En smakbit av Margarets Atwoods Rövarbruden

Idag är det söndag och därmed också dags för veckans smakbit som den norska bloggen Betraktninger håller i. Kika in där för att läsa fler smakbitar.

Min kommer från boken Rövarbruden, skriven av Margaret Atwood. Med banbrytande böcker som The Handmaid´s tale och Oryx & Crake har hon seglat upp som en av mina favoritförfattare senaste åren. Så lyckan var stor igår när jag hittade den här godbiten på second hand.

Välj ut vilken tråd som helst och klipp av den så kommer historien att nystas upp. Så brukar Tony börja en av sina mera invecklade föreläsningar, den som handlar om dynamiken hos de spontanta massakrerna. Hon tycker om att använda metaforer som för tankarna till vävning eller stickning och till vanliga brodersaxar, för det tilltalar henne att se åhörarna bli en smula chockade. Det är blandningen av enkla hushållsbestyr och blodbad som åstadkommer det, en blandning som Zenia skulle ha uppskattat eftersom hon njöt av den sortens förvirring och våldsamma motsägelser. Hon inte bara njöt av dem, hon skapade dem. Tony förstår fortfarande inte varför.

Tony vet inte varför hon känner att absolut måste veta. Vem bryr sig så här långt efteråt om varför? En katastrof är alltid en katastrof, de som blev skadade är fortfarande invalider, och de som dog är döda, de krossade stenarna är grus. Det är inte viktigt att försöka hitta orsaken. Zenia var ett stycke ondska som det är bäst att man låter vara ifred. Varför skulle man försöka avslöja hennes motiv?

Men Zenia är en gåta, en sorts knut. Bara Tony lyckas hitta en trådända att börja nysta i så är det mycket som skulle klarna för de inblandade, och för henne själv också. Det är i alla fall det hon hoppas. Som den historiker hon är, tror hon på förklaringarnas läkande kraft.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

tjänarinnans-e1375045296154

Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood.

I ett framtida dystopiskt Usa berättar Offred sin historia. Som tjänarinna hos Anföraren och hans hustru har Offred endast en uppgift. Att föda ett barn åt dem. I det nya samhället är det endast kvinnor som är ofruktsamma enligt lag och därför är det varje Anförares rätt att vid eventuell ofruktsamhet från hustrun skaffa sig en tjänarinna att avla barn med.

Atwood levererar hård samhällskritik i den här boken. Offred som från början hette något annat kom till jobbet en dag för att finna att kvinnor inte längre var tillåtna att arbeta. Inte heller fick de ha egna pengar eller bankkonton. De konservativa som förespråkade abortförbud, som ansåg att ogifta kvinnor stod för omoral och att kvinnor bör tjäna sin make, har i ett slag tagit makten och förändrat det amerikanska samhället. Kvinnorna har förlorat sina rättigheter samtidigt som fertiliteten har minskat. Det finaste och renaste ett äktenskap kan producera är således barn. Offred kommer till Anföraren Fred ( därav namnet som visar att hon för tillfället tillhör honom ) och hans hustru Serena Joy. Hennes enda uppgift är att idka samlag med Anföraren under strikta ceremonier i syfte att ge honom och hans hustru ett barn. I övrigt får hon varken synas, höras, prata med eller titta på någon som inte tillhör hushållet.

Det här är väl på sätt och vis den mörkaste dystopiska vision jag läst. Det är tämligen dyster läsning och berättelsen är långsam, så jag förstår om vissa har svårt för den här boken. Jag älskar den dock eftersom Atwoods språk är så speciellt. Hon har ett sätt att vara rak på sak men ändå få mig att förstå exakt hur huvudpersonen känner. Trots att jag inte vet vem hon är, det berättas aldrig vad hon hette innan kriget, så vet jag vad hon drömmer om, vad hon längtar efter och vad som gör mest ont av all smärta hon utstår. Allt känner jag och det är få förunnat att med så enkla medel som Atwood lyckas förmedla allt så tydligt ändå.

Samhället är inte helt okänt. Vi ser det i andra kulturer där kvinnor tvingas skyla sig och är utan rättigheter så det är kanske lätt att avfärda boken som fiktion. Det där kommer ju aldrig hända i väst …

Men så ser jag på nyheterna att ett av de stora namnen inför kommande presidentval i Usa är Jeb Bush. En man som tycker att ogifta mödrar bör bli offentligt förödmjukade. Som tycker att ett av de största problemen med Usas fattigdom är alla ogifta kvinnor och att lösningen för dem ( och för Usa ) är att de gifter sig. Med en man, han är naturligtvis emot allt vad samkönad kärlek heter. En man som på allvar har sagt att unga mödrar som vill adoptera bort sina barn först bör tvingas att anteckna sin sexuella bakgrund. Skriftligt. Offentligt, i dagstidningarna. Detta eftersom barnet bär en viss börda av att komma från en eventuell sexuell omoral och att eventuella adoptivföräldrar bör känna till den bakgrunden.

Fattar ni? Den här mannen har uttryckt dessa åsikter sedan 1994. Inte någonstans nämner han männens ansvar eller vad fäderna till dessa utomäktenskapliga graviditeter bör göra. Det är kvinnorna han hänvisar till, om och om igen. Den här mannen har alltså vad det verkar ganska stora möjligheter att bli president i Usa vid valet nästa år.

Kvinnorna då, tänker ni kanske. De röstar ju också. Och jo förvisso. Tyvärr finns det ju även kvinnor som förespråkar detta också. Något Atwood skildrar med bravur då Serena Joy, hustrun i boken, visar sig vara en av dessa tidiga förespråkare och predikare av ogifta kvinnors synd och äktenskapets helgd. Samhället tog den vägen hon predikade för och där är hon nu. Ofruktsam enligt den lag hon själv kämpat för. Tvingad att regelbundet se sin man belägra tjänarinnor för att ge honom det hon misslyckas med. Ödets ironi i allra högsta grad. Samtidigt visar sig Anföraren ha vissa behov utöver allt detta heliga han och staten står för. För naturligtvis finns det fortfarande bordeller för dessa maktmän. Dessa heliga och rena som förkastar sexuell omoral utanför äktenskapet.

Som sagt, det är kraftig samhällskritik vi får och som vanligt i Atwoods böcker ligger hotet tillräckligt nära för att det ska kännas krypande obehagligt. Mitt emellan verklighet och fiktion. Även om jag tycker den här boken är lite väl långsam och dyster, så är den ständigt aktuell. Framförallt för kvinnor som en påminnelse att vi alla skall ha samma rättigheter. Samma makt och samma frihet oavsett kön. Får se om Usa fattar det också eller om de marscherar raka vägen ner i Atwoods dystopiska träsk.

Boken finns endast tillgänglig på engelska ( The handsmaid´s tale ) hos Adlibris och Bokus. Vill du läsa på svenska finns den säkert hos ditt bibliotek.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Feministbiblioteket och Sannas bokhylla.

 

Oryx & Crake

oryx-och-crake

Oryx & Crake är första delen i en trilogi skriven av Margaret Atwood.

Huvudpersonen och  berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?

Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

Världen har gått under och Snöman är ensam kvar. Snöman, som tidigare hette Jimmy, vandrar i tankarna mellan och nu. Samtidigt som vi bitvis får veta historien bakom apokalypsen blir Snöman i den nya världen Jesus och Muhammed, en ny profet som ensam och förvirrad försöker skapa ordning ur det kaos Oryx och Crake skapade.

Jag vet, det låter förvirrande men det är det inte. Snöman är förvisso förvirrad och hans berättelse tar oss på irrvägar ibland, men berättelsen är ändå glasklar. Författaren presenterar en fasansfull värld där människan tagit allt steget för långt och mänskligheten är fullständigt depraverad. Allt är dömt att gå åt helvete. Samtidigt gör hon om hela skapelseberättelsen. Hur Bibeln och Koranen hade kunnat se ut om de skrivits efter en apokalyps idag. Hur vi människor så desperat behöver någon slags mening med livet att vi klamrar oss fast vid även de uslaste av lögner.

Atwood serverar samhällskritik, religionskritik och kritik mot oss. Människan. För att vi är så jävla lättlurade och för att allt just därför troligen kommer gå åt helvete. Hon gör det också med så rakbladsvass och nattsvart humor att det ändå blir uthärdligt. Man har till och med ganska roligt på vägen till helvetet. Ett mästerverk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.