Gruvdamen av Daniel Svanberg

gruvdamenGruvdamen är skriven av Daniel Svanberg.

När den hyllade författaren Bergdahl hittas död rasar Jakob Jonssons värld samman. TV-producenten Jakob är Bergdahls enda arvinge och när han hittar ett gammalt ljudband på sin döda mentors vind får han inblick i ett mörkt förflutet vars rötter sträcker sig långt bak i tiden till Bergslagens djupa skogar. På det knastriga bandet hörs hur två barn mördas.

När Jakob beger sig till Sverige för att nysta i Bergdahls förflutna rullas den gamle författarens smärtsamma barndom upp. Den ensamma uppväxten på barnhem, sadismen och de täta granskogarna precis runt knuten. Och Gruvdamen. Maja. Hon som vill ha kött.

Jag gillar verkligen skräck och har under året påbörjat några böcker som placerat sig i genren. Men det verkar svårt det här med skräck. Eller så är det jag som förväntar mig för mycket, eller kanske har jag helt enkelt en hög tröskel för vad som skrämmer mig. För jag har inte hittat någon skräcklitteratur senaste året som tilltalat mig. Alla har avslutats någonstans mitt i och därefter blivit bortglömda. Förutom den här. Den här är nämligen riktigt bra.

Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid, mellan New York och Bergslagens mörka skogar. Vi får följa olika personer på olika platser, och vi får veta vad som hände då och vad som händer nu. Mitt i allt finns Jakob som en röd tråd genom hela berättelsen.

Jag har inga problem att hänga med i allt som utspelar sig. Trots att berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan både platser, år och karaktärer, får författaren skickligt ihop pusselbit efter pusselbit. Daniel Svanberg lotsar oss skickligt fram mellan skärvorna, vilket ger läsningen ett tvingande driv framåt. Trots att författaren visar oss helt skilda världar känns historien totalt sammanhängande. Det märks att författaren kan sitt New York. Vi får mycket detaljer, och känslan av flärd tillsammans med storstadens puls hjälper till att förstärka mystiken och mörkret i Bergslagens djupa skogar. Och hela tiden byggs skräcken upp. Ni vet, den där krypande skräcken som ger en kalla kårar medan man läser. Den bästa sortens skräck.

Jag uppskattar också enormt mycket avsaknaden av nordisk noir i boken. Trots att berättelsen håller sig inom realismen ( så gott som ), slipper vi den sedvanliga slängen av diskbänksrealism som gärna tittar in i böcker oavsett genre. Och jag ska inte ljuga, boken är inget för äckelmagade eftersom vi trots allt får en hel del brutalitet och sadism. Ändå inom ramarna för den krypande skräckkänslan. Inget frosseri eller splatter som stör gåshuden på mina armar.

Boken hade lätt fått full pott av mig om det inte varit för att den är ganska upprepande. Jag vet inte om det beror på brist på tillit till läsaren eller som utfyllnad, men karaktärsdrag och känslor hamras in för entusiastiskt, så några drag till med redigeringspennan hade inte skadat. Gruvdamen är annars välskriven krypande skräck. Jag gillar verkligen den här. Författaren har ett fint språk som tilltalar mig och han levererar exakt de känslorna jag vill få av skräcklitteratur.

Maja vill ha kött

Sällan har en så enkel mening blivit så skrämmande. Jag kommer definitivt hålla utkik efter Daniel Svanbergs kommande verk.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Bibliophilia, Jonssonsbookworld, Bokbesatt och Marias bokhylla.

Kan det bli för mycket magi och mystik?

Det här var visserligen en tisdagsutmaning men jag hittade inte Kulturkollos inlägg förrän idag, så det får bli en onsdagsfråga för mig.

Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls.

Jag älskar ju övernaturligt. Jag älskar magi och mystik och ibland även det metafysiska, men inte allt. Var gränsen går vet jag inte själv riktigt, däremot är den viktigaste faktorn ofta humorn. Supernatural till exempel är en tv-serie som går all in gällande övernaturligt. Det är demoner, varulvar, änglar, skepnadsskiftare och allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag älskar det, mest på grund av humorn i serien. Den innehåller även drama, sorg och tragedier, men utan humorn skulle det bara bli löjeväckande ihop med alla monster. Serier som Stargate, Firefly och Warehouse 13 ( trots alla töntiga missar i manuset ) är också favoriter och alla har de humorn som grund. Det behöver alltså inte alls vara en humorserie, men en fantasy eller science fiction serie bör inte ta sig själv på för stort allvar heller.

Annat är det med det metafysiska så som Interstellar och Inception. Där skulle humorn ta bort udden av det knepiga. Jag gillar sådant här också, i små doser. På film.

Även i skräck vill jag ha en gnutta humor, men det gäller främst böcker. Skräckfilmer får vara hur läskiga och allvarliga som helst men i böcker måste det till något extra för mig. Troligen är det därför jag uppskattade Johan Rings bok Fyra minuter aningen mer än Mats Strandbergs Färjan.  För mig kändes Johan Rings karaktärer lite mer närvarande än Strandbergs, just på grund av den subtila humorn som ger en slags värme åt karaktärerna.

fyra-minuter

Det behövs alltså humor och avsaknaden av den är anledningen till att jag har svårt för Marvelfilmer till exempel. Alla dessa superhjältar som tar sig själva på så otroligt stort allvar känns helt enkelt bara löjligt.

Sedan är behovet av humor olika beroende på resten av innehållet. Supernatural kräver en ganska stor dos med tanke på mängden övernaturligt, medan böcker som Fyra minuter bara behöver en liten gnutta ( i form av karaktärsdrag till exempel ) väldigt subtil humor.

Lyckas författaren få till rätt dos humor så går jag alltså all in. Utan tvekan.