Leva utan skugga – För dig som gillade The Mortal Instruments.

Leva utan skugga är första delen i en serie skriven av Sofie Trinh Johansson.

I en tragisk bilolycka förlorade Aisha inte bara sin tvillingsyster Shirin utan även sin själ. Hon tvingas att möta en ny värld, en värld där de döda inte alltid försvinner och där onda förmågor hotar att ta över. Märkt av sin sargade barndom får hon en sista chans på slottet i Skygge, en internatskola och behandlingshem för ungdomar med särskilda förmågor. Samtidigt som de döda fortsätter att söka upp Aisha är det fler som dör på slottet och hon inser snart att hon kan vara nästa offer. Men det finns en annan själlös i Skygge. Och han har inte tillåtit henne att dö förut.

Det här var en riktigt trevlig överraskning. Jag har aldrig tidigare läst något av författaren även om jag sett hennes böcker lite här och där. Svaret på varför är omslagen. De andas inte direkt fantasy och det gör inte det här heller. Nu råkar jag vara med i flertalet läsgrupper på facebook och där var det en tjej som tipsade om den här. Eftersom vi oftast har ganska liknande smak i böcker så plockade jag upp boken i Storytel och började slöläsa lite. Och vilken tur att jag gjorde det. För det här är faktiskt riktigt bra fantasy.

Vi får möta Aisha. En trasig ung kvinna med ett hemskt förflutet. Efter att ha skickats mellan olika fosterhem under barndomen, det ena värre än det andra, har hon efter tvillingsysterns död fått multipla diagnoser som alla bottnar i hennes vanföreställningar och hallucinationer. Tror hon. Det visar sig att de döda som plågar Aisha, både fysiskt och psykiskt, faktiskt finns på riktigt och inte är ett påhitt av hennes egen hjärna. På slottet i Skygge upptäcker hon en helt ny värld. En värld befolkad av magiker, vampyrer, varulvar och hamnskiftare. En värld som visar sig vara extra farlig för den som förlorat sin själ.

Ni hör ju. Fantasy med extra allt! Det är välskrivet och har ett härligt flyt från första sidan till sista. Ett ständigt driv där den här dolda världen sakta skalas av lager för lager. Varning för sträckläsning alltså. Möjligen hade den kunnat kortas ner något och möjligen hade storyn kunnat förenklas lite, men det är absolut inget som stör.

Det som stör är däremot omslaget. Det är förvisso vackert, men jag tänker att författaren troligen förlorar en hel del potentiella läsare som inte förstår att det här är fantasy. Omslaget för snarare tankarna till historisk romance. Och det är ju väldigt synd eftersom det här är en riktig liten pärla. Speciellt för alla er som gillade The Mortal Instruments. Det här ger väldigt mycket samma känsla fast lite mörkare och mer djup.

Jag är väldigt positivt överraskad och lovar att jag kommer kasta mig över fortsättningen när den kommer. Gillar starkt.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

I just backed Trollkarlens arvinge (The Wizard’s Heir: A fantasy novel) on @Kickstarter

Trollkarlens arvingeJajamänsan, det gjorde jag. Vad är då Trollkarlens arvinge och vad är Kickstarter?

Trollkarlens arvinge är en ( förhoppningsvis ) kommande bok av Ida Öhnell. Ett äventyr i modern tid, men i en värld närmare Asgård än vår egen. Action, magi, mörker och en mystisk familj…

Trollkarlens arvinge handlar om ungdomarna Stella och Jacob som växt upp hos sin moster. En dag får de ett brev från sin far som nu vill att de ska komma och bo hos honom. Trots att både Stella och Jacob är tveksamma ger de sig ändå av, eftersom nyfikenheten på den far de aldrig känt är för stor. När de hamnar i en mystisk borg börjar det gå upp för dem att deras far Joso, kanske inte är som alla andra. 

Visst låter det spännande!

Författaren planerar att ge ut boken själv. Det kostar dock pengar att ge ut en bok själv och även om man inte har de pengarna själv finns det lösningar.

Kickstarter är en plattform som möjliggör projektfinansiering med hjälp av crowdfunding. I det här fallet en fantasybok. Författaren har satt ett insamlingsmål och når hon det kommer boken att tryckas. Det bästa med Kickstarter är att pengar inte dras om projektet inte når sin målsättning. Det är alltså allt eller inget, vilket är tryggt framförallt för den som sponsrar. Känns ju lagom kul att sponsra en summa pengar och sedan går projektet i stöpet för att det inte fått tillräckligt med pengar. Det slipper man alltså här och det känns tryggt.

Det här är första projektet jag hjälpt till att sponsra och det är helt enkelt för att jag vill läsa hela boken. Det första kapitlet finns nämligen att förhandsläsa här. Allt som allt finns det än så länge fyra kapitel där, men jag vill ju läsa allt!

Trollkarlens arvinge 2

 

Inlägget är inte på något sätt ett samarbete med varken Kickstarter eller författaren ( som jag inte känner ). Jag fick helt enkelt en mailförfrågan om jag ville läsa och kanske sponsra om jag gillade. Och jag gillade! 

Vill du vara med och sponsra finns projektet här

Glastronen

glastronen-forsta-boken-i-glastronen-serienGlastronen är första delen i en serie skriven av Sarah J. Maas.

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

För att nämna det som är riktigt bra så kan vi ju börja med omslaget. Älskar det. Och ja, det var väl typ det.

Den här boken som borde ha fått mig att gråta av lycka med sin mix av lönnmördare, prövningar, magi, kungar och prinsessor och farliga portar till andra världar, får mig tyvärr inte att känna speciellt mycket alls. Jag vet att Celaena är en jättefarlig lönnmördare eftersom författaren talar om det för mig. Hela tiden. Det mesta i boken vet jag eftersom författaren berättar det, jag får inte uppleva det själv. Och i de fall författaren faktiskt lyckas visa mig någonting genom karaktärernas handlingar, så berättar hon det ändå för mig efteråt. Ifall jag inte fattade det jag precis läste. Jag är alltså inte jättenöjd med den här boken.

Celaena introduceras för mig som landets farligaste lönnmördare. En ung superkaxig flicka som lyckats överleva ett dödsläger och som nu valts ut till kronprinsens kämpe för att vinna tillbaka sin frihet. Hon förs till slottet av gardeskapten Chaol Västfall och där förvandlas hon från superkaxig och självsäker lönnmördare till, ja en osäker ung tjej som gillar klänningar. Hon tycker jättemycket om klänningar. Och baler. Och att läsa. Och så är hon lönnmördare, något som präntas in konstant ifall jag lyckas glömma det mellan alla volanger och spetsar som presenteras. Och här är grejen. Jag har inget alls emot att en karaktär är mångsidig, tvärtom. Jag ser väldigt gärna Celaena som både lönnmördare och som ung fåfäng flicka som gillar att dansa. Problemet i många böcker är just avsaknaden av mångsidighet. Är en flicka farlig så gillar hon inte att dansa. Är hon bra på att slåss så ska hon absolut inte bry sig om hur hon ser ut. Så det gör inget att blanda in allt det där. Problemet är att lönnmördaren försvinner i allt flirtande och klänningsprovande.

Celaenas skicklighet som lönnmördare hade kunnat visa sig i prövningarna där hon ska kämpa mot jättestora, läskiga karlar. Men det gör det inte eftersom vi inte får vara med på prövningarna. Boken handlar om allt annat runtomkring och prövningarna får vi mest höra talas om i efterhand. Det gick si eller det gick så och nu är det bara 15 tappra kämpar kvar. Samtidigt som kämparna faller bort en efter en i prövningarna så mördas de också brutalt. Celaena förstår att något är galet ( nähä? ) och börjar undersöka på egen hand. Men det sker mest lite på måfå utan någon direkt agenda och den mesta tiden går fortfarande åt till flirtande och klänningsfunderingar.

Samtidigt får vi små små smulor av världsbygget. För små för att bilda någon direkt bakgrund eller uppfattning om vad som skett, hur det skett och vad som sker. Vilket gör att den stora kalabaliken i slutet blir ganska obegriplig. Det händer plötsligt massor av saker som säkert hade varit intressanta om jag bara visste lite mer. Tyvärr lyckas författaren heller inte speciellt bra med de få stridsscener vi faktiskt får, speciellt inte den i slutet. Till skillnad mot Susan Ee och hennes Penryn i Änglafall där kampscenerna känns både trovärdiga och levande, blir det mest en rörig härva av Celaenas kamp. Hon rusar hit och kämpen kastar sig dit. Fram och tillbaka, utan att jag får någon slags känsla för att författaren faktiskt kan något av det som beskrivs.

Så jag är tyvärr inte helt nöjd med den här boken. Istället för en härlig upplevelse fick jag en massa saker berättat för mig. Och inte de saker jag var intresserad av tyvärr. Kommer jag läsa nästa bok? Ja det kommer jag självklart göra. Trots allt är det min favoritgenre, även om jag inte är överväldigad av just den här boken.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Carolina läser och Aldrig bara ord.

Kopparhandsken av Cassandra Clare och Holly Black.

kopparhandskenKopparhandsken är andra delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call Hunts sommarlov är inte som ett sommarlov borde vara – hans pappa är övertygad om att han är ond och Calls bästa vän heter Tumult och är en rödögd jättevarg som inte precis gör succé i grannskapet. Dessutom längtar han tillbaka till trollkarlsskolan Magisterium och sina vänner.

När Call en kväll upptäcker att hans pappa planerar att förgöra både honom och Tumult blir situationen ohållbar och för att undkomma flyr han till Magisterium. Där råder panik. Den magiska Kopparhandsken, som kan skilja en magiker från hens magi, har blivit stulen och hotar att ödelägga skolan och hela trollkarlsvärlden. Tillsammans med sina vänner Tumult, Tamara och Aaron (samt en mycket ofrivillig Jasper) ger sig Call ut på ett farligt uppdrag för att hitta handsken, men i jakten på den skyldiga väcks onda väsen till liv. Mystiken tätnar och vännerna närmar sig en allt mer obekväm sanning …

Call är ensam med sin fruktansvärda hemlighet, att hans själ egentligen är den onda Constantine Maddens. Eftersom Call inte känner sig som någon annan än just Call, kämpar han för att förstå konsekvenserna av sin vetskap och vad det egentligen kan innebära att vara Dödens fiende. Kommer han märka när han blir ond, eller är han redan ond?

Gillar, gillar gillar!

Berättelsen skruvas åt i den här andra delen. Intrigen är tajtare, magin är explosiv och hemligheterna skaver ända in i hjärteroten. För Call är så fruktansvärt ensam och utsatt i sina försök att förstå sig själv. Att hålla vetskapen om sig själv dold för att inte förlora alla runtomkring sig. Och trots att Call är en så ömkansvärd antihjälte förlorar författarna aldrig greppet om hans modighet och lojalitet till de han bryr sig om. Vågskålen hade lätt kunnat tippa över i ett träsk av medlidande. Men trots att jag tycker så fruktansvärt synd om Call mest hela tiden, förlorar jag aldrig hoppet om honom.

Jag tror att de här båda författarna var för sig inte hade lyckats lika bra som de gör tillsammans. Jag anar nämligen vissa skillnader i deras sätt att föra fram berättelsen. Inte något som märks när jag läser, deras kapitel är väl sammanvävda och har samma språk. Men en av dem har aningen mer humor ( jag gissar på Holly Black ) som ger hela berättelsen det där lilla extra. Det där som gör hela skillnaden i hur jag upplever Call.

För hur ömkansvärd han än är, så lättas det hela upp bland annat av att han hela tiden har en lista i huvudet på vad en Ond Härskare gör och inte gör. Skulle en Ond Härskare ta sista kaffet? Skulle en Ond Härskare gå med vargbajspåsar i fickan ( absolut inte ) och vilken bok skulle en Ond Härskare låna på biblioteket?

Jag gillar också att det hela så uppenbart utspelas i nutid. Magi och hemliga trollkarlssällskap blandas friskt med användande av mobiler, GPS och skämt om GTA och läskiga pepparkakshus. Igenkänningsfaktorn ger allt ett extra oumph som höjer läsupplevelsen ännu mer.

Och jag måste ju bara nämna omslaget en gång till. Det är fräscht och formatet tilltalar mig verkligen.

Kopparhandsken uppfyller alla mina förväntningar och lite till. Nu återstår bara en alldeles för lång väntan på fortsättningen. En fortsättning jag har vissa tankar om. Calls sista handling torde räknas till saker en Ond Härskare faktiskt gör …

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och Cdon.

Andra som har bloggat om boken är Fantastiska berättelser.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.

Kan det bli för mycket magi och mystik?

Det här var visserligen en tisdagsutmaning men jag hittade inte Kulturkollos inlägg förrän idag, så det får bli en onsdagsfråga för mig.

Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls.

Jag älskar ju övernaturligt. Jag älskar magi och mystik och ibland även det metafysiska, men inte allt. Var gränsen går vet jag inte själv riktigt, däremot är den viktigaste faktorn ofta humorn. Supernatural till exempel är en tv-serie som går all in gällande övernaturligt. Det är demoner, varulvar, änglar, skepnadsskiftare och allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag älskar det, mest på grund av humorn i serien. Den innehåller även drama, sorg och tragedier, men utan humorn skulle det bara bli löjeväckande ihop med alla monster. Serier som Stargate, Firefly och Warehouse 13 ( trots alla töntiga missar i manuset ) är också favoriter och alla har de humorn som grund. Det behöver alltså inte alls vara en humorserie, men en fantasy eller science fiction serie bör inte ta sig själv på för stort allvar heller.

Annat är det med det metafysiska så som Interstellar och Inception. Där skulle humorn ta bort udden av det knepiga. Jag gillar sådant här också, i små doser. På film.

Även i skräck vill jag ha en gnutta humor, men det gäller främst böcker. Skräckfilmer får vara hur läskiga och allvarliga som helst men i böcker måste det till något extra för mig. Troligen är det därför jag uppskattade Johan Rings bok Fyra minuter aningen mer än Mats Strandbergs Färjan.  För mig kändes Johan Rings karaktärer lite mer närvarande än Strandbergs, just på grund av den subtila humorn som ger en slags värme åt karaktärerna.

fyra-minuter

Det behövs alltså humor och avsaknaden av den är anledningen till att jag har svårt för Marvelfilmer till exempel. Alla dessa superhjältar som tar sig själva på så otroligt stort allvar känns helt enkelt bara löjligt.

Sedan är behovet av humor olika beroende på resten av innehållet. Supernatural kräver en ganska stor dos med tanke på mängden övernaturligt, medan böcker som Fyra minuter bara behöver en liten gnutta ( i form av karaktärsdrag till exempel ) väldigt subtil humor.

Lyckas författaren få till rätt dos humor så går jag alltså all in. Utan tvekan.

 

 

Tårpilens år av Lupina Ojala

tarpilens-ar

Tårpilens år är skriven av Lupina Ojala.

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Underbar bok! Tårpilens år må se ganska oansenlig ut, men oj vad bra den är.

Karaktärerna skildras med en mjukhet som känns ganska ovanlig. Deras personligheter liksom smyger sig fram i boken och utan att jag vet vad som händer sitter jag ibland och fäller en tår för dem eller ler för mig själv när det blir sådär extra fint och varmt. Jag tycker om hur Disa i sin okunskap om världen ändå tar sig an det okända. Tveksamt ibland men alltid med stort mod och en vilja att göra rätt. Hon och Lue tar sig sakta framåt i den här fantastiska världen, nystar upp hemligheter och påbörjar långsamt det farliga och mödosamma arbetet med att uppfylla profetian.

Världsbygget är intrikat. Landet Aurinma och Kejsardömet Tebidiar som verkar vara olika kontinenter med olika folkslag, magier och religioner, är fascinerande i sin detaljrikedom. Ojala börjar berättelsen enkelt och med några få pusselbitar. För varje ord och varje sida bygger hon sedan på detta, som en liten vattenpöl som blir en älv som blir en flod som blir ett böljande hav av delar som sammanfogats till en helhet.

Från den enkla början med bara Disa, till det komplexa världsbygge som växer fram behåller författaren genomgående ett enkelt men färgsprakande språk. Boken är oerhört välskriven och välredigerad. En bloggkollega tyckte att berättelsen är lite väl långsam men jag håller inte med. Även om berättelsen vandrar fram i ganska sakta mak utan några dramatiska stormar så händer det saker hela tiden. För varje sida får vi någonting som bygger på karaktärerna och världsbygget och som driver mig framåt i läsningen.

Berättelsen ger mig en lite sagoaktig känsla på samma sätt som boken Avalons dimmor en gång i tiden gav. Fast bättre.

Tyvärr tror jag många kan missa den här på grund av omslaget som inte på något sätt visar att det är fantasy ( dikter hade jag nog gissat om jag såg denna i bokhandeln ), vilket är synd eftersom Tårpilens år är en riktig pärla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokskorpionen, Oarya och Carola Strömstedt.

Tack till Catoblepas för recensionsexemplar.

 

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till