Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.
Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen.
När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?
I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.
Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?
Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.
Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.
Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.
Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.
