Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Annonser

Wheel of time möter Hungerspelen, på Mars – Rött uppror

rott-uppror

Rött uppror är skriven av Pierce Brown.

Darrow tillhör de röda, en medlem av den lägsta klassen i det färgkodade samhället i framtiden. Precis om alla andra röda arbetar han i gruvorna under Mars. Övertygad om att han och hans folk gör planetens yta beboelig för kommande generationer. Det är det de sliter och offrar sina liv för, en bättre värld för sina barn.

Men Darrow och hans sort har svikits och lurats. Snart upptäcker de att Mars har varit möjligt att bo på under en lång tid. Stora städer och vackra parker finns spridda över planeten. De röda och Darrow är inget annat än slavar som tjänar en dekadent härskande klass.

Driven av hämnd och med längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att infiltrera det legendariska institutet, en skola för den dominerande klassen guld.

Han tvingas slåss för sitt liv och hela civilisationens framtid mot de bästa och mest brutala av samhällets framtida härskare. Han kommer att ta till alla medel för att besegra sina fiender. Även om det innebär att han måste bli en av dem för att göra det.

Robert Jordans långkörare Wheel of time är framförallt känd för sitt intrikata världsbygge, där olika färger representerar olika egenskaper och mål, och de välborgade ägnar en stor del av sin tid åt Husens spel. Ett spel fyllt av intriger där man följer strikta regler för hur man ska och inte ska bete sig, allt i ett ständigt pågående spel om makten. Pierce Brown verkar ha läst denna samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Darrow lever alltså i gruvorna under jorden på planeten Mars där han jobbar som HelvetesDykare. Den som gräver allra djupast och tar de största riskerna. Han, liksom alla andra i gruvorna, tillhör de LågRöda. Klassen som står längst ner i hierkain och arbetar för att göra planeten Mars beboelig. Så är det sagt, men när Darrow får reda på att allt är en lögn och att de LågRöda endast är slavar åt de Gyllene, vaknar ett raseri hos honom och Darrow svär på att frigöra sitt folk. Han blir omgjord av motståndsrörelsen, skapad till en Gyllene. Den högsta klassen på Mars där folket är fysiskt större och starkare, och onåbara i all sin makt. För att få tillräckligt mycket makt måste Darrow bli en av de Makalösa Ärrade, de starkaste av de Gyllene. För att nå dit placeras han på de Gyllenes Institut, där han och andra utvalda tävlar om framtida maktpositioner. Det visar sig vara en tävling där endast de starkaste överlever.

Ni hör ju, hur spännande som helst. Och samtidigt så jäkla jobbigt. Författaren tar i så han spricker i sitt världsbygge med olika klasser, ledare, egenskaper, persongalleri och Hus tills man är helt snurrig. Inte bara består samhället av olika färger där varje färg är en egen klass med egna förutsättningar, de Rosa är till för njutning, de LågRöda gruvslavar och de HögRöda mer som någon slags husslavar uppe på ytan. Även bland de Gyllene finns klasser och skikt. Vi möter de Makalösa Ärrade, de olika Husen som representeras av ledare som Apollo, Jupiter, Venus, Minerva, Pitchner. Samhället styrs av Politikarier, Tribunen, Pretorer, Ärkeguvernörer, Domare och Imperatorer i all oändlighet. Persongalleriet är omfattande och växlar i takt med att karaktärerna dödar varandra.

Och mitt i allt det här har vi Darrow. En huvudkaraktär som är så levande och komplex i sin sorg och sitt raseri, att man inte kan sluta läsa. Hatet Darrow känner är så starkt att raseriet ångar ut ur sidorna. Hur Darrow så starkt vill hämnas, hur starkt han hatar alla dessa människor och det de representerar och slutligen hatet mot sig själv över det han tvingas göra och bli. Att skapa en huvudkaraktär som berör så otroligt mitt i allt det här röriga är skickligt.

Den här boken har blivit vald av Goodreads läsare som förra årets bästa debut och jag både förstår det och samtidigt inte. Jag kan inte hålla ordning på allt som berättas, alla Hus, färger och skikt. Till slut är det så många regler och människor att hålla reda på att jag skummar igenom sidorna. Ändå kan jag heller inte låta bli att sträckläsa för det här är en riktigt bra bok, samtidigt som den är skitjobbig!

Det står ingenting någonstans om att det här är första delen i en serie, men med tanke på alla frågor som förblir obesvarade och hur den slutar måste det nästan komma en fortsättning. Jag kommer i så fall sträckläsa den också, jag bara måste få veta hur det går för Darrow.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till