Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Läsenkät och kommande recensioner.

Påsken innehöll trevligt besök av svärmor och svägerska och omväxlande väder. Jag är så jävla trött på kylan som aldrig verkar släppa taget och kanske är det den frustrationen som gjort att jag läst några böcker utanför min normala komfortzon. Det kommande recensionerna är nämligen dessa:

Legend av Richard Matheson, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins och Stalker av Kepler ( jag kan inte kalla dem för Lars, det känns för konstigt ). Två sågningar och en hyllning blir det, så håll utkik.

Till dess roar jag mig med en läsenkät jag hittade hos Fiktiviteter.

Bästa boken du läst hittills i år?

Jag har ju fastnat pladask för Änglafall av Susan Ee. En riktigt bra YA-bok med karaktärer jag verkligen gillar. Men en av de ovan nämnda hamnar också i den här kategorin, vilken kan jag ju inte säga än.

Och sämsta?

Kanske borde jag ha gjort den här enkäten efter ovan nämnda recensioner? En av dem hamnar nämligen i den här kategorin. Men sämst betyg hittills har tyvärr Drystoll av S.C. Ödman. Det finns inga ursäkter för att ge ut en så dåligt korrekturläst slutprodukt.

Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa?

Jag skulle vilja svara Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman som jag köpte i somras men aldrig läste klart. Tyvärr inser jag nu att jag tydligen slarvat bort den, så jag får helt enkelt köpa eller låna en ny. Kanske den engelska illustrerade varianten den här gången eftersom den är så himla fin.

51wXIxEhA3L._SY344_BO1,204,203,200_

 

Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Det är ganska jämnt fördelat faktiskt.

Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls? 

Fantastik ( fantasy, scifi osv ) dominerar tydligt, med några få undantag. Det beror på att jag under de senaste åren fastnat mer och mer för fantastik och därmed har övriga genrer blivit utrensade med tiden. Deckare har jag bara två böcker av, Stalker och Lejontämjaren ( som ännu är oläst ), och det stannar nog vid de två gissar jag.

Ärligt nu – finns det någon bok du kanske inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Inte nu längre eftersom jag nyss flyttat och därmed rensat hårt, men det fanns säkert någon sådan innan. Jag skulle inte ljuga medvetet om läst eller oläst, men det dåliga minnet kan ju ställa till det lite ibland.

Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera!

Jag lånar massor av böcker och jag älskar biblioteket, så svaret är låna. Jag gillar såklart att köpa böcker också men eftersom plånbok och utrymme sätter gränser är jag så otroligt tacksam för att biblioteket finns. Nuförtiden läser jag även en del e-böcker på Storytel men utbudet är ganska litet fortfarande och jag föredrar pappersbok, så svaret blir ändå låna.

Det här med köpstopp går ju jättebra.

Jag har just nu både köpstopp och lånestopp när det gäller böcker. Inte köpa från bokhandel och inte låna från biblioteket. Av den enkla anledningen att vi är mitt uppe i en flytt. Mina böcker har fyllt x antal banankartonger som väger bly, så det är klart att det inte är så populärt om jag släpar hem fler böcker mitt uppe i kaoset. Och jag har klarat det ganska bra tycker jag.

När jag var på biblioteket förra veckan lånade jag bara en bok, en pocketbok. Den får ju plats i min handväska liksom, inga banankartonger här inte.

Sedan var jag till bokhandeln i lördags och jag gick nästan ut tomhänt. Men så fanns Legend där av Richard Matheson till reapris så den fick följa med. En storpocket, så den får också plats i handväskan.

På väg hem passerade jag en till bokhandel och eftersom utbudet ju kan skilja en del var jag tvungen att kolla in den också. Och jag köpte bara en bok där också, World After av Susan Ee. Ni vet, uppföljaren till Änglafall, fast på engelska. Jag läser ju egentligen inte på engelska, men den fanns där till reapris och om någon kan få mig igenom en engelsk bok är det Penryn och Raffe tänker jag. Den fanns också i storpocket, så den fick ( med lite möda ) också plats i handväskan.

Att bara låna en liten bok, och att bara köpa en liten bok i ( vardera ) bokhandel måste ju nästan ses som att jag klarat stoppet. Himla tur dock att flytten går nästa vecka för min handväska är lite tung just nu.

IMG_0031

En smakbit av I am Legend.

Jag har såklart sett filmen I am Legend med Will Smith som jag tyckte var riktigt bra, så när jag hittade boken på bokrean igår slog jag till. Och därmed blir det dagens smakbit, Legend av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.

Han låg där i sängen, drog djupa andetag av mörkret och hoppades att sömnen skulle infinna sig. Men tystnaden hjälpte inte riktigt. Han kunde fortfarande se dem framför sig där ute, männen med vita ansikten som strök runt hans hus och oförtrutet letade efter ett sätt att ta sig in till honom. Några av dem satt säkert hukande som hundar och tittade med glittrande ögon på huset, medan de långsamt gnisslade tänder, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Och kvinnorna …

Var han tvungen att börja tänka på dem igen? Han vände sig över på mage med en svordom och pressade ner ansiktet i den varma kudden. Han låg där och andades tungt, medan kroppen vred sig lite på lakanet. Låt det bli morgon. Hans medvetande uttalade orden det uttalade varje kväll. Käre Gud, låt det bli morgon.

legend

Ni hittar fler smakbitar hos Flukten fra virkeligheten.

En bok som lämnade mig i tårar.

Fredag är väl en bra dag att fortsätta A-Ö taggen, så jag kör på det.

F – Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.
Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

Ok, jag kan ju inte svara Hungerspelen igen så hmm … Det finns ju många att välja på. Charles Dickens bok En julsaga till exempel. Men näe, jag väljer Legend av Marie Lu. Eftersom jag älskar Day. Day är underbar. Och fattig, så han passar in.

legend

G – Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

Alltså, jag gråter ju sällan när jag läser. Jag kan förstå att vissa säkert fått intrycket att jag blir helt labil när jag läser ibland och visst kommer det någon tår här och där. Men det där fulgråtandet inträffar inte så ofta.

Första boken som fick mig att bryta ihop på det sättet ( vad jag minns ) var Den gröna milen av Stephen King. Jag låg på en strand i Grekland och fulgrät bakom mina solglasögon. En underbar berättelse med fantastiska personskildringar.

Nuförtiden händer det oftast när jag läser något sorgligt för barnen. Boken Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson var en sådan.

Herr Muffin tänker tillbaka på sitt liv. En gång var han ett ungt och starkt marsvin som kunde kånka och bära på gurkor men nu är han gammal, trött och grå.
Han minns och gör en liten lista:
Jag har haft det bra, bättre än de flesta.
1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor. Och post då och då i brevlådan.

Men en onsdag får han plötsligt ont i magen …

Och när man väl klarat att läsa några rader utan att bryta ihop, då ska det diskuteras och förklaras. Svaras på frågor om var herr Muffin finns nu och andra totalt jobbiga frågor, men ändå så viktiga och bra.

Prodigy – dystopi

prodigy

Prodigy är andra delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Jag har ju precis fått hem sista delen, Champion, och innan jag börjar läsa den var jag tvungen att läsa om den här eftersom det var ett tag sen. När man läser om en bok är det inte alltid man har samma uppfattning som första gången så jag var lite orolig, var den lika bra som jag kom ihåg? Ja, det var den. Jag gillade Legend men älskar den här. June och Day ger sig i lag med Patrioterna där ledaren Razor ger dem ett ultimatum. De hjälper till om Day mördar Elektorn. Då den gamla Elektorn dött är det hans son Anden som ska mördas. Day som alltid varit ute efter hämnd men aldrig velat mörda tänker om och ser äntligen en chans att ställa saker och ting till rätta. Dessutom letar han fortfarande efter sin lillebror Eden som är tillfångatagen som försökskanin för pestexperimenten. June går tillbaka till Republiken och är den som ska fånga Elektorn Anden i fällan. Men naturligtvis är det inte så enkelt som de tror. Kan de lita på Razor och om det visar sig att de har fel, hur ska hon få fram ett meddelande till Day som befinner sig med Patrioterna?

Spännande hela vägen ut. Dessutom älskar jag karaktärerna, speciellt Day. Det är så skönt att för en gångs skull ha se huvudpersoner som är kapabla. Som inte gör alla idiotiska misstag man alltid sitter och svär över. Som inte kletar in sig i om och men eller kanske. June och Day kämpar vidare för det de tror är rätt. De är handlingskraftiga, de låter inte kärleken komma emellan besluten och de är så starka och kompetenta att jag faller totalt. June kämpar fortfarande med sig själv och klassskillnaderna mellan henne och Day. Hon är dessutom lite mer hårdhudad och känslorna kommer inte riktigt fram. Det gör det enkelt att hålla isär de bådas berättarperspektiv eftersom Day är tvärtom. Han är stark, kompetent och envis. Men även livrädd, mjuk och sårbar. Trots detta tvekar han inte när det är dags. De försöker båda lita på varandra och när de har bestämt sig för något så tvekar de inte utan handlar. Jag älskar det. Jag har sett att åsikterna går isär gällande slutet, men jag tycker slutet är väldigt bra. Beroende på hur det fortsätter förstås…

Jag börjar läsa Champion den här veckan och jag hoppas så mycket på en trilogi som håller hela vägen. Det skulle vara trevligt för en gångs skull.

Betyg blir helt klart 5/5

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till