En fantastisk vikingasaga

i-ogonblicken-norr-om-havet

I ögonblicken norr om havet, skriven av Morgan Gustafsson.

I den fattiga lilla vendiska byn hade barnen ofta fått höra skrämmande berättelser om nordmännen. Oftast togs orden emot som sagor.

Syskonen Björn och Ildurs morgon var lika fridfull som alltid när sagorna kom ifatt dem. I drabbningen som följde tog nordmännen Ildur som fånge medan Björn lyckades komma undan med två kamrater. Ildur förs norrut över havet där hon säljs på trälauktion. Med byn skövlad och familjerna sargade står pojkarnas enda hopp till en förrymd nordman som uppfostrar dem på det enda sätt han kan – nordmännens sätt. Pojkarna lever för hämnden och tankarna på att befria Ildur när de en dag beger sig norrut, norrut till ett öde som vare sig pojkarna eller Ildur var beredda på.

Jag får ibland mail från författarna själva som vill bli lästa och recenserade. Nu har jag varit lite överambitiös med recexen från förlagen, så jag har tackat nej till en del förfrågningar på grund av tidsbrist. Dessutom passar inte alltid boken in i min blogg. Även om bloggen inte är hårt nischad, så försöker jag ändå hålla en röd liten tråd någonstans. Så fick jag ett mail från Morgan Gustafsson som undrade om jag kunde tänka mig att läsa hans bok. Min spontana tanke var att tacka nej, jag har tyvärr inte tid. Men det är trots allt en ära att bli tillfrågad direkt av författaren och jag är nyfiken av mig. Så jag läste beskrivningen och kände direkt att den här bara måste jag ju läsa. Så jag tackade ja. Och den är så bra! Det här är boken som fick mig att missa taxfreen på färjan, för första gången någonsin. Hade de inte ropat ut att vi är framme hade jag säkert missat att köra av båten.

Björns och Ildurs öde fångar mig direkt. Man får följa båda deras uppväxt på varsitt håll. Då Ildur blir utsatt för våld och misär, får Björn istället lära sig att använda våld.  Av en viking, på vikingars vis.  Författaren väver ihop spänning med fakta på ett ypperligt sätt. Det känns inte på något sätt som att man blir påtvingad informationen, utan den blir naturligt en del av berättelsen. Det här påminner mig väldigt mycket om Jan Guillous böcker om Arn, fast om vikingar istället för tempelriddare. Berättelsen har ett driv som tvingar en att läsa vidare. Våldet och misären skildras på ett trovärdigt sätt, utan att det för den skull tar över. Språket i boken är drivande men ändå eftertänksamt, det handlar om överlevnad, inte om våldet i sig. Karaktärerna tog tag i mig så till den grad att jag hela tiden hade Ildur och Björn i huvudet, även under läspauserna ( som var väldigt få ).  Även när jag inte vet om de agerar rätt, när jag funderar på om de själva är på väg att bli det de hatar, så sympatiserar jag hela tiden med dem. Inte ens när jag hade läst färdigt boken kunde jag släppa den. Istället började jag googla fram vissa av namnen och platserna, precis som jag gjorde när jag hade läst om Arn. Jag var helt enkelt inte riktigt redo att släppa berättelsen.

Tyvärr bär berättelsen fel kostym. Manuset hade tjänat på en extra redigeringsrunda då några av avsnitten är lite för långa. Även om drivet är genomgående bra blir utsmyckningen lite lång ibland, så några stycken hade kunnat kortas ner lite. En rejäl korrekturläsning skulle behövas då det finns en del fel gällande grammatik, syftningsfel och annat. Det är alltså inte berättelsen i sig som innehåller fel, bara paketeringen. Just nu bär den en kostym från HM, när den egentligen förtjänar en kostym från Armani. För det här är en fantastisk vikingaroman som förtjänar en fantastisk kostym.

Britt-Marie var här

britt-marie-var-har

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. 

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.

 

Stolthet och fördom – Jane Austen

9789174993998_200_stolthet-och-fordom

Stolthet och fördom skriven av Jane Austen.

Berättelsen om hur Elizabeth Bennet och den svåråtkomlige mr Darcy på kringliga vägar kantade av förvecklingar och högmod långsamt närmar sig varandra hör till litteraturhistoriens verkliga höjdpunkter. Med sitt rika och engagerande persongalleri, sina vackra miljöer och med sin subtila humor har romanen inspirerat och fängslat otaliga läsare världen över och fortsätter att göra så.

Elizabeth Bennet möter för första gången Mr Darcy på en bal, där hon råkar höra honom avfärda henne som ointressant och inte tillräckligt vacker att ödsla tid på. Detta blir upptakten till hennes brinnande motvilja mot den högfärdiga Mr Darcy. Samtidigt uppvaktas Lizzys äldre syster Jane av Mr Darcys gode vän, Mr Bingley. Mr Darcy förstår ganska fort att han förhastat sig i sitt omdöme och faller för den intelligenta och upproriska Lizzy, medan hennes uppfattning om honom fortsätter försämras när hon blir bekant med den charmige Mr Wickham som har ett och annat att berätta om Mr Darcy.

Tro det eller ej, men det här var faktiskt min första bekantskap med boken. Jag har heller inte sett filmen så berättelsen var fullständigt okänd för mig. Möjligen kan min motvilja mot böcker som Svindlande höjder och Jane Eyre ha påverkat mig att inte läsa den här, då de ofta nämns tillsammans trots att det är olika författare. De har sina fördelar men på det stora hela är det för mycket galenskap för min smak. Den här boken däremot är något helt annat. Jag föll fullkomligt för Austens beskrivning av intrigerna och det sociala spelet i en tid där status och pengar betyder allt. Austen har i Elizabeth gått emot dåtidens konventioner. Lizzy är stolt och intelligent och detta är inget hon hymlar med. Hon kräver att själv få välja make, något som troligen inte var särdeles populärt på den tiden och hon struntar fullkomligt i vad andra tycker att hon ska göra, hon gör sina val själv. Det här är uppfriskande läsning. Humorn är påtaglig och intriger finns i mängder. Vänner och bekanta  är ibland falska och andra gånger brutalt ärliga i sin nedlåtenhet mot de som anses ha lägre status. Och sedan har vi naturligtvis kärlekshistorien som är helt sagolik. Hur stolthet och fördomar kan ställa till det för oss, och göra oss fullkomligt blinda för det som finns rätt framför näsan.

Jag älskade boken och kommer förmodligen älska filmen med.

Tack till Modernista för ( ett otroligt vackert ) recensionsex.

Favoritkaraktärer och kärt minne

Eftersom jag varit i Sverige över helgen testade jag första gången tidsinställda inlägg och det fungerade ju bra. Skönt att veta. Med på resan hade jag som vanligt ett gäng böcker. En av böckerna påbörjade jag igår och den var så bra att jag för första gången någonsin missade att gå ner till taxfreen i tid. Yrvaket tittade jag upp från boken när de ropade ut att vi är framme om 10 minuter. Taxfreen fick klara sig utan mig och mitt kontokort skriker av glädje gissar jag. Boken kommer jag såklart tipsa om här snart.

Lite frågor som samlat sig på hög är de här,

En bok jag har något speciellt minne förknippat med? Det måste nog vara den första riktiga boken jag läste själv, Ronja Rövardotter. Jag fick den i födelsedagspresent när jag fyllde 8 år och jag har den faktiskt kvar i min bokhylla. Högt älskad fortfarande.

Manlig favoritkaraktär? Det är utan tvekan Jamie Fraser från Outlander. Han har allt.

Kvinnlig favoritkaraktär? Tursamt nog är det Claire Randall/Fraser från samma bok som ovan, Outlander. Ett passande par med andra ord.

jamie claire

 

 

Bokbloggsjerka – Läslust vs prioriteringar

Annikas litteratur- och kulturblogg har i helgens bokbloggsjerka frågan:

Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall tillväga?

Till viss del planerar jag vad jag läser. Jag har ju en hel hög recensionsex som väntar på att bli lästa och jag försöker prioritera dem först. Jag försöker även variera vad jag läser, så det inte blir för många recensioner på raken i samma eller liknande genre. Men sedan är det ju det där med läslust. Ibland vill min läslust inte följa prioriteringar och ni vet ju hur det är. Är man inte motiverad så fastnar inte orden. Så jag låter ibland min lästlusts vilja ta över och bestämma, det brukar bli bra.

Sedan är det ju också ibland så med vissa böcker att man inte kan skriva om dem direkt. Man kanske inte vet riktigt vad man känner, inte förstår vad man läst, eller bara har svårt att hitta rätt ord och känsla så man får fram det man vill. Av den anledningen har Neil Gaimans bok Oceanen vid vägens slut fått vänta några månader, men imorgon kommer den. Äntligen har jag sorterat tankarna och tycket, som baserar sig helt på vad som i mina ögon är den sorgligaste meningen någonsin.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

. maskinblod-3

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad.  Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till