Maskinblod 3 – slutet

maskinblod-3

Nu är jag äntligen klar med Maskinblod 3. Och nu menar jag inte äntligen, som äntligen slipper jag den, utan för att jag äntligen kan recensera klart den. Det har varit en helt enastående läsning, som befriat mig från alla fördomar jag kunde tänkas haft om noveller och antologier.

Minns mina tankar skriven av Lupina Ojala.

Bland människorna har det utvecklats telepater, tankeläsare. Myndigheterna anser att telepater är för farliga och har därför dessa under kontroll från födseln på ett forskningsinstitut där telepaterna växer upp åtskilda från alla andra än sina skötare och läkare. Huvudpersonen får en dag kontakt med en annan telepat, David, och tillsammans flyr de från institutet. Är livet utanför väggarna verkligen bättre och kan hon lita på David? Jag tyckte verkligen om den här. Den är väldigt vemodig men samtidigt spännande. Huvudpersonen känns verklig och levande och påminner på vissa sätt om Juliette i boken Rör mig inte! av Tahereh Mafi. Redan på första sidan får vi veta att något traumatiskt hänt och bara det triggar upp drivet direkt. Enda anledningen till att jag inte hellre hade läst denna som en bok, är för att novellen är hela berättelsen. Jag får veta allt jag behöver och jag är helt nöjd.

I obeliskernas skugga skriven av Hans Olsson.

Det här är ännu en novell som för mig gränsar till skräck. Det är något ytterst obehagligt med dessa mörka, ståtliga obelisker som förföljare. Att gå och lägga sig på kvällen och inte veta vad som finns utanför dörren morgonen efter. Författaren bygger upp spänningen i precis lagom tempo. Från en ganska behaglig och avmätt början, till nagelbitare efter bara några sidor.

Stålfjäder skriven av Anna Gable.

En rymdresa tar sin början och både passagerarna och lasten är något utöver det vanliga. En sångdiva finns på plats för att underhålla, en tillfångatagen ängel är inspärrad i lastrummet och en intelligent men hemlighetsfull maskinist går på sitt arbetspass. En passagerare blir mördad och den utpekade blir ängeln. Maskinisten Vogel är dock övertygad om att någon annan är skyldig och jakten på en mördare tar sin början.

Jag läste en annan recension som jämförde den här novellen med bland annat Agatha Christie, och hur mycket det än tar emot att använda samma formulering så måste jag. Mordgåtan är så mycket Christie att det liksom inte går att beskriva på något annat sätt. När pusselbitar leder Vogel på rätt spår och han har sin konfrontation med de misstänkta, ja då känner jag mig som om jag vore på en tidsresa som besöker det förflutna såväl som framtiden. Som om jag emellanåt sitter på Orientexpressen istället för i ett rymdskepp. Novellen är naturligtvis bra, blir man jämförd med Agatha Christie finns inget annat. Det bästa med novellen är dock inte mördarjakten utan tanken på en tillfångatagen ängel. En stympad sådan dessutom. Och hur bra novellen än är, så kan jag inte låta bli att föreställa mig alla andra vägar novellen hade kunnat ta med en sådan unik idé.

Vellians armé vinner alltid skriven av Eva Holmquist.

Vellians armé är obesegrad men står inför en motståndare som visar sig vara starkare än de föregående. Armén är en familj där man tar hand om och uppfostrar varandra. Vad händer när det man trodde på visar sig vara en lögn? En spännande krigsnovell om lojalitet och tillit.

Bortom inomhus skriven av Sofie Berthet.

Jordens luft är förorenad och det går inte längre att vistas utomhus. Människorna lever sina liv inomhus och får endast besöka utsidan genom noggrant planerade resor. Om att längta efter mer. Att få mer än andra men ändå inte få tillräckligt och att inte kunna påverka det man drömmer om. En väldigt fin och behaglig novell om allt det vackra som ändå finns när allt verkar svart. Den påminner mig om en gammal film som heter Änglarnas stad. Huvudpersonen är en ängel och kan inte känna dofter, smaker eller beröring. Så han ber om att få ett päron beskrivet för sig med bara ord. Ord som berättar hur päronet uppfattas med sinnena, inte hur det är eller ser ut. En scen som, liksom novellen, ger en färgstark beskrivning av våra sinnens uppfattning.

Arca Ferrum skriven av Markus Sköld.

Zombiesarna har tagit över marken och människan har flyttat uppåt i skyskraporna. När det blir klart att jorden blivit för otryggt bygger man en ark, ett rymdskepp som ska ta de utvalda till en säkrare planet. Tyvärr är det bara de förmögna och inflytelserika som har möjlighet att köpa sig en plats på arken. En liknande komplott som den i filmen 2012 alltså, fast med zombiesar istället för jordbävningar och tsunamis. Riktigt bra. Nu gillar ju jag zombiesar så jag är säkert lite partisk i mitt tyckande, men ändå. Huvudpersonen Rubek har inte lyckats få plats på arken men har en plan för att få komma på. Tyvärr innebär planen att släppa in zombiesarna in i skyskrapan arken ska landa på. En sträckläsare jag gärna hade sett som en hel bok.


 

Sammanfattningsvis så är Maskinblod 3 en lysande bok, full av fantastiska noveller. Vissa stod ut mer än andra men generellt är kvalitéen superb. Det är en rejäl mix av skräck, sci/fi, dystopi, planeter, änglar, zombiesar, vemod, sorg och mord. Makabert och sagolikt. Skimrande och svart. De som skimrade mest för egen del var Doften av mango, Och Kyria tystnade…, Arca ferrum och Pancasila. Jag hade utan tvekan läst dessa berättelser i bokform och njutit av några hundra sidor extra läsning.

Tusen tack återigen till Affront som tagit mitt läsande till ytterligare en dimension.

Mina övriga recensioner av Maskinblod 3 hittar du här, här och här.

Maskinblod 3 – del 3

maskinblod-3

När jag bestämde mig för att skriva om alla noveller i Maskinblod 3, istället för att bara sammanfatta boken, insåg jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det är många noveller. Men jag är ändå glad att jag gjort såhär eftersom det inte är en bok man bör sträckläsa. Novellerna skulle försvinna in i varandra och njutningen för varje enskild novell skulle minska.

Paddan som sjöng är skriven av Erik Odeldahl.

En värld med ny världsordning och en vän som blir besatt av ett konstverk. Gömt i konstverket utläser Filip noter som han desperat försöker omvandla till musik. Om hur en besatthet leder till undergång och hur vänskap kan prövas. Det här är en härlig mix av skräck och science fiction. Besattheten är obehaglig och tavlan novellen kretsar kring ger mig kalla kårar. En fint paketerad skräcknovell som jag turligt nog inte läste när jag var hemma ensam.

Beskyddaren på månen skriven av Johannes Pinter.

En kortnovell om vad som kan hända när människans nyfikenhet öppnar okända dörrar. En abstrakt existentiell berättelse om liv. På bara någon sida lyckas författaren beskriva livet i dess djupaste mening och även leda oss till undergång. Vackert och skrämmande i sin enkelhet.

Det svåra spelet skriven av Andrew Coulthard.

Stockholm är förändrat. Man har inte längre tillgång till färsk mat. En så enkel sak som rengöringsmedel är svårt att komma över och för de fattiga är räddningen den svarta marknaden. Det nya livet och marknaden som är det ständigt pågående spelet. Hur kan man bli en vinnare när man från början inte har något att satsa? Min första bekantskap med Stockholmsdystopi. Det är något väldigt intimt och samtidigt skrämmande med en dystopisk framtid i ens egna kvarter. Det här är väldigt bra, till att börja med. Det nya Stockholm är kreativt och väldigt trovärdigt. Språket har ett ganska långsamt men bra driv, världen blir tydlig och problemen sätts i sammanhang. Men det blir för mycket politik. Jag tycker visserligen att dystopier bör grundas på samhällskritik. Det är då de blir som bäst. Men det blir så övertydligt här att det på slutet nästan känns mer som en politisk manifestation än en dystopinovell. Läsare vill gärna lista ut saker själva, få ledtrådar här och där och sedan sätta ihop pusslet, kritiken, själva. Att ge för mycket känns lite som att bli skriven på näsan. Som om vi inte klarar det själva, vilket vi oftast gör. Bortsett från det är det här bra. Författarens dystopiska Stockholm känns tyvärr inte helt omöjligt.

Omstart skriven av Boel Bermann.

En fantastisk liten kortnovell om världens undergång. Ännu en fullständig berättelse nedskriven på bara några sidor. Makalöst vacker i sitt vemod.

Tvillingarna från Dilmun skriven av Tora Greve.

En framtida värld, ett tvillingpar och ett sökande efter sitt eget öde. Möjligen förstår jag tanken bakom novellen men på det stora hela är den en gåta för mig. Det är en svindlande massa av planeter, forskningsinstitut, människor, biotroner och av någon anledning sexuellt utsvultna kvinnor som har lyckan att deras planet består av män som gärna ställer upp. Jag förstår inte.

Pancasila skriven av Oskar Källner.

Kolonisationen av en planet går fel när ekosystemet slår tillbaka och vad gör man när ingen lyssnar till ens varningar? Det här var kvällens Daim i godispåsen. Diamanten. En fullständig roman gömd i en novell och jag fastnade totalt. Det påminner till viss del om Avatar, med en hel planet sammanbunden av ekosystemet. Men där Avatar är vacker är den här istället skrämmande. Dessutom finns det en sådan total antagonist här att ösa all sin ilska och besvikelse på, vilket är en lättnad efter all abstrakthet i de andra novellerna. Det är förlösande att äntligen få det onda förkroppsligat. Samtidigt är det inte svårt att se hela mänskligheten i det onda, för det är så vi gör. Människan tar och förbrukar och vägrar se varningssignalerna om att vi överkonsumerar. En lysande science fiction novell som känns både fiction och realism.

Återigen tack till Affront för recex.

Jag blir kändis och här sitter jag och läser…

Nej, kändis ska jag inte bli men faktiskt händer det väldigt mycket kul just nu, tack vare bloggen. Jag har fått vara testläsare åt en väldigt bra författare. Det kändes lite extra bra när min feedback delvis bekräftades av hennes förlag som tyckte likadant. Jag ska även vara med på radio här på Åland. På tisdag morgon är det meningen att jag ska prata om böcker, läsande och såklart, bloggen. Jag har fått ytterligare ett erbjudande som låter väldigt roligt, men som jag inte kan säga så mycket om än. Men det kommer.

Under tiden läser jag såklart. Ikväll har jag återigen plockat upp Maskinblod 3 och jag häpnar över hur bra den är! Jag har ju aldrig läst noveller tidigare så det här var min debut, och det är som om jag har upptäckt en liten skatt. Maskinblod 3 är jättebra! Som en påse med blandgodis som man från början kanske tror är en Twistpåse ( jätteäckligt, alltihop ) och så visar den sig innehålla bara massa gott. Det är Japp blandat med Twix och däremellan någon Daim ( diamanten i påsen ) och kvällen är räddad. Jag inser naturligtvis att jag måste skaffa Maskinblod och Maskinblod 2 så snart den här är läst.

maskinblod-3

Jag ska försöka recensera klart alla noveller i boken innan helgen är slut, några kommer redan imorgon.

Och medan jag funderar över kommande recensioner lyssnar jag på det här.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

. maskinblod-3

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad.  Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.