Intervju med George R.R. Martin

George R.R. Martin är författare till bokserien A song of Ice and Fire som tv-serien Game of Thrones är baserad på.

Han var hedersgäst i somras under Archipelacon och jag hade en liten förhoppning att kanske få en pratstund med George, men insåg att det nog är rätt kört. Så döm om min förvåning när jag fick ett mail av Jo, George Martins assistent, med en förfrågan om jag vill vara med i liten round table discussion med George dagen efter. Självklart ville jag det! Jag startade hela diskussionen med att ge George ett tvetydigt förslag och därefter lyckades jag göra honom irriterad redan med min första fråga.

 

GeorgeVi var fyra som deltog i samtalet. Det var jag, George och två andra bloggare från olika länder och vi började med att presentera oss själva. Jag talar om att jag bor på Åland och välkomnar George till ön samt erbjuder mig att visa honom runt om han vill:

Just let me know and I will give you a personal ride.” 

Jag vet inte om George var väldigt artig eller inte hörde vad jag på dålig engelska vräkte ur mig, men han hade den goda smaken att låtsas som ingenting.

När presentationerna var avklarade var det alltså dags att starta själva samtalet, och jag började med att referera till en session George haft dagen före där han talade om sina karaktärer som barn. Jag var intresserad av vilket barn som var olydigast? Här blev George märkbart irriterad och svarade kort att han fått den frågan ett hundratal gånger och att svaret är samma varje gång.

— Den roligaste att skriva om är Tyrion och den svåraste är Bran Stark. Svårt eftersom han är ett barn och jag är vuxen.

Jag förstår att George blev irriterad eftersom han fått just den frågan dagen före under sessionen, men tyvärr missförstod han mig. Det jag undrade var vilken av karaktärerna som minst följt hans uppstakade synopsis och istället ville göra helt andra saker än George planerat – något jag fortfarande är nyfiken på. 

När du började skriva på A song of ice and fire, hur detaljerad synopsis hade du?

— Väldigt odetaljerad. Väldigt löst. Jag tänkte att det kanske skulle bli en novell och efter ett tag kände jag att ok, det kanske kan bli en hel roman. Sedan började jag fundera på om det krävdes en trilogi och nu är jag på bok sex, så ja. Min synopsis var inte så bra.

Böckerna och tv-serien skiljer sig ju väldigt mycket åt. Ser du på dessa som två delar av samma berättelse eller som två helt skilda berättelser?

— Två versioner av samma berättelse. Det är två så totalt olika media att det är omöjligt att synkronisera den skrivna berättelsen till samma i tv-version.

Känner du fortfarande att serien är helt och hållet ditt verk eller har det blivit något annat i och med ändringarna i tv-serien?

— Böckerna är mina och jag skriver dem så som jag vill. Tv-serien däremot är ju baserad på böckerna men är också ett verk av produktionsteamet. Det är en blandning av produktionsteamets vilja, skådespelarnas vilja och naturligtvis HBO:s vilja. HBO står ju för pengarna och har väl egentligen vetorätt om de skulle vilja utnyttja den, vilket de sällan gör.

— Men böckerna är fortfarande helt och hållet mina.

Påverkas din syn på karaktärerna alls av tv-seriens ändringar? Jag tänker framförallt på bröllopsnatten mellan Khal Drogo och Daenerys som i din bok är en ganska vacker stund, men som i tv-serien är något helt annat ( våldtäkt, Bokhusets anmärkning ) och som på sätt och vis ger karaktärerna andra personlighetsdrag än du gett dem. Påverkar det på något sätt din syn på deras personligheter och hur du framställer dem i ett senare skede?

— Jag föredrar naturligtvis min skildring eftersom jag skrev det. Gällande just den scenen finns det faktiskt en första pilot som ingen sett och den gjordes på det sättet jag skrev. Men sedan gjorde man en annan version och det var den man valde att visa. Jag hade naturligtvis föredragit den första versionen som var mest lik det jag skrev, jag vet inte varför man inte valde den.

Under sessionen tidigare förklarade du att karaktärerna för dig är helt annorlunda än de i tv-serien eftersom du levt med karaktärerna så länge. Vem av skådespelarna är mest lik den karaktär du själv har i huvudet?

— Peter ( Dinklage ) som spelar Tyrion. Peter är visserligen ganska olik Tyrion utseendemässigt eftersom Peter är mycket stiligare och längre än den Tyrion jag beskriver i boken, men ändå väldigt lik på många andra sätt.

— Maisie ( Williams ) som spelar Arya är också ganska lik den bild jag hade i huvudet.

Ungefär här kommer det fram att vi inte är journalister och Georges attityd förändras märkbart. Från att ha varit artig och ganska korrekt, öppnar han upp sig. Resten av intervjun är George trivsamt avslappnad och skrattar en hel del.

Du gjorde en signering i Estland 2009 och berömmelsen var inte lika stor då som nu, det var ungefär 40 personer på den signeringen medan en signering idag samlar tusentals. Hur upplever du skillnaden?

— Framgången har sitt pris. Pengarna är ju trevligt förstås. Jag kan göra saker idag som jag bara kunde drömma om förut så den delen kan jag inte klaga på. Kändisskapet är däremot inte alltid så roligt. Jag har inte tid att prata med mina läsare längre. Jag skulle gärna prata om karaktärerna och svara på frågor, men det går inte när det är 7000 människor till som står i kö och väntar på sin tur. Det är tråkigt och ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan lite.

Har det påverkat författandet? Är det fortfarande roligt att skriva?

— Det har aldrig varit särskilt roligt, för mig är det ett jobb. Visst är det ett väldigt bra jobb jämfört med många andra jobb. Det är säkert väldigt mycket roligare än att skyffla papper på ett kontor till exempel, men det är ändå ett jobb. Det roliga för mig är när jag är färdig. När jag tittar på vad jag har skrivit och kan säga yes, jag gjorde det. Jag klarade det. Stoltheten över det jag åstadkommit är det som känns bra. När jag är mitt i skrivprocessen känns det fruktansvärt. Att skriva och redigera och redigera igen, det är hemskt. Jag har stunder när jag tvivlar på det jag skriver, när jag river sönder sådant jag skrivit. Skrivprocessen är inte alltid trevlig och jag är säker på att min omgivning inte heller tycker det är trevligt emellanåt. Jag kan nog vara ganska svår att leva med när skrivandet inte går riktigt som jag vill. Men när det är färdigt, är det roligt. Då känns det väldigt bra.

Dina böcker innehåller många krigsscener och det är otroligt svårt att få till bra och känslosamma krigsscener som engagerar. Hur arbetar du fram dina krigsscener?

— Krigsscener är riktigt svårt. I mina ögon är författaren Bernard Cornwell den absolut bästa på krigsscener så jag studerar hans verk. Tricket med krigsscener är att du måste se det från två olika perspektiv. Dels det personliga perspektivet. Den som är mitt i striden, det enda han ser är förvirring. En yxa som kommer mot honom medan han snubblar i leran och personen bredvid blir nedhuggen. Någon annans inälvor rinner ut och det är stunder av total terror. Det är stunder av äckel, rädsla och kaos för den som är i striden. Men sedan måste du också förstå striden som helhet. Du måste fånga generalens perspektiv. Den som sitter på distans högt upp på en kulle och avgör att den vänstra flanken gör si och kavalleriet gör så. Du måste se schackspelet i det hela.

— Här gör ju Hollywood ofta fel. De fångar bara den som är mitt i striden. De sätter två män på häst som rider mot varandra och vrålar allt vad de kan och det är den aspekten man får, vilket gör upplevelsen platt. Sådana misstag vill inte jag göra. Jag vill visa helheten som kan vara det avgörande för utgången, taktiken bakom. Min lösning är därför att använda a multiple point of view.

Vad läser du mer än Bernard Cornwell? Hur mycket läser du?

— Oj, jag läser jättemycket. Jag läser fantasy och science fiction förstås, men jag älskar också spänningsromaner, klassiker och faktaböcker. Jag läser alltid. Jag laddade upp min Kindle innan jag kom hit så jag har under resan. Just nu läser jag om skeppet Lusitanias undergång av Erik Larson. En stor favorit är Roger Zelazny. Alla hans böcker är bra men mästerverket är Lord of lightEn av de bästa science fiction böcker som någonsin skrivits.

Tycker du att den amerikanska marknaden skulle behöva mer översatta böcker? Mer från kinesiska, polska, ryska eller svenska författare till exempel?

— Potentialen finns ju där bara boken är bra. Det är ju nyckeln, att boken är tillräckligt bra. Sedan har nog inte den amerikanska marknaden varit särskilt välkomnande mot utländsk litteratur, science fiction framförallt. Ett problem är nog att amerikaner tenderar att bara prata engelska. Att det är svårt att få böcker bra översatta. På sjuttiotalet när man skulle översätta ryska böcker hittade man ju ingen som var tillräckligt bra på ryska så man fick ta en omväg via tyskan. Översätta från ryska till tyska och sedan från tyska till engelska. Och det blev kanske inte så himla bra.

Till något helt annat. Vad ville du bli som stor när du var barn?

— Jag ville bli astronaut. Eller egentligen rymdmänniska eftersom ordet astronaut inte fanns då. Uppenbarligen blev det inte riktigt så. Så jag bestämde mig för att skriva om det istället.

— Jag skulle vilja leva på en rymdstation som pensionär. Jag trodde det skulle vara enkelt vid det här laget, men man har tråkigt nog inte kommit så långt än att pensionärer kan välja det.

Det finns ju en fantastisk bok ute nu av Andy Weir som heter The Martian som kan bli en bra lärobok för dig om det någon dag blir möjligt.

— Great book, love it.

The Martian är ju egenutgiven, vad tycker du om egenutgivning?

— Den har ju blivit en stor succé och det finns många fler exempel, Wool av Hugh Howey till exempel. Men det finns mycket som inte är bra också. För varje framgångshistoria finns det tusen skräpböcker och utan gatekeepers kan vilket skräp som helst släppas. Läsaren har ingen möjlighet att veta om en bok är läsvärd eller skräp. Egenutgivning öppar ju dörrar för vem som helst som har en dator, men jag är osäker på om det är bra i längden. Redaktörer och lektörer har ett värde och jag tror att ibland behövs gatekeepers.

Här avbryter Jo eftersom våra 25 minuter har gått och vi får ytterligare fem minuter fotosession med George. 

 

Mitt intryck av George R.R. Martin är att han är väldigt ödmjuk och trevlig. Kanske inte riktigt lika förtjust i journalister som han är i sina läsare, men sina läsare verkar han ha en väldig respekt och ödmjukhet för. Jag tackar George R.R. Martin, hans assistent Jo och Archipelacon som fick det här samtalet att hända. 

Intervjun kommer även på engelska inom kort. 

Jag lider av After con blues …

Det är konstigt. De senaste fyra dagarna har jag svävat bland molnen och nu är jag helt låg. Konventet har varit fantastiskt kul och nu när det är slut känns det tomt. Märkligt jättetomt. Jag tror alla som någonsin varit på kollo kan känna igen sig. Man tillhör en stark gemenskap i flera dagar där stämningen är så stark att den nästan går att ta på. Och sedan är den borta. Poff bara.

Så just nu kan jag inte skriva så mycket mer, jag är i fel stämning.

Jag hade dock mitt möte med GRRM idag och det var magiskt och samtidigt lite sorgligt på något sätt. Han gillar alla vägar och dörrar som öppnats för honom med framgången ( och pengarna såklart, uttryckligen ), men kändisskapet skapar barriärer som man märker att han har svårt för och tycker är jobbiga. George själv verkar vara en ytterst sympatisk människa måste jag säga, baserat på väldigt kort tid kan ju tilläggas. Säkert svår mellan varven, men intrycket ger en i grunden genuint fin och sympatisk person med en härlig humor. Hans assistent däremot, ouch …

Intervjun är bandad så jag måste få ner den som text på både svenska och engelska. Det kommer alltså ta några dagar innan den publiceras här. Men det var väldigt avslappnat och trevligt med bara mig själv, George och två till som satt och småpratade och vi ställde en del frågor i 25 min med 5 minuter fotosession efteråt. Och ja, jag tog en selfie med mig och George. Såklart. Den får ni dock inte se idag.

Det märktes att många redan åkt. Stämningen var lite mer dämpad och mindre folk. Här satt jag och kompisen och sålde böcker idag, alltså inte på samma ställe som igår.

alandica

Två fina steampunkfan.

steampunk

Lobbyn, hjärtat av konventet.

mässa

Poolparty med George RR Martin!

Ok jag ska erkänna, jag partajade inte direkt med honom, men jag var där och han var där. Vid samma pool, betjänad av samma servitörer som GRRM. Min egen mobil tvärdog av någon mystisk anledning redan under min paneldiskussion, men som tur var fotade kompisen lite.

poolparty GRRM

Ramlade in vid två inatt så jag är väldigt väldigt trött. Men ett konvent tillåter ingen vila.

Jag satt ju med i paneldiskussion direkt efter Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som pratade om Engelsforstrilogin. Jag och mitt gäng tipsade om några av våra bästa tips inom fantasy och science fiction. Jag körde på svenska författare ( med ett undantag ) och hela listan på våra tips kommer här imorgon. Men så här såg det ut.

995061_10153014786510875_1538692560576210432_n

11140281_10153014794170875_8690860794443921444_n

Det var hur kul som helst och jag hade lätt kunnat sitta i flera timmar till och prata. Efter så kom några fram och ville se på böckerna ( jag hade mina tips med mig ) och skrev upp titlar och författare. Och det är ju såklart jättekul, att man når fram och förhoppningsvis ger någon annan den där fantastiska läsupplevelsen man själv fått njuta av.

Dagens schema är:

11-12 jobba vid bokförsäljningen. Jag tyckte ju jag klarade mig rätt bra när jag kikade igenom alla fina begagnade böcker när jag bara kom hem med två ( Brandon Sandersons Mistborn på engelska ). Då kände jag att ok, jag klarar ju att sälja böckerna på lördag utan att faktiskt köpa hälften själv. Så fick jag höra att de svenska böckerna finns där från idag …

12-13 signering med George RR Martin

13-14 jobba vid bokförsäljningen.

17- 18 GoT viewing och Q&A med George RR Martin

20-21 Maskerad

Sedan har vi lite mellangrejer som vi får se om vi verkligen orkar gå på, burlesk workshop, chokladprovning och en bokpanel mellan bokbloggare. Den var jag själv inbjuden att sitta med i, men då den är på engelska kände jag mig inte helt bekväm med det.

Så det är dagens schema, jag gissar att det blir hem och sova lite mellan någon av dessa. Men jag är verkligen i himlen just nu. Fantastiskt roligt allting.

 

Kampen om järntronen – George R.R Martin

game-of-thrones---kampen-om-jarntronen

Kampen om järntronen är första delen i serien A song of ice and fire, skriven av George R.R Martin.

I en svunnen tid inträffade en våldsam klimatförändring. Somrarna varar i decennier och följs av vintrar långa som en livstid. Längst upp i Norden ligger muren av is, ständigt bevakad av brödraskapet som vigt sitt liv åt uppgiften att skydda de sju konungarikena mot vålnader, kyla och okända faror. Men kusliga händelser vid muren förebådar en framtid av oro och krig.
Robert Baratheon och Eddard Stark befriade en gång i tiden de sju konungarikena från den galne draklorden Aerys och det blev Robert som besteg järntronen medan Eddard drog sig tillbaka till sitt Vinterhed.
Efter en lång tid av fred samlar sig kung Roberts fiender både i Norden och i Södern. Hans närmaste rådgivare har dött under mystiska omständigheter och till och med hans egen drottning smider i hemlighet onda planer. Kung Robert ber Eddard Stark om hjälp och Eddard och hans familj dras obönhörligt in i maktspelet kring de sju konungarikena. Intrigerna och maktkampen vid hovet leder till ett regelrätt krig mellan olika ätter och deras lorder.
Men det största hotet mot kung Robert är den mördade draklordens två barn, en son och en dotter som nu har vuxit upp. De lever i exil och har fått en fristad hos hövdingen över Dothrakiens grässlätter. Med hjälp av hövdingen och hans fyrtiotusen krigare ska så småningom en ättling av drakens blod åter sitta på järntronen.

Ni hör ju, det är mycket att hålla reda på och det här är ändå inte ens hälften av alla ätter och människor som dyker upp. Vilket är anledningen till att jag väl är en av de sista att hoppa på Game of thrones-febern. Jag såg ett avsnitt i serien och backade ur. Det kändes rörigt, konstigt ( incestuöst ) och allmänt trist med allt krig serien verkade bestå av. Men jag hade fel som så många gånger förut eftersom jag faktiskt tokälskar det här. Jag fastnade på ett sätt som slukar en mentalt. Även när jag inte läste var jag helt inne i karaktärerna och vad som skulle hända, vilket har tryckt bort alla eventuella recensioner som skulle ha skrivits. Det har helt enkelt inte funnits plats i huvudet eftersom Kampen om järntronen tog all plats under en vecka. Delvis därför har jag beslutat att vänta med resten av böckerna och se serien istället. Bloggen skulle bli väldigt tråkig om jag mentalt satt fast i Westeros fem veckor till.

Min kollega frågade vad boken handlar om och jag insåg att jag inte kunde beskriva den på ett intressant sätt. För egentligen händer det inte så himla mycket. Det är förstås en hel del manipulerande, lite ledtrådar här och där till dödsfall som verkar suspekta, intriger om makten och förberedelser för eventuella komplotter som kanske eller kanske inte finns. Och ändå är det totalt fängslande. Varför?

Det som är GRRM:s styrka är framförallt dramaturgin och karaktärerna. Det här är inte en handlingsbaserad berättelse, utan karaktärsdrivande. Han presenterar ett så omfattande persongalleri att det borde vara omöjligt att hålla isär dem. Istället lyckas han få mig att älska varenda en av dem. De är långt ifrån perfekta och många begår idiotiska misstag (Catelyn Stark, Eddard Stark osv ) och ändå fängslar de mig helt. GRRM byter skickligt berättarfokus på precis rätt ställen och driver mig därmed framåt konstant. Trots att det kanske egentligen inte hänt så mycket mer än att en ny pojke kommit till De svarta bröderna och Jon Snö fått en ny kompis. Sättet som GRRM låter karaktärsutvecklingarna träda fram är även det genialt. Han gör det dels via karaktären själv, men även via bemötandet från omgivningen. Hur en pojke blir rufsad i håret i början, för att senare mötas av knäfallande respektfulla soldater. Jag känner utvecklingen, jag läser den inte. Hela tiden är jag precis där, hos dem. Läsupplevelsen är alltså total.

Naturligtvis finns det sånt som stör, det gör det alltid. När det gäller fantasy ( för det är fantasy i grund och botten ) förstår jag inte hur drakar och zombieliknande vålnader kan vävas in på ett naturligt och trovärdigt sätt, medan könsstereotyper verkar så himla svårt att ändra på. Mångkulturen saknas nästan helt, sexualiteten är enligt de vanliga normerna ( förutom det incenstuösa inslaget då ) och männen styr medan kvinnorna våldtas, säljs och används efter männens önskemål. Jag förstår att mannens dominans per automatik skapar en obalans som enkelt ger en grund till intriger, men det är så tråkigt på något sätt, så redan gjort. Det ger också en känsla av lathet hos författaren. Vissa kanske hävdar att det ju egentligen är kvinnorna som styr, som använder sina män och barn som marionetter. Ja på sätt och vis, men de gör det endast för att dessa män och söner är det som möjliggör detta. Utan sonen skulle makten vara utsuddad för modern, utan maken skulle makan vara ingenting. Med ett undantag ( det finns alltid undantag som tur är ) och hon är därför min favoritkaraktär. Så länge hon nu får leva. För det som sägs är helt sant, George RR Martin har inga som helst problem att döda sina karaktärer. Något jag både hyllar och beklagar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

The nordic SF & fantasy convention – George R.R. Martin utanför min dörr

I år kommer det nordiska science fiction och fantasykonventet hållas i Mariehamn, till min stora lycka. Praktiskt taget utan min dörr! Vilket naturligtvis innebär att jag kommer vara där. Hedersgästen är ingen mindre än George RR Martin, författare till böckerna bakom tv-serien Game of thrones. Ni kommer väl?

Jag ser redan framför mig hur jag och Gugge sitter på min altan och sippar iskall lonken ( long drink, finsk alkodrink ) tillsammans, medan vi pratar om vilka karaktärer man får och inte får ta kål på. Så jag har lite att göra eftersom jag måste plöja igenom hela hans bokserie till dess. Som tur är väntar den här i min bokhylla på att bli läst,

a-game-of-thrones---kampen-om-jarntronen

 

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till