Annihilation – Netflix

Area X är ett område insvept i en slags skimmer och samtliga expeditioner som sänts dit har misslyckats. Ingen har kommit tillbaka, förrän nu. Lenas man Kane kommer tillbaka men något är uppenbart fel på honom. Som biolog skickas Lena dit tillsammans med fyra andra kvinnliga forskare  i ytterligare en expedition, och Lena är fast besluten att ta reda på vad som hände Kane inne i Area X. 

Filmen är absolut sevärd för den som gillar science fiction. Det är spännande och emellanåt skräckligt. Fotot är hissnande vackert men det enkla och avskalade fungerar inte riktigt för mig här. Replikerna är korta och relativt opersonliga, de är där i sina yrkesroller framförallt ( utom Lena, men jag kommer till det ) och handlingen förs framåt mer av miljön runtomkring än specifika händelser eller karaktärer. Vilket gör att delar av utvecklingen känns ologisk. Saker händer utan tillräcklig upptrappning eller motivering, vilket gör att det inte blir trovärdigt. Och problemet är enligt mig det här. Manusförfattaren till filmen har ändrat en hel del saker och antingen har han ändrat för mycket eller för lite. Karaktärerna är för stela och introverta för att den tillskrivna bakgrunden till deras handlingar ska fungera.

I boken ( som jag inte har läst ) är karaktärerna namnlösa. De är där i sina yrkesroller och boken är Lenas skrivna journal över expeditionen. I boken har heller ingen överlevt tidigare expeditioner, ingen har kommit tillbaka. I filmen kommer Lenas man tillbaka och hennes skäl för att gå med i expeditionen är han. I tillbakablickar får vi också veta att hon varit otrogen, vilket är den direkta orsaken till att hon känner sig tvungen att gå med. För makens skull, för att hon känner sig skyldig. I boken går Lena med främst på grund av sin yrkesroll, medan hennes motiv i filmen baseras på två mäns indirekta närvaro. Och det här skaver. Hon framstår helt enkelt inte som en så pass passionerad person att hennes motiv till det hon utsätter sig för känns trovärdigt.

Därtill tycker jag filmen är för existentiell. Det är vackert och spännande, men det tilltalar inte mig helt. Kanske hade det fungerat bättre om inte det andra skavde.  Men det här är mer en smaksak och någon annan kan säkert uppskatta det filosofiska budskapet mer än jag gjorde. Ändå väl värd att titta på.

Jag gissar att boken kommer tilltala mig mer så den kommer läsas. Som tur är har förlaget Fria Ligan släppt boken i svensk översättning. En recension av boken Avgrund finns hos Tentakelmonster idag. 

Annonser