filosofisk drömsekvens där karaktärerna ställs till svars för sina livsval och handlingar på ett väldigt annorlunda sätt. Ett limbo med westernfuturistisk känsla som faktiskt andas ganska mycket Quentin Tarantino. På ett bra sätt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Min fantasyvärld och en rad tidningar vars artiklar jag inte kommer åt tyvärr.

Tack till författaren för recensionsexemplar. 

Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Istället för jerkan – Veckans bokbloggsfråga

Nu kom det här ut redan igår men jag kör idag, precis som på jerkans gamla goda tid. Barnboksbloggen kör igång Veckans bokbloggsfråga som ersättning för den gamla jerkan och det hakar jag såklart på.

Vad tycker du om e-böcker? Föredrar du riktiga böcker att bläddra i eller läser du hellre böcker på din läsplatta/mobil? Och vad tycker du om att allt fler förlag skickar ut recensionsexemplar som e-böcker istället för fysiska böcker?

Egentligen föredrar jag riktiga böcker, alltid. Men ibland är det lättare att läsa en e-bok och man har de ju alltid tillhands. Jag som reser rätt mycket mellan Åland och Stockholm tillbringar en hel del tid på färjan där ljuset är rätt dåligt, och då är det fantastiskt bra med e-bok. Så jag har lärt mig gilla det mer och mer.

Men inget slår känslan när en riktigt efterlängtad och fin bok dyker upp i brevlådan ändå. Den finaste boken jag fått på senare tid är Miniatyrmakaren skriven av Jessie Burton från Modernista. Fantastiskt fint omslag som ger en känsla e-böcker aldrig kan nå upp till.

miniatyrmakaren

 

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till