Svart som ebenholts.

svart-som-ebenholtsSvart som ebenholts är sista delen i en trilogi skriven av Salla Simukka.

Eleverna på teaterhögskolan är mitt uppe i repetitionerna av en modern version av Snövit och Lumikki Andersson har fått huvudrollen. Lumikki och skådelspelaren som spelar jägaren verkar ha en alldeles särskild kemi – är Lumikki på väg att bli kär för första gången? Premiären närmar sig och rätt som det är börjar Lumikki få meddelanden från en hemlig beundrare, men den spännande flirten utvecklas snart till en farlig besatthet. Beundraren hotar med att förvandla premiären till ett blodbad om inte Lumikki lyder honom.

Lumikki gör allt för att avslöja stalkerns identitet och under sökandet hamnar hon öga mot öga med hemligheter från sitt förflutna. Hemligheter svarta som ebenholts.

Även om bok två i serien var helt ok kändes den ändå lite sådär. För mycket action och ett alltför tvärt avslut som gjorde att jag inte riktigt fastnade och därmed har jag dröjt med att läsa den här. Men Svart som ebenholts överraskade mig rejält.

Lumikki som fått sitt hjärta krossat har träffat Sampsa. Hon är med i en teatergrupp, förhållandet med Sampsa känns tryggt och Lumikki har hittat någon slags harmoni i tillvaron. Tills Liekki dyker upp igen och väcker hennes krossade känslor än en gång. Samtidigt dyker märkliga meddelanden upp. Meddelanden med tvetydiga antydningar om hennes förflutna och löften om kärlek. Om en flicka som var Törnrosa och minnen som Lumikki förträngt. Samtidigt som meddelandena blir alltmer hotfulla kämpar Lumikki för att ta reda på vad hennes vaga minnesbilder betyder. Vad var det egentligen som hände när hon var liten och vem var Törnrosa?

Salla Simukka fortsätter att väva ihop flera berättelser till en. Ett grepp vi känner igen från båda de tidigare böckerna. Spänning varvas med känslor och tonen i den här är härligt poetisk. Den har det där eftertänksamma som jag saknade i tvåan och ger sista delen mer själ och karaktär än de båda tidigare böckerna. Samtidigt finns spänningen här, vem är egentligen stalkern och hur långt är han beredd att gå? Lösningen är oväntad och kanske inte helt vad jag hade önskat mig. Ändå blir det ett bra avslut. Författaren binder ihop trådarna snyggt och vi får svar på alla frågor som omgett berättelsen.

Svart som ebenholts innehåller allt jag förväntade mig efter första boken. Spänning och mystik tillsammans med kärlek, ensamhet och tragedi. Jag förlåter den röriga andraboken helt och är glad att jag fortsatte, för det här var ett avslut väl värt att vänta på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Kan det bli för mycket magi och mystik?

Det här var visserligen en tisdagsutmaning men jag hittade inte Kulturkollos inlägg förrän idag, så det får bli en onsdagsfråga för mig.

Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls.

Jag älskar ju övernaturligt. Jag älskar magi och mystik och ibland även det metafysiska, men inte allt. Var gränsen går vet jag inte själv riktigt, däremot är den viktigaste faktorn ofta humorn. Supernatural till exempel är en tv-serie som går all in gällande övernaturligt. Det är demoner, varulvar, änglar, skepnadsskiftare och allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag älskar det, mest på grund av humorn i serien. Den innehåller även drama, sorg och tragedier, men utan humorn skulle det bara bli löjeväckande ihop med alla monster. Serier som Stargate, Firefly och Warehouse 13 ( trots alla töntiga missar i manuset ) är också favoriter och alla har de humorn som grund. Det behöver alltså inte alls vara en humorserie, men en fantasy eller science fiction serie bör inte ta sig själv på för stort allvar heller.

Annat är det med det metafysiska så som Interstellar och Inception. Där skulle humorn ta bort udden av det knepiga. Jag gillar sådant här också, i små doser. På film.

Även i skräck vill jag ha en gnutta humor, men det gäller främst böcker. Skräckfilmer får vara hur läskiga och allvarliga som helst men i böcker måste det till något extra för mig. Troligen är det därför jag uppskattade Johan Rings bok Fyra minuter aningen mer än Mats Strandbergs Färjan.  För mig kändes Johan Rings karaktärer lite mer närvarande än Strandbergs, just på grund av den subtila humorn som ger en slags värme åt karaktärerna.

fyra-minuter

Det behövs alltså humor och avsaknaden av den är anledningen till att jag har svårt för Marvelfilmer till exempel. Alla dessa superhjältar som tar sig själva på så otroligt stort allvar känns helt enkelt bara löjligt.

Sedan är behovet av humor olika beroende på resten av innehållet. Supernatural kräver en ganska stor dos med tanke på mängden övernaturligt, medan böcker som Fyra minuter bara behöver en liten gnutta ( i form av karaktärsdrag till exempel ) väldigt subtil humor.

Lyckas författaren få till rätt dos humor så går jag alltså all in. Utan tvekan.