En smakbit av Ett folk utan land.

Jag är mitt inne i boken Ett folk utan land av Melina Marchetta. Mycket infodumpning i början så jag hade svårt att komma in i den, men nu har den tagit sig. En ovanligt mörk fantasy. Smakbiten är från sidan 77.

ett-folk-utan-land

Han kände Evanjalins blick på sig medan solen gick ned med en otrolig fart. ”Då bestämmer jag att du ska prata lumateriska när vi är för oss själva”, sa Evanjalin och avbröt hans tankar.

”Jaså, det gör du?” retades han. ”Och varför då?”

”För utan vårt språk förlorar vi oss själva. Vilka är vi utan våra ord?”

”Jordens avskum”, sa han bittert. ”I vissa kungadömen har de tagit bort allt som påminner om Lumatere från flyktingarna. Vi är i deras land nu och ska prata deras språk eller inget alls. Straffet för den sorgliga riktning våra liv har tagit.”

”Så människor slutar att prata”, sa hon stilla.

Män som hade starka och passionerade röster i Lumatere, som försörjde sina familjer och var respekterade i sina byar. Nu sitter de tysta och är beroende av barnen som måste översätta allt för dem som om de var hjälplösa spädbarn. Finnikin undrade hur det påverkade en man som en gång varit rakryggad och stolt. Hur kunde han berätta sin historia utan sitt språk?

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.