Sonen – Vad är poängen egentligen?

Sonen är fjärde och avslutande boken i en serie av Lois Lowry.

Vi kastas tillbaka till den klaustrofobiska miljö där vi befann oss i Den utvalde, en på ytan perfekt värld. Vi möter en ny huvudperson, 14-åriga Claire, som har tilldelats rollen som barnaföderska men nu degraderats till att arbeta med fiskodling eftersom hennes första ”produkt” (en son) föddes
med kejsarsnitt.

Claire kan inte glömma sitt barn och börjar ifrågasätta samhället hon lever i. Hon lyckas stjäla sig till stunder med sitt barn i hemlighet tills han en dag försvinner. Tillintetgjord av sorg inser Claire att hon inte kan stanna i samhället längre och ger sig av i en desperat kamp att försöka hitta sitt barn. 

Och nu blir det varning för spoilers eftersom det är näst intill omöjligt att skriva om en avslutande bok utan att spoila de tidigare.

Ok, i första boken hittade vi huvudpersonen Jonas i samma dystopiska samhälle som Claire nu växer upp i. Ett samhälle där invånarna tar ett känslobedövande piller om dagen. Jonas lyckas rädda ett barn och flyr samhället. I andra boken träffade vi Kira. En flicka som lever i en annan del av samma värld som Jonas, men i ett samhälle där hat och ilska styr. Kira flyr tillsammans med pojken Matt och hamnar i samhället Jonas hjälpt till att bygga upp. Ett välkomnande kärleksfullt samhälle där alla är glada. Tills ondskan kommer i bok tre och människorna börjar bli giriga. För att få saker byter de bort delar av sig själv, empati till exempel, och samhället börjar återigen bli hatiskt. Av någon anledning är även skogen ond och Matt måste till slut slåss mot skogen för att rädda Kira. Och i den här sista boken kommer så småningom Claire också till det här samhället, där Jonas och hennes son finns. Men ondskan har återigen hittat hit och riskerar att rasera allt Jonas byggt upp.

Snyggt och prydligt kan man tycka. Icke alls. Jag har läst böckerna en i taget och liksom inte förstått vad författaren vill säga, men allt har pekat mot ett större sammanhang så jag har lydigt läst vidare. Och nu är det slut och det finns inget sammanhang. Inget. Det finns ingen poäng alls! 

Det är som när man ser ett deckarmysterium i en film där största ledtråden är ena halvan av ett foto och bara man hittar den andra halvan så har man lösningen. Och sedan slutar filmen med att någon slarvat bort den andra halvan och typ, ja det var det gott folk. Sorry, men ni får ingen lösning.  Lägg till några dussin lösa trådar som bara fortsätter hänga så fattar ni. Det finns inget sammanhang alls, bara tusen frågor som inte får något svar. Det är inte en pusselbit som saknas, det är halva jäkla pusslet. Och kvar sitter jag och undrar vad poängen med det hela var.

Slösa inte bort tiden som jag gjorde, läs något annat istället.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

 

Annonser

Budbäraren av Lois Lowry #TheGiver

budbararenBudbäraren är tredje delen i en serie skriven av Lois Lowry.

Föräldralösa Matt bor i en fredlig by där de svaga och sjuka tas om hand och gränserna är öppna. Människor flyr hit från förtryck och förföljelse. Matts bästa vän Kira bor på andra sidan skogen i ett samhälle där hon valt att stanna, trots dess auktoritära regim. Matt har rollen som byns budbärare, en uppgift som kräver mod och osjälviskhet. Men klimatet hårdnar även i hans by. Röster höjs för att bygga en mur som håller främlingar ute. Samtidigt tätnar skogen och blir en ogenomtränglig och livsfarlig plats. Matt måste göra en allra sista resa. Han måste hämta Kira.

Alltså den här serien gör mig så förbryllad. Jag fattar inte riktigt vart författaren är på väg eller hur allt hänger ihop. För hänger ihop gör det på något konstigt sätt, men trådarna hänger som avslitna repstumpar längs vägen. Ibland känns det som författaren försöker knyta ihop repstumparna, för att sekunden senare glömma att det finns hundra till.

I den här boken möter vi Jonas och Gabe från bok ett, Den utvalde. Och det är ju ett kärt återseende eftersom vi får veta vart de tog vägen och hur det gick. Samtidigt får vi inte veta ett endaste dugg mer och det är så himla frustrerande. Att samhällena vi får presenterade i de olika böckerna är samtida förstår vi. I Den utvalde det totalitära känslolösa samhället där varken sjukdomar eller känslor får existera. I Blå tråd där avvikelser tillhör ondskan och människan hemfallit åt totalt frosseri i raseri, hat och egoism. Så kommer vi till Budbäraren och en värld som välkomnat människan som den är. Som tillåter avvikelser och olikheter. Som omfamnat kärlek och omtanke om sina nästa. Tills människans girighet åter tar över.

En handlare kommer till byn och Matt ser människorna förändras i takt med att de byter till sig saker. När hatet och misstänksamheten sprider sig måste Matt hämta sin vän Kira innan byn stänger sina gränser för gott.

Så långt är allt väl. Språket och tonen ger precis som tidigare känslan av en sagoberättelse. Karaktärerna blir levande trots Lowrys typiskt lågmälda presentation och världen känns sagoaktigt kreativ. Men ändå förstår jag inte vad det är Lowry berättar. Jag förstår beståndsdelarna och likheten med den ökade främlingsfientligheten i vårt samhälle. Varje bok har sin tydliga början och slut, men alla dessa hängande trådar …

Varför är världarna så olika, varför finns det olika förmågor, varför har samhällena ingen kännedom om varandra. Varför varför varför?

Och ja, det är väl ungefär den känslan som boken lämnar mig med. Ganska nöjd men fortfarande förbryllad och återigen med ett stort frågetecken i pannan.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Blå tråd av Lois Lowry ( dystopi )

bla-trad

Blå tråd är andra delen i en serie skriven av Lois Lowry.

Kira växer upp i ett brutalt och primitivt samhälle där de sjuka och svaga lämnas att dö. Hon är född med ett deformerat ben och när hon blir föräldralös vänder staden sitt hänsynslösa ansikte mot henne och hon tvingas kämpa för sitt liv. Kiras hopp står till vänskapen med en hemlös pojke och till den mystiska talang hon visar sig besitta. Men det är en talang som innebär ett enormt ansvar. När Kira bestämmer sig för att ta reda på sanningen om det samhälle hon lever i ställs hon inför sitt livs svåraste val.

Kira blir efter sin mors död anklagad i en rättegång för att vara en börda för samhället. Hon klarar sig tack vare sin unika talang att skapa bilder med färgade trådar och får plötsligt ett helt nytt liv när de mäktiga rådsmännen tar henne under sitt beskydd. Med varmvatten och mat i överflöd långt borta från byns torftiga kojor och träskets fattiga misär, ser hon framtiden som ljus. Men under ytan döljer sig hemligheter som är värre än någon kunde föreställa sig.

I första boken Den utvalde skickades bebisarna som inte höll måttet Annorstädes, medan man här öppet och ogenerat väljer döden för alla de sjuka och handikappade. De sorteras ut och kastas bort på Dödens fält för att bli mat åt rovdjuren. Icke önskvärt skadat gods. Människornas kamp för överlevnad har gjort dem grymma och hårda. Barnen får redan som små lära sig vad det innebär att få stryk, vad svält är och att en bruten arm snarare leder till Dödens fält än omvårdnad.

Andra delen i serien knyter än så länge inte ihop trådarna på något sätt. Istället får vi en ny värld med en egen samhällsordning och nya karaktärer. Jag antar att det dock är samma värld, bara en annan del av den. Där Den utvaldes värld var lågmäld och färglös ( bokstavligen ), på ytan civiliserad och tillrättalagd, är den här en palett av misär, grymhet och färger. Fokus ligger på färg och skapande i berättelsen. Att något vackert kan vara en tröst även när man svälter. Att skapande kan innebära själslig överlevnad i en värld av ondska.  I första boken var känslorna bedövade hos befolkningen, här finns känslor men främst i form av hat och grymhet. 

Berättelsen är även här lågmäld men inte med samma flata ton som i första boken. Jag tar till mig den här världen bättre och det är faktiskt främst tack vare Kiras lilla vän Matt och hans hund Kvisten. Matt som kommer från träsket och pratar ”ruskit mycke o e ruskit dukti på o sno goa korvar av han den däringa slaktarn”. Kiras stabila eftertänksamhet varvat med Matts bubblande träskspråk ger nyanser till berättelsen som gör stor skillnad i läsupplevelsen. Jag tycker om vart hela den här serien är på väg. Att Lowry ger oss världar med olika beståndsdelar och vilka konsekvenser det får när något saknas. Hur den här världen passar in i den förra får man ännu inte veta. Är det här Annorstädes? Varför är världarna så olika och finns det något samband mellan dessa?

Lowry har äntligen väckt min nyfikenhet och jag ser verkligen fram emot nästa bok.

Jag måste dock opponera mig mot omslagen. En beige ( beige! )  bok med en snubbe på omslaget och en babyblå bok med ett intetsägande ansikte på? Varför?

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

#läserjustnu – Sommarlov med Kulturkollo

Sommarlov med Kulturkollo är en fantastisk idé. Även om min läslust faktiskt är större på sommaren ( hallå, läsa på altanen ) så har jag ändå mer att göra och då kan det bli lite si och så med inläggen. Då är ett färdigt schema för korta inlägg perfekt, så jag kommer haka på lite då och då. Idag till exempel.

Idag är det #läserjustnu som gäller och det är ( som vanligt ) inte någon från min lista till höger i bloggen. Ofta håller jag den ganska bra men tenderar emellanåt att slira lite och halka in på andra böcker emellan. Just nu läser jag alltså en helt annan bok, Blå tråd av Lois Lowry. Japp, jag är inne i dystopiträsket igen.

bla-trad

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till