Utpost – Andra delen i trilogin Razorland

utpostUtpost är andra delen i serien Razorland skriven av Ann Aguirre.

Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss.
Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.
Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.

Ibland önskar man att förlagen sagt nej, nej och åter nej till författaren. Och ibland önskar man att nästa förlag sagt nej, nej och åter nej till översättaren.

I slutet av boken finns författarens tacksida och hon tackar läsaren genom att spoila en stor del av plotten. Hon skriver att ”som vi läsare vid det här laget förstått så är A inte XXX utan YYY”. Jag kanske är omåttligt trög men nej, det hade jag faktiskt inte förstått. Men nu vet jag, tack så himla mycket för den spoilern. Klart författaren vet att X inte är X utan Y, det är ju hon som skrivit boken. Men så himla tydligt är det inte för mig. Visst hade jag mina funderingar, men själva lösningen var inte glasklar. Det kan ju också vara så att författaren inte litar på sin egen förmåga att få fram det här, utan känner att ett förtydligande måste till. Något som förövrigt är lite av en röd tråd i hela boken.

Författaren förklarar och upprepar ganska mycket i den här delen. Framförallt Spadertvås tankar och synsätt ältas och jämförs konstant gentemot byns egna regler och  värderingar. Hur hon förväntas klä sig på ett visst sätt, agera och tänka enligt de regler Räddning satt upp. Jag gillar visserligen Spadertvås ståndpunkt i det här, men det upprepas konstant. Tills hon börjar ändra sig. Jag förstår att man anpassar sig efter miljön och påverkas av det samhälle man lever i. Jag hoppas bara att författaren inte villar bort Spadertvås styrka och egensinnighet i allt det här.

Sedan har vi översättningen och jag fattar verkligen inte. Hur har de tänkt? Man översätter inte egennamn, även om dessa härstammar från ett spelkort eller en händelse. Inte. Spadertvå, Tålig och Räddning? Och mitt i det här har vi Stalker, vars namn inte har översatts.

Översättningen är alltså varken begriplig eller konsekvent och sätter ganska stora hinder i läsningen för mig i början. När jag väl lyckas se förbi det här är boken himla bra. Den är spännande och jag sträckläste resten av boken i ett svep. Det är dock en tydlig mellanbok och mycket handlar om relationer som utvecklas och bakgrund som förklaras. Storyn är fortfarande fängslande och spänningen finns där nästan hela tiden. Trots mina problem med översättning rekommenderar jag den alltså fortfarande varmt till alla dystopiälskare. Och håll er borta från tacksidan på slutet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Enklav – Dystopi

enklav

Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.

New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.

Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.

Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.

Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.

Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.

Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Kattugglan

Bookis

En smakbit – Enklav

Äntligen dags för veckans smakbit hos Flukten fra virkeligheten. Idag blir det smakprov från dystopin Enklav skriven av Ann Aguirre. Allt med den här boken lockar mig, omslaget, titeln och namnet på trilogin Razorland. Jag skulle verkligen behöva lite trevlig dystopi just nu, så jag hoppas den håller för mina megastora förväntningar.

enklav

Jag föddes under den andra förintelsen. Folk berättade legender för oss om en tid när människovarelserna levde längre. Jag trodde att det bara var sagor. I min värld levde ingen ens till sin fyrtioårsdag.

Idag var det min födelsedag. Varje födelsedag lade till ett nytt lager av rädsla, och i år var det ännu värre. Jag levde i en enklav där den äldste hade upplevt tjugofem år. Hans ansikte var förtorkat, och hans fingrar darrade vid minsta ansträngning. Det viskades att det vore barmhärtigt att döda honom, men det de egentligen menade var att de inte ville se sin egen framtid tecknad i hans hud.

”Är du redo?” Twist stod och väntade på mig i mörkret.

Han bar redan sina märken. Han var två år äldre än jag, och om han överlevt ritualen skulle jag också klara det. Twist var med alla mått mätt liten och skör. Alla livets umbäranden hade grävt fåror i hans kinder och fått honom att åldras. Jag studerade mina bleka underarmar och nickade sedan. Det var dags för mig att bli kvinna.

en smakbit på riktigt