Tematrio – Kärlek

Tematrion hos Lyrans Noblesser den här veckan handlar passande nog om kärlek, alla hjärtans dag till ära. Fast i Finland kallas det tydligen vändag eller vänskapens dag, fick jag lära mig nu. Jag tycker själv att Alla hjärtans dag är fint, men alldeles för fokuserat på kärlek mellan två partners. Jag tycker man lika gärna kan fira sin bästa vän, mamma eller bror. Kärlek helt enkelt, så här kommer några tips om just Kärlek.

Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Jag vet att jag tjatar och tjatar och tjatar om den här boken. Men den inte bara handlar om kärlek, den är kärlek. Kärleken mellan pojke-flicka, pojke-pojke, syster-bror och kärleken till och mellan föräldrar. Bara läs den.

jag-ger-dig-solen

 

Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Kanske ett lite udda val eftersom det här är skräcklitteratur. Men i John Ajvide Lindqvists böcker är det alltid kärleken i fokus och speciellt i den här. Om en fars kärlek till sitt barn. Outsägligt sorglig och vacker.

Stolthet och fördom av Jane Austen.

 Och sedan har vi naturligtvis kärlekshistorien som är helt sagolik. Hur stolthet och fördomar kan ställa till det för oss, och göra oss fullkomligt blinda för det som finns rätt framför näsan.

9789174993998_200_stolthet-och-fordom

Som att möta en superstjärna!

I lördags fick jag ju både lyssna på och träffa John Ajvide Lindqvist, vars böcker Människohamn och Himmelstrand tillhör mina absoluta favoriter. Någonsin. John Ajvide Lindqvist är således en av mina favoritförfattare så det här var stort. Som att möta en superstjärna.

Det första som slog mig var hur rolig han var att lyssna på. Berättarglädjen finns verkligen där. Han var engagerad när han pratade och det märks att han älskar att skriva. Vid ett tillfälle när hans novell Ansiktsburk kom på tal, blev han så till sig att han kom av sig helt och brast ut i gapskratt. Det var alltså härligt att lyssna på, oavsett om man är ett fan eller inte gissar jag.

En fråga som dök upp var musiken i hans böcker. Den spelar ju ofta en ganska framträdande roll. I Människohamn är det The Smiths och i Himmelstrand är det just Peter Himmelstrand. John Ajvide Lindqvist berättade att varje bok för honom känns som en specifik sång eller artist. Lilla Stjärna till exempel, är för honom Håkan Hellströms Jag vet inte vem jag är men jag är din. När han sade det lät det helt klockrent, att så är det ju.

Jag fick lyckligtvis en signatur i mitt exemplar av Himmelstrand jag släpat med mig. Naturligtvis blev jag helt starstruck och förvandlades till ett babblande fån när han började prata med mig. Så jag stod där och svamlade om hur mycket jag älskar hans böcker, och leendet jag hade när jag gick därifrån satt fastklistrat hela helgen. Nästa gång ska jag skärpa till mig och bete mig som en människa, hoppas jag.

Signatur

Årets bästa: Skräck

himmelstrand

Sveriges egen skräckmästare gjorde det igen, skrev en helt fantastiskt bok som skakade om min själ.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

John Ajvide Lindqvist – Sveriges egen Stephen King

himmelstrand

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till