Midnattsstjärnan av Marie Lu

Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen. 

När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?

I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.

Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?

Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.

Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.

Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är  Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.

Annonser

Rosensällskapet av Marie Lu

rosensallskapet-andra-boken-i-den-unga-eliten-triloginRosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner. 

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.

Marie Lu och Poznanski – Efterlängtade fortsättningar.

Jag har hållit utkik på bibliotekets sida dagligen i jakt på en specifik bok. Och i måndags fanns den äntligen inne, så jag rusade dit innan någon annan hann låna den. Jag pratar om Rosensällskapet av Marie Lu, fortsättningen på Den unga eliten. Jag var ju inte helt förtjust i första delen men har ändå väntat orimligt otåligt på Rosensällskapet. Det betyder nog att jag ännu inte gett upp hoppet att Marie Lu ska leverera.

IMG_0217

En serie jag däremot gillat hela vägen är Ursula Poznanskis dystopiska trilogi som nu får sitt avslut. Äntligen är sista delen, passande nog med titeln Slutet, här. Som jag har längtat.

sveket sammansvarjningen slutet

Böcker till filmer.

Tisdag idag och det är helt mörkgrått ute. Jag tog ett jättefint kort igår på soluppgången som var helt fantastisk, det såg verkligen ut som om himlen stod i lågor. Ganska exakt 15 minuter senare var det helt grått. Inte ett spår av den magiska soluppgången fanns kvar. Så det gäller att njuta när magin ibland hittar fram och däremellan finns den som tur är i böcker. Att överföra magin från bok till film är dock inte alltid så lätt och i dagens Top Ten Tuesday ställs frågan:

Top Ten Book To Movie Adaptations I’m Looking Forward To or Ten Book To Movie Adaptations I Still Need To Watch.

Jag har faktiskt lite dålig koll på filmvärlden just nu, men några filmatiseringar ser jag extra mycket fram emot. 

Den femte vågen av Rick Yancey ( trailer ) . Jag var inte superförtjust i boken men tror filmen kan bli hur bra som helst.

Mockinjay part 2 ( trailer ) av Suzanne Collins. Gillar alla filmer hittills och ser verkligen fram emot att se sista delen av Hungerspelen på film.

Alliegant av Veronica Roth ( trailer ). Jag har faktiskt inte ens sett Insurgent än men ändå, de väntar och lockar trots att jag verkligen inte gillade Roths avslut.

Legend av Marie Lu. Kommer den eller inte? Filmrättigheterna är ju köpta och ryktet har gått sedan 2013 att den snart ska börja spelas in. Men inget händer. Och jag är ju lite kluven, vem kan rimligtvis spela Day så som han måste spelas? Men kommer den så ser jag den – att låta bli är liksom inte ett alternativ.

Looking for Alaska av John Green. Den är på väg sägs det. Jag hoppas det.

Miss Peregrine´s home for peculiar children av Ransom Riggs. Är på gång sägs det. Kan bli total flopp eller hur bra som helst.

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barn

Och så den bästa nyheten av dem alla ( eller ännu bättre hade ju varit om Peter Jackson stod bakom produktionen ) är att Odinsbarn och serien Korpringarna av Siri Pettersen ska bli norsk storfilm. Nu har jag ju inte skrivit om Röta än, men under läsningen så såg jag handlingen i filmscener flera gånger. Jag gissar att det blir hur underbart som helst.

korpringarna-1-odinsbarn

Sist en liten bubblare. Jag har faktiskt inte läst klart boken, men tror filmen kan bli rätt kul.

 

Den unga eliten – Marie Lu

den-unga-eliten

Den unga eliten är första delen i en serie skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat.

Vilka problem jag hade med den här boken. Jag hade så stora förhoppningar eftersom det är Marie Lu som skrivit den. Det är naturligtvis en orättvis grund att stå på. Det här är ingen ny Legendserie och det bör ju inte heller vara det, och ändå var det väl på något sätt det jag trodde att jag skulle få och det jag ville ha. Det är orättvist, jag fattar det. Så förutsättningarna var inte de bästa eftersom det här inte är en ny Legend, faktiskt är det något helt annat.

Miljön är fantasylight. Världen har förvisso tre månar och flygande bestar men det känns ändå som vår värld. En slags venetiansk renässans. Det är vackert och stämningsfullt hela vägen med karnevaler, glittrande band i håret och guldiga masker för ansiktet. Ändå känns det lite tråkigt. Ska man nu bygga en fantasyvärld kan man ta i lite mer, höja fantastiken ett snäpp.

Adelina som visar sig vara en Malfetto ( jag avskyr ordet ) flyr från sin sadistiske far och hamnar i klorna på inkvisitionen vars uppgift är att förgöra alla malfettos. När Adelina hamnar hos Den unga eliten måste hon inte bara kämpa för att lära sig sina krafter, hon måste också kämpa mot mörkret inom sig som kan förgöra allt. När det visar sig att inkvisitionen har Adelinas syster måste hon göra ett val, förråda den unga eliten eller välja att lita på dem. För Adelina som blivit sviken i hela sitt liv är det inte ett självklart val.

Det låter så himla bra och spännande och miljön är trovärdig, så det borde vara bra. Problemet är att jag inte gillar karaktärerna. Överhuvudtaget. Jag gissar visserligen att man inte riktigt ska det, men en liten gnutta empati hade ju varit trevligt. Adelina som slåss mot mörkret inom sig, framstår för mig mest som ganska självömkande och ältande. Jag har väldigt svårt med ältande. Dessutom blir det en hel del snubblande och svamlande, något jag inte heller gillar. Ibland glimtar det till och jag kan skymta June någonstans där inne. Ni vet hon som också är svag och sårbar emellanåt, men ändå går rakryggad och helt enkelt bestämmer sig. Men så försvinner glimten av styrka och ersätts av ältandet om Adelinas hemska barndom. Igen och igen och igen.

Jag tycker inte heller om Enzo. Han glider undan och förblir en suddig figur som framstår som ganska arrogant, trots att jag verkligen försöker se vad Adelina fallit för. De karaktärer som faktiskt är intressanta är bifigurer. Raffaele som känner av Malfettos energier och även kan påverka deras känslostämning samt Adelinas syster Violetta. Båda har en yta som verkar dölja vilka de egentligen är.

Eftersom jag ogillar karaktärerna bryr jag mig inte riktigt om vad som händer. Visst, det är klart jag håller på Den unga eliten, men huvudkaraktärerna spelar mindre roll. Jag pendlar mellan att gilla och bli irriterad. Jag vill så gärna tycka om den, men jag gör det inte. Men sedan på de absolut sista sidorna händer någonting. Karaktärerna lyfter och helt plötligt känns boken magisk. Bara så där. Adelina träder fram och jag ser henne. Dessutom skiftar fokus till andra karaktärer, intrigen tätnar och allt tar en vändning som lyfter hela berättelsen. När epilogen sedan kommer är jag fast. Jag läser med andan i halsan, fängslad av hur Marie Lu på bara några sidor gör en medelbok till något alldeles speciellt. Klarar Marie Lu att hålla nästa bok på samma nivå som slutet utlovar, så har vi helt fantastisk läsning att se fram emot.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Årets bästa: Dystopi

champion

Det finns inget som jag inte gillar i den här trilogin. Det betyder inte att varje rad var perfekt men som läsupplevelse var den det.

När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till