Magi och subtila övergrepp – Gender Bender

Veckans Gender Bender är också en fantasygigant. Inte lika gigantisk som förra veckans, men första boken hade sålts till massor av länder redan innan den ens var färdigskriven och filmrättigheterna sålts. Det blev inte en film, men väl en tv-serie.

Jag har bytt kön på ena karaktären ( inte huvudkaraktären, namnet är dock ändrat ) och vilken bok det är finns längst ner i inlägget. Längre ner finns också ett intressant stycke som kanske, eller kanske inte, faktiskt är ett övergrepp.

Vår huvudkaraktär har precis snubblat över ett lik och tillkallat ambulans och en sjukskötare sitter böjd över kroppen.

Hans kinder var röda efter att ha suttit nedhukad över kroppen. Han var högst tjugofem, och hade på sig en mörkblå kortärmad button down-skjorta, prydligt struken, med en udda knapp – en steward på anslutningsflyget till helvetet.

Tomas önskade att han inte var så attraktiv. Osnygga män var så mycket enklare att handskas med i vissa avseenden, man behövde inte möta smärtan i deras osannolika ouppnåelighet. Men nu var han inte osnygg. Han var blek och smal och orimligt underbar med en bred, löjligt sexig mun.

Lite senare i boken får vi möta huvudkaraktärens rumskompisar.

Tomas beskriver sin manliga rumskompis.

Han var söt snarare än vacker och hade en platt, ungpojksaktig figur, men han drog maximal nytta av de tillgångar han hade – han skickade hem sina uniformer för att låta figursy dem – och det fanns något vibrerande sexigt i hans glupska, alltför vidöppna blick. Man ville möta den och slukas av den.

Tomas beskriver sin kvinnliga rumskompis.

Maya gick alltid i den vanliga skoluniformen men lyckades få det att se ut som om hon inte gjorde det – kavajen passade aldrig riktigt hennes breda, runda kroppsbyggnad, den satt alltid snett, var skrynklig eller stramade åt kring axlarna. Hela hennes personlighet var som ett raffinerat skämt som hon aldrig slutade dra.

Här under har det blivit lite annorlunda av naturliga skäl. Jag har inte bara bytt kön på ena karaktären, utan även några andra saker. Mer om det längre ner.

Tomas högg tänderna i det tjocka hullet på hans hals. Det verkade inte göra det minsta ont på honom, åtminstone inte på ett sätt som som med lätthet kunde skiljas från njutning. Något galet och angeläget höll på att hända, och det gick absolut inte att stoppa det eller så kanske det gick, men varför skulle man vilja det? Att stoppa detta var en av de där meningslösa, uppgivna mänskliga impulserna för vilka hans upprymda hjärna inte hyste annat än förakt.

Han fick en skymt av Elliots vilda mörka ögon som rullade runt av skräck och sedan var halvslutna i njutning. Deras små hastiga andetag sände ut vita rökmoln, blandades och försvann. Hans vita hud var grov och slät på samma gång, och han utstötte små gläfsande morrningar varje gång Tomas trängde djupare in i honom. Han ville aldrig sluta.

Inget av detta är tydligt, utan det är relativt subtila skillnader i hur författaren beskriver kvinnor och män. Lika subtilt är övergreppet längst ner.

Huvudpersonen och hans rumskompisar har förvandlats till rävar i det sista stycket. Som räv känner han doften av Alice och till slut kan han inte motstå hennes doft utan agerar enligt ovan. Och i rävform blir det inte helt tydligt, det handlar ju om djuriska behov. Men det är inget annat än ett övergrepp om man översätter det till mänsklig form. De är ju ändå människor egentligen, och hon är en människa som rullar med ögonen av skräck och som blir biten, men inte så man enkelt kan urskilja smärta från njutning. Hennes rävform gläfser och morrar och ögonen rullar av skräck, men hon är oförmögen att säga nej. Om hon skulle vilja. Han bara tar henne. Och det blir på något sätt acceptabelt i djurform. Antar jag, eftersom det trycktes och blev en slags kärlekshistoria av det hela.

Boken det handlar om är Magikerna av Lev Grossman och huvudpersonen heter Quentin. Jag har också bytt ut rävpäls till hull.

Annonser

Gender Bender – En fantasygigant under lupp idag

Eftersom bloggen handlar mest om fantasy och science fiction är det ju inte mer än rättvist att även dessa genrer hamnar under lupp emellanåt. Jag har som vanligt bytt namn och kön på karaktärerna, men även ändrat en viss benämning. Helt enkelt för att inte alltför snabbt spoila vilken bok och författare det handlar om. Svaret finns längst ner i inlägget.

Thomas lyfte förstrött blicken och såg Katherine stå bara ett litet stycke längre bort och prata med en liten grupp unga adelskvinnor. Han stelnade till. En del av honom – den gamla vanliga Thomas – ville kila undan och gömma sig. Han skulle rymmas under ett bord, med kostym och allt.

”Du har undvikit mig”, sa han.

”Nej, det skulle jag inte säga. Jag har bara varit upptagen. Familjeangelägenheter, du vet. Förresten varnade jag dig för att jag är ohövlig och …” Rösten dog bort. ”Thomas? Hur är det fatt?”

Thomas insåg att han snyftade lite, och han kände en tår på kinden. Idiot! tänkte han och klappade runt ögonen med Goodletters näsduk. Du förstör sminket!

”Thomas, du skakar ju!” sade Katherine oroat. ”Kom, vi går till balkongen så du får lite frisk luft.”

Han lät henne lotsa honom bort från musiken och sorlet och de steg ut i den tysta, mörka luften.

”Vad är det frågan om?, frågade Katherine. ”Jag erkänner att jag har ignorerat dig. Förlåt. Du har inte förtjänat det, jag har bara … ja, du verkade passa in så bra att du inte behövde en bråkmakerska som mig som …”

”Har du någonsin legat med en fattig man?” frågade Thomas.

Katherine stod häpet tyst. ”Är det det som det här handlar om? Vem har sagt det?”

”Har du det?” krävde Thomas att få veta.

”Sätt dig”, sa Katherine och hämtade en stol åt honom.

”Det är sant, eller hur?” sa Thomas och satte sig. ”Du har gjort det. Hon hade rätt, ni är monster allihop.”

”Jag …” Hon lade handen på Thomas arm men han drog undan den, bara för att känna hur en tår rann över ansiktet och satte en fläck på kostymen. Han sträckte upp handen och torkade ögonen, och när han tog bort näsduken var den färgad av smink.

”Det hände när jag var tretton år”, sa Katherine lågt. ”Min mor tyckte att det var dags att jag blev en kvinna. Jag visste inte ens att de skulle döda mannen efteråt, Thomas. Ärligt, det gjorde jag inte.”

”Och efter det?” undrade han och började bli arg. ”Hur många pojkar har du mördat, Katherine Volturi?”

”Inga! Aldrig mer, Thomas. Inte sedan jag fått veta vad som hänt den där första gången.”

”Väntar du dig att jag ska tro på det?”

”Jag vet inte”, sa Katherine. ”Du, jag vet att det är på modet för männen vid hovet att påstå att alla kvinnor är odjur, men du måste tro mig. Vi är inte sådana allihop.”

Thomas sträckte upp handen för att klappa runt ögonen, och Katherine tittade på näsduken.

”Vem har gett dig den där?” frågade hon nyfiket.

”En frierska”, sa Thomas.

”Är det hon som har sagt sådant där om mig?”

”Nej, det var en annan”, sa Thomas. ”Hon … sa att alla adelskvinnor – eller snarare alla adelskvinnor i Newport – är hemska människor. Hon sa att männen vid hovet inte ens anser sig bedragna när deras kvinnor ligger med fattiga manshoror.”

Katherine fnös. ”Då känner din sageskvinna inte män särskilt väl. Jag slår vad om att du inte kan hitta en enda man som inte blir störd när hans kvinna kurtiserar någon annan – fattig eller adlig.”

Thomas nickade och tog ett djupt andetag för att lugna sig. Han kände sig fånig … men han kände sig också fridfull. Katherine föll på knä bredvid hans stol, fortfarande tydligt bekymrad.

”Jaha”, sa han, ”så din mor tillhör den där tredjedelen?”

Katherine rodnade i det svaga ljuset och tittade ner. ”Hon tycker om alla sorters älskare – fattiga eller adliga, det spelar henne ingen roll. Jag tänker fortfarande på den där natten, Thomas. Jag önskar … jag vet inte.”

”Det var inte ditt fel Katherine”, sa han. ”Du var bara en trettonårig flicka som gjorde det hennes mor sagt till henne att göra.”

Boken heter Mistborn – Sista riket och är skriven av Brandon Sanderson. De två som pratar heter Vin och Elend Venture och de fattiga männen är egentligen skaakvinnor. Skaa är egentligen ett folkslag, men eftersom de alla är fattiga och förtryckta hittade jag ingen annan benämning än just fattig. Jag funderade på ordet slavmän, men alla skaa är inte slavar, de är dock alla förtryckta och fattiga.

Jag bör tillägga att när jag skummade igenom boken efter stycken att citera, så fastnade jag i berättelsen och helt plötsligt hade jag läst i två timmar. Så ingen av oss är felfri och även jag kan fastna tillräckligt för att bortse från en boks brister ( även när jag letar efter dem tydligen ). Det betyder dock inte att problemet inte bör uppmärksammas, tycker jag.

En världssuccé byter kön i dagens Gender Bender Day!

Jag blev lite sen med veckans Gender Bender, tur då att andra är mer på hugget. Midnatts ord har ett sjukt roligt inlägg där hon bytt kön på karaktärer i en svensk bestseller.

När jag letade efter inspiration till veckans Gender Bender vände jag mig den här gången till min egen bokhylla. Vilken bok det är hittar ni längst ner i inlägget.

Kvinnan var kraftig och mörk och påminde något om en neandertalare. Hennes mörka, dubbelknäppta kostym stramade över de breda axlarna, benen var korta och kraftfulla, och hon utstrålade auktoritet.

Polischef Jaqueline rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

 

Innan Roberta hann vända sig om för att se vad det var hörde hon en mansröst klinga bakom sig.

Roberta vände sig om och såg en ung man närma sig. Stegen var långa och lediga … och det fanns en påtaglig säkerhet i rörelserna. Han var klädd i knälång, gräddfärgad irländsk tröja och tajta svarta byxor, han såg bra ut och var i trettioårsåldern. Det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna och ramade in det varma ansiktet. Till skillnad från de utmärglade blonda killarna som prydde väggarna på studentrummen på Harvard var det här en man som besatt en genuin, okonstlad skönhet, och han utstrålade ett påfallande gott självförtroende.

”Jag kommer från DCPJ:s avdelning för kryptologi.” Orden rundade sig generöst kring hans svaga franska brytning. Roberta fattade hans mjuka hand och kände sig för ett ögonblick fasthållen av den starka blicken. Ögonen var olivgröna och blicken var klar.

Jag är inte imponerad. Tvärtom är jag chockad. Dels över skillnaden i antalet män och kvinnor ( den är enorm ), dels över hur olika de beskrivs, men framförallt över att den enda som benämns som mörk jämförs med neandertalare. Vad fan? Författaren åker ut ur min bokhylla.


 

the_gender_bender

 

 

Författaren är Dan Brown och boken är Da Vinci-koden.

Gender Bender Day- Idag byter karaktärerna kön igen.

Jag har bytt kön på några karaktärer igen. Det är helt klart lättare att hitta material till det här i deckare än i andra genrer, även om chiclit visade sig vara en ganska bra källa också.

Vilka böcker det är står längst ner i inlägget.

Bok 1 

”Nya byxor?” frågade Gunnar, ointresserad av Rogers svar.

Hans ögon gled ogillande över Rogers trollsländemönstrade skapelse från Dressman. Gunnar tyckte uppenbarligen att Rogers kläder var oprofessionellt glättiga.

Roger hade på sig färgglada skortor, mönstrade byxor, ballerinaskor och en hallonrosa kappa. Gunnar hade enfärgade basplagg från Next. Och gorillor på fötterna.

Folk sade att Roger hade en väldigt utpräglad manlig stil. Han blev glad och överraskad av det, eftersom den mest berodde på på nödvändighet. Jeans och androgyna kläder passade inte bra på hans manliga figur med stor byst och kurviga höfter.

Bok 2

Saga Bauer var en och nittiotvå lång och vägde nittioåtta kilo. Hon hade axlar som en proffstungviktare och väldiga händer, tätt bevuxna med blond ragg. Hon hade också blont bakåtstruket hår och missnöjda klarblå ögon.

Kollberg brukade fullständiga signalementet med att säga att hon hade ett ansiktsuttryck som en mopedförare.

Bok 3

Hon noterar att Gunborgs senaste fynd är en affisch med reklam för SAS: en ung lagom exotisk man i minimala speedos står och dricker en fruktdrink med sugrör. Gunborg blev så provocerad av förbudet mot almanackor med utvikningskillar att de flesta trodde att hon skulle säga upp sig. Istället har hon i många år ägnat sig åt en tyst och envis protest. Den första varje månad byter hon väggdekoration. Ingen har sagt att det är förbjudet med reklam för flygbolag, bilder på isprinsar med benen brett isär, yogainstruktioner eller underklädesreklam från Dressman. Jonna minns en plansch på kortdistanslöparen Christer Garpenborg och en vågad litografi av konstnären Vera Nilsson som föreställde en rödhårig man som satt och skrevade i ett par fluffiga mamelucker.

Den här var ganska rolig och samtidigt tragisk eftersom jag råkat ut för det på två arbetsplatser. Inte att någon protesterat på just det här sättet, men att man förbjudit männen att sätta upp utvikningsbilder på kvinnor i tex fikarum och/eller toaletterna. Och det är ju helt sjukt. Att så många män haft ett sådant behov av nakna kvinnor att de satt upp bilder på sina arbetsplatser. Att behovet varit så stort att det inte räckt att påpeka saken, utan att man faktiskt har varit tvungen att uttryckligen förbjuda det. Under mycket protester kan tilläggas.

Nu var det här ganska många år sedan så jag gissar att bilderna förpassats in i de privata mobilerna. Som tur är.

the_gender_bender

Bok 1 är från boken Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. 

Bok 2 är Mannen från balkongen av Sjöwall&Wahlöö där jag bytt ut Gunvald Larsson mot Saga Bauer. 

Bok 3 är Hypnotisören av Kepler.