Julklappstips, episk fantasy och något att smycka bokhyllan med.

the-sleeper-and-the-spindle

Kikade in på lokala bokhandeln efter jobbet för att beställa Neil Gaimans nya bok The sleeper and the Spindle. På engelska faktiskt eftersom jag känner att den troligen bör läsas på originalspråket. Det är gamla sagor i ny version med vackra illustrerade bilder. En bok som jag vill smycka mitt hem med. Vad jag tyckte om hans tidigare bok Oceanen vid vägens slut kan du läsa här.

snow white

Jag passade på att beställa bok två i Marcus Olaussons episka fantasyäventyr. Bäraren heter denna, och vad jag tyckte om första boken De rotlösa kan du läsa här. Naturligtvis måste jag ha fortsättningen.

bararen---serahema-saporium-12

Glädjande nog finns nya färska exemplar av Lars Wilderängs Stjärnklart. En fantastiskt bra bok som passar de flesta. Så är du sen med julklapparna rekommenderar jag den verkligen. Vad jag tyckte kan du läsa här.

stjarnklart

Annonser

Den sorgligaste meningen någonsin – Oceanen vid vägens slut

oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut, skriven av Neil Gaiman.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Ja, så här såg det ju ut en härligt varm kväll på min altan i somras. Familjen var bortrest och jag passade på att vräka i mig skräpmat, njuta av tystnad, svalkande vin och efterlängtade böcker. Jag hade inte bloggen då, annars hade jag väl spenderat sommaren framför datorn. Det var dock inte långt därefter jag startade min bokblogg och tanken var att ganska omgående skriva om Oceanen vid vägens slut. Men det gick inte. Jag hade ingen aning om vad jag precis läst, vad jag tyckte eller hur jag kände. Veckorna blev månader och jag kunde fortfarande inte sortera intrycket. Är den jättedålig, genial, obegriplig eller är det helt enkelt bara jag som inte fattar? Det som däremot fastnade ordentligt var några rader i boken. Jag har funderat på de där raderna emellanåt, och häromkvällen föll allt på plats.

”Att hålla Lettie Hompstock i handen gjorde mig modigare. Men Lettie var bara en flicka, även om hon var en stor flicka, även om hon var elva och hade varit elva väldigt länge. Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när vuxna och barn bråkar så är det alltid de vuxna som vinner.

Att den sista meningen är fullständigt sann tog ett tag att ta in. Och när jag tänker på det förmedlar hela boken barnets utsatthet. För ett barn är alltid maktlöst i förhållande till vuxna. Och det oavsett om det handlar om ett barn som svälter, är utsatt för övergrepp, mobbat eller bara ensamt. Ingriper inte en vuxen är barnet helt maktlöst att påverka sin situation. Det enda de kan göra, som pojken i boken också gör, är att kämpa för överlevnad. Inte alltför sällan får fantasin vara räddaren. Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Den enda han har att luta sig emot är ett annat barn, men även där är han i slutet maktlös. När allt går snett är det ändå i slutändan den vuxnare som avgör vad som är sanning och vad som är lögn.

Om det här är Gaimans syfte vet förstås ingen, det är helt min egen tolkning. Och det väl just omöjliggörandet av tolkningsföreträde som gör boken enastående.

 

Bokbloggsjerka – Läslust vs prioriteringar

Annikas litteratur- och kulturblogg har i helgens bokbloggsjerka frågan:

Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall tillväga?

Till viss del planerar jag vad jag läser. Jag har ju en hel hög recensionsex som väntar på att bli lästa och jag försöker prioritera dem först. Jag försöker även variera vad jag läser, så det inte blir för många recensioner på raken i samma eller liknande genre. Men sedan är det ju det där med läslust. Ibland vill min läslust inte följa prioriteringar och ni vet ju hur det är. Är man inte motiverad så fastnar inte orden. Så jag låter ibland min lästlusts vilja ta över och bestämma, det brukar bli bra.

Sedan är det ju också ibland så med vissa böcker att man inte kan skriva om dem direkt. Man kanske inte vet riktigt vad man känner, inte förstår vad man läst, eller bara har svårt att hitta rätt ord och känsla så man får fram det man vill. Av den anledningen har Neil Gaimans bok Oceanen vid vägens slut fått vänta några månader, men imorgon kommer den. Äntligen har jag sorterat tankarna och tycket, som baserar sig helt på vad som i mina ögon är den sorgligaste meningen någonsin.