Björnstad av Fredrik Backman – Årets bästa?

bjornstad

Björnstad är skriven av Fredrik Backman.

Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av. 

Ok, jag kommer bli lite dramatisk och överdådig men håll ut. Och egentligen finns det inget mer att säga om boken som inte redan sagts utan att låta som en härmande papegoja. Jag skulle kunna sammanfatta hela känsloregistret och upplevelsen med ett ord, tack. Och det skulle täcka allt. Men som sagt, dramatiskt och överdådigt är vad ni får.

Ja den handlar om hockey. Ja den handlar om en random småstad i Sverige och ja, den handlar om människor. Och det är just det, de där människorna som Backman skriver om, som är hela grejen. För jag tänker mig att han måste ha ett särskilt sätt att se människor för att kunna skriva på det här sättet. Hur han tittar på en främling eller vän och på något sätt uppfattar själva kärnan i det som gör människan. Och så tar han den där kärnan och sätter ihop med andra kärnor och så skriver han om dem och så blir de människor. För Backman ger oss inte karaktärer, han ger oss ett levande persongalleri och människor att lära känna.

Vi får lära känna många människor som alla på något sätt är involverade i klubben, i hockeyn. Det enda som betyder något. Som betyder allt. Ungdomarna och deras föräldrar, tränare och direktörer. Och vi får se och uppleva hur ett helt samhälle skapar en hora och en hjälte. Och vi får lära oss varför det inte är så konstigt att vi läser om det i tidningarna och hur det kan hända igen och igen och igen.

Ska jag nämna något som hade kunnat arbetas lite på är att Backman även här är aningen repetitiv. Han hamrar gärna in känslan lite för entusiastiskt, men precis som i Britt-Marie var här går det över och resten är bara hänga med på. Det tog alltså några sidor innan jag på riktigt kom in i boken, men sedan … Ja, jävlar vilken resa.

Det bästa sättet att beskriva läsupplevelsen är att börja med början. Så oerhört dramatiskt och något som lätt kan ta över en hel bok. Malin Persson Giolito har också en dramatisk början i Störst av allt, men till skillnad mot den boken där jag plöjde igenom sidorna i jakten på vad var det som hände, så glömmer jag helt bort startskottet i Björnstad. Ungefär halvvägs in i boken minns jag plötsligt att men herregud, någon kommer ju ta ett hagelgevär och … Precis som det ska vara. Läsupplevelsen försvinner inte bakom det dramatiska, utan varje känsla och händelse får sitt utrymme att synas och upplevas.

Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna? Och svaret på det är nej.

Jag skulle kunna skriva tusen rader till och ändå inte kunnat beskriva Björnstad på rätt sätt, så jag nöjer mig med att avsluta med ett tack. Tack för att du faktiskt skrev den här boken som alla borde läsa. Inte bara för att den är viktig, utan även för att det är en av årets bästa böcker. Den bästa?

Björnstad är märkligt nog första boken av tre och jag fattar inte alls hur fortsättningen kan tänkas bli. För det finns ingen cliffhanger utan vi får ett rejält avslut, så jag har faktiskt ingen aning om vad tanken är. Mer än att det kommer vara bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Bims blogg och C.R.M. Nilsson.

Annonser

Några ord ( ok, en megahyllning ) om Fredrik Backman.

Jag läste igår en intervju med Fredrik Backman som fick mig att skämmas över mitt eget taffliga försök till intervju. Det var min första intervju och bloggen var rätt nystartad, så jag blev överlycklig när jag blev tillfrågad. Problemet var att jag inte tänkte på Backman som författare. Det var inte så att jag såg honom som icke-författare heller, för visst hade jag läst både En man som heter Ove och Britt-Marie var här och älskat båda böckerna. Speciellt Ove fick en väldigt personlig betydelse för mig, något jag försökte sammanfatta här. Så Backman var ju författare, men för mig som hade följt hans blogg i flera år var han fortfarande mest den superroliga och något oseriösa karaktären bloggaren Fredrik Backman. Inte författaren Fredrik Backman.

Jag gjorde alltså misstaget att försöka intervjua en författare med lite lustiga frågor som kanske hade passat bloggaren Backman bättre. Eller några av frågorna kunde jag ha skippat helt. Jag tänkte märkligt nog ( jag vet att många gör samma fel ) att han fått så mycket frågor om sina böcker att han måste vara totalt uttråkad av att bara prata om dem, så jag ställde istället helt irrelevanta frågor om skit istället.

Någon som inte gjort samma misstag är bloggen Just här – Just nu. Insiktsfulla och relevanta frågor till författaren Fredrik Backman. En författare som dessutom verkligen öppnar upp och levererar. När jag läst den intervjun kände jag att det är vissa saker jag måste säga om Fredrik Backman.

Jag läser fortfarande bloggen och ser hans återkommande tvivel om sig själv som författare. Ett tvivel som är helt utan grund. För mig ( och för tusentals andra läsare ) är han idag en av Sveriges bästa författare. Författande handlar inte främst om teknik, utan om känsla. Och det är få förunnat att kunna leverera så mycket känsla som Backman. Att ge oss karaktärer som blir så levande och som berör så mycket som hans gör. Jag är mitt uppe i hans senaste bok Björnstad och jag är mållös. Att gång på gång ge oss så mycket hjärta och innerlighet är en gåva, både för den som har talangen och för oss som får ta del av den.

Fredrik Backman säger i intervjun,

Jag försöker skriva varje bok så att jag, när jag får de första riktigt dåliga recensionerna, ändå ska känna: ”Okej. Men vet du vad? Jag gav den här historien allt jag hade. Jag gjorde mitt absolut bästa. Jag plöjde ner mig själv och brände ut mig själv för det här. Om du inte gillar det så var det i alla fall inte för att jag inte ansträngde mig.”

Det här är ord från en författare. En briljant författare. Författaren Fredrik Backman.

 

Så lägg ner tvivlet herr Backman. 

 

tumblr_nxkfzdvqzb1uf9576o1_250

Roligaste boken jag läst?

I  boktaggen A-Ö har jag kommit till bokstaven H som i Humor.

H – Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Det är ju som alltid svårt att nämna bara en, så här kommer ett gäng med böcker som troligen bara är en bråkdel av roliga böcker jag läst.

De senaste jag minns är Ensam på Mars av Andy Weir och Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Ensam på Mars är dock ren humor, action och spänning medan Britt-Marie var här kommer med både svärta och budskap. Fantastiska böcker båda två, om än kanske inte just av den sort att man skrattar hela boken igenom.

De roligaste böcker jag läst är dock Herman Lindqvists kåseriböcker. Herman framstår inte riktigt som en kul snubbe, så det kan säkert vara svårt att tro för många. Herman jobbade dock som utlandskorrespondent i många år. När han slutat med det skrev han böcker om alla de kulturkrockar han råkat ut för under åren och humorn är fantastisk. Humorn är av det slaget som får en att tjuta av skratt med tårarna rinnande, även om du råkar sitta på tunnelbanan mitt i rusningstrafik ( japp, det hände mig ), eller på bussen med en förskräckt främling i sätet bredvid ( japp, det hände också mig ). Hur korrekta böckerna är idag vågar jag inte riktigt säga. Det finns säkert ett och annat som kanske inte är helt rumsrent längre, men så är det ju med böcker skrivna i en annan tidsanda och de kan vara väl värda sin läsning ändå.

Så, Herman Lindqvist för humorn! Brödrafolkens fel till exempel är en härlig bok och finns säkert på ett bibliotek nära dig.

brödrafolk

Författarintervju – Fredrik Backman

Hamburgare utan dressing eller vegoburgare med allting på?

Jag tar gärna en vegoburgare med allting på. En av sakerna som jag skulle vilja ha på den är en hamburgare.

Din nya bok Britt-Marie var här har precis kommit ut. Kan du berätta lite om den? Varifrån kom inspirationen till den och hur formades karaktärerna?

Jag ”inspireras” inte så värst mycket. Jag stjäl. Hade jag levt ett lite mer spännande liv eller varit en lite mer intressant person eller åtminstone inte hade hatat att resa så mycket som jag gör så hade jag säkert åkt runt i världen och ”inspirerats” utav bara helsike, men eftersom jag egentligen bara vill sitta hemma med mina barn och äta glass och kolla på amerikanska bilar som kör i cirklar så blir jag tvungen att stjäla istället. Så jag gör det, dagligen. Sätt att prata och hela dialoger och kroppsspråk och karaktärsdrag, rubbet. Av folk i kön på Ica och av mina vänner och av folk som dyker upp i bakgrunden av Keeping up with the Kardashians. Stjäl, stjäl, stjäl. Det är min formel.

Hur skulle du själv beskriva dig för den som inte vet?

”Har du hört den om två irländare i en båt? Har du inte HÖRT den om två irländare i en båt!? Sätt dig ner så ska jag hämta mer sprit och berätta den om två irländare i en båt för dig!”

Hur skulle din fru Neda beskriva dig för den som inte vet?

”Herregud.”

Hur ser din skrivarprocess ut och hur ser det ut runtomkring dig när du skriver?

Det är inte det att jag inte vill ha en process. Jag ÖNSKAR att jag hade en process. Men helt ärligt så är min process att jag sätter mig ner och skriver så fort mina barn låter mig göra det. För att jag gillar att skriva. En del människor gillar att spela gitarr eller att odla pelargonier, jag gillar det här. Om jag har en ledig söndagseftermiddag så skriver jag. Om jag inte hade fått betalt för att skriva så hade jag skrivit ändå, men jag hade förmodligen varit helt omöjlig att leva med eftersom jag hade varit tvungen att ägna 8-10 timmar av min dag åt att göra något annat än att skriva innan jag fick sitta ner och skriva. Så…det är min process. Jag har all respekt i världen för de riktigt stora författarna som verkligen gör sin litteratur till konst, och som kan föda den konsten ur smärta och lidande, men jag har varken det tålamodet eller den begåvningen. Jag skulle inte orka sitta vid ett tangentbord om det inte gjorde mig lycklig. Jag förstår att det får mig att låta som en simpel och egoistisk person, men jag tror helt ärligt att det bara är genier som kan vara exceptionellt bra på ett hantverk utan att tycka ett dugg om att utföra det. De flesta av oss är inte genier, så vi får försöka kompensera våra brister så gott vi kan. Jag är en på de allra flesta sätt extremt begränsad skribent, jag vet det, men jag försöker väga upp det genom att verkligen älska det jag gör. Ibland räcker det, ibland inte. Sånt är livet. Vad var den andra frågan? Hur det ser ut runtomkring mig när jag skriver? Det är väldigt, väldigt stökigt. Det är det. Jag är en sjukt stökig person.

Vilken artist ( konstnär, musiker etc ) skulle du jämföra ditt skrivande med?

I introt till Snobben sitter Snobben ovanpå sin hundkoja och skriver på skrivmaskin. Det ser mysigt ut. Det vill jag gärna identifiera mig med.

Har du några tips till dem som kämpar för att komma dit du är idag?

Skriv. Skriv hela tiden och skriv med allt du har och var aldrig, aldrig, aldrig rädd för att någon annan ska tycka att det är dåligt. Det finns ingen skribent i världshistorien som du någonsin har beundrat som inte har blivit sågad tusen gånger. Så lär dig att ta kritik, och kom ihåg att det är någonting du måste lära dig om och om och om igen, eftersom det jävliga är att det blir svårare och svårare ju äldre man blir.

Vilken författare skulle du själv vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Astrid Lindgren. Jag skulle vilja veta om hon grät när hon skrev slutet av Bröderna Lejonhjärta.

Om du fick välja en egen ensemble till såpan ”Stjärnorna på slottet” att hänga med några dagar, vilka skulle det vara?

Mina vänner Riad, Junes, Erik och Adam. Vi skulle mest spela Xbox och äta ost. Det skulle nog inte bli så värst bra tv.

Vem skulle du helst vilja ha till granne, Ove eller Britt-Marie?

Båda, men av helt olika anledningar.

Hur ser närmaste året ut för dig? Skriver du på något nytt?

Jag skriver alltid på något nytt. Och något gammalt. I regel åtta-tio olika nya och gamla grejer åt gången. Sen kommer jag till en punkt där jag visar alla idéerna för min fru och min förläggare och min agent, i den ordningen, och sen talar de om för mig vilka åtta-nio grejer som är helt obegripliga och vilken grej som kanske fortfarande går att rädda. Sen går jag hem och jobbar lite mer på den grejen. Men just nu är jag föräldraledig med min dotter. Vilket väl om jag ska vara ärlig bara betyder att jag hänger med min dotter hela dagarna istället för att gå till kontoret och äta choklad och kolla på Vita Huset-repriser hela dagarna.

Hur skulle ett kort blogginlägg se ut från dig själv idag, om du kunde skriva till ditt 10-åriga jag?

”Oroa dig inte. Det kommer ordna sig.”

Hur ser din besticklåda ut?

Den är i ordning. Eftersom jag inte är med terroristerna.

Sista frågan. Kan vi förvänta oss att se dig här på Åland för något signeringsbesök närmaste året?

Ingen aning. Finns det några bra keps- och skrivmaskinsaffärer på Åland?

Tack så väldigt mycket Fredrik Backman för att du tagit dig tid. Vi har välsorterade loppisar och framförallt det här, så jag och alla andra här på fredens öar ser fram emot kommande besök.

 
Britt-Marie var här kan köpas hos Adlibris, Bokus och CDON.

Britt-Marie var här

britt-marie-var-har

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. 

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.

 

Dag 5 – En bok jag blir glad av?

Den är i mina ögon verkligen inte hysteriskt rolig som vissa tycker. Tvärtom är den rätt sorglig och emellanåt tragisk. Och ändå så blir man så glad av att läsa den, en fin bok som ger värme åt själen kalla höstdagar. En man som heter Ove, av Fredrik Backman.

en-man-som-heter-ove

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till