Minirecension – Ett folk utan land av Melina Marchetta.

ett-folk-utan-landEtt folk utan land är skriven av Melina Marchetta.

I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem.

På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.

Oj vad jag kämpade med den här. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag började om från början. Det är massiv infodumpning i första delen. Ni vet, där man får ett myller av världsbygge och karaktärer kastat rakt i ansiktet och inte förstår någonting. Efter många försök fastnade jag någorlunda och kunde fortsätta med resten av boken. Och den är säkert bra och allt det där, men ändå inte riktigt för mig. Det var för mycket information för att jag skulle ta till mig berättelsen ordentligt. Det är liksom svårt att verkligen fastna och beröras om man samtidigt måste sortera och katalogisera handling och karaktärer för att inte bli bortvillad.

Med tanke på hur mörk boken är och hur högaktuell den är med tanke på flyktingsituationen så hade jag verkligen velat fördjupa mig i den, men det gick bara inte. Det här är första boken i en trilogi och jag är ytterst tveksam till om jag kommer läsa nästa bok. Förmodligen inte.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Oarya och C.R.M. Nilsson.

En smakbit av Ett folk utan land.

Jag är mitt inne i boken Ett folk utan land av Melina Marchetta. Mycket infodumpning i början så jag hade svårt att komma in i den, men nu har den tagit sig. En ovanligt mörk fantasy. Smakbiten är från sidan 77.

ett-folk-utan-land

Han kände Evanjalins blick på sig medan solen gick ned med en otrolig fart. ”Då bestämmer jag att du ska prata lumateriska när vi är för oss själva”, sa Evanjalin och avbröt hans tankar.

”Jaså, det gör du?” retades han. ”Och varför då?”

”För utan vårt språk förlorar vi oss själva. Vilka är vi utan våra ord?”

”Jordens avskum”, sa han bittert. ”I vissa kungadömen har de tagit bort allt som påminner om Lumatere från flyktingarna. Vi är i deras land nu och ska prata deras språk eller inget alls. Straffet för den sorgliga riktning våra liv har tagit.”

”Så människor slutar att prata”, sa hon stilla.

Män som hade starka och passionerade röster i Lumatere, som försörjde sina familjer och var respekterade i sina byar. Nu sitter de tysta och är beroende av barnen som måste översätta allt för dem som om de var hjälplösa spädbarn. Finnikin undrade hur det påverkade en man som en gång varit rakryggad och stolt. Hur kunde han berätta sin historia utan sitt språk?

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.