Vindens namn och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

en-vis-mans-fruktan-d-1Vindens namn del 2 samt En vis mans fruktan del 1 och 2 är skrivna av Patrick Rothfuss

”Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.”

Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet.

För första gången gör jag en total pudel. Jag som irriterade mig så enormt på första delen av Vindens namn älskar det här. ÄLSKAR DET. Att vara så irriterad på en bok som jag var med första delen av Vindens namn, och sedan ändra sig så totalt är en ovanlig upplevelse. En härlig upplevelse och berättelsen om Kvothe slukade mig fullständigt från del två.

Någon beskrev det som en Harry Potter för vuxna och jag som visserligen aldrig läst Harry Potter kan nog förstå jämförelsen. Det är svindlande fantasy, fast på ett någorlunda normalt sätt. Eller hur man nu ska beskriva det. Magin är ibland så vetenskaplig att jag inte fattar någonting alls. Något som väl egentligen borde vara mindre bra, men blir tvärtom. Jag känner mig så bortkollrad att det känns äkta. För fysik och kemi har den effekten på mig annars också, jag blir bortkollrad. Jag har således heller ingen aning om hur vetenskapligt allt det här vetenskapliga faktiskt är. Det kan lika gärna vara rent dravel som författaren har hittat på, jag har ingen aning. Men det känns äkta och magin känns trovärdig. Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad. När Kvothe sedan gjorde avbrott i berättelsen och jag hamnade i Kvothes nutid var jag stundtals helt förvirrad, trollbunden av sagan som jag varit.

Styrkan i boken är naturligtvis Kvothe själv och framförallt då den yngre Kvothe som är den vi känner bäst hittills. Tillräckligt uppblåst för att hamna i knipa jämnt och ständigt men smart nog att klara sig ur dem på det mest finurliga sätt, och självironi nog för att kunna bjuda på sina fadäser. En karaktär jag verkligen tycker om, förutom när han höjer Denna till löjliga skyar och sätter henne på en himmelshög piedestal. Det blir liksom bara larvigt och jag hade uppskattat en mer realistisk relation dem emellan. Romantiska drömmar i all ära men det här är liksom inte romantisk, snarare religiöst dyrkande. Bortsett från det störande lilla elementet är det här fantastiskt.

Vindens namn och En vis mans fruktan är helt klart bland det bästa jag läst inom fantasy. Jag älskar det. Alltihop.

Böckerna finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Det blev komplicerat med Vindens namn av Patrick Rothfuss

vindens-namn-d-1

Vindens namn är första delen i en serie skriven av Patrick Rothfuss.

Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.

Ja, jag har hört talas om dig och jag hade så höga förhoppningar. Vad som hände vet jag inte riktigt men det blev komplicerat.

Vilket huvudbry jag hade under läsningen. Gillar jag, ogillar jag, hatar jag eller älskar jag? Det blev något slags blandning av alltihop. Själva handlingen har jag inga större problem med, den är oerhört spännande och intressant. Kvothe som numera kallas Kote och är värdshusvärd möter Krönikören. En man som jagar legenden Kvothe för att få hans livshistoria nedskriven vilket Kvothe går med på och därmed börjar hans historia med orden ovan. Och det är väl just berättarperspektivet jag har störst problem med.

Kvothe berättar sin historia för Krönikören. En historia som ofta innehåller andra historier som Kvothe i sin tur fått berättade för sig. Det blir någon slags metaberättelse med historier i historien. Och det gör ju att man på något sätt kommer så långt bort det bara går från huvudkaraktären Kvothe. Jag fastnade alltså inte utan läste lite då och då, någon sida här och där och så fortsatte det till sidan 250 ungefär. Där fastnade jag, men det var för att Kvothe kom till Universitetet och det är ju spännande. Magiskola, intagningsprov och elaka magistrar, sånt fängslar ju oavsett.

Mitt andra problem är författarens syn på kvinnor. Ja, jag lägger det på författaren för det är han som har skrivit boken. Den heliga Madonnan i den här boken är naturligtvis Kvothes mamma. Hon är intelligent, kärleksfull och en riktig dam. Övriga kvinnor som nämns ( de är inte många ) beskrivs efter utseende och inte så mycket mer. När Kvothe ska gå på sin första lektion på Universitetet ( där 1 av 10 är kvinnor ) kommer några av studenterna försent. Först två pojkar som på grund av sin försenade ankomst blir hånade av magistern och därefter får extra svåra läxor som bestraffning. När en flicka direkt efter kommer försent låtsas magistern vara hövlig och hjälper henne till sin plats. När alla pustar ut och tror att hon klarar sig ( för att hon är flicka ) så säger magistern till henne att korsa benen. Hon gör detta varpå magistern replikerar ”Jaha, nu när Helvetets portar är stängda kanske vi kan fortsätta lektionen”.

Alltså, vad i hela helv…??? Och jaa, jag fattar att vitsen är att visa vilken skitstövel magistern är, men sättet allt detta är skrivet på känns som att författaren faktiskt inte förstår vilken skillnad han just gjort gällande män och kvinnor. Hade de försenade pojkarna också fått ett slag mellan benen av magistern så hade skämtet till och med kunnat vara roligt. Men så är det ju inte. Mannen är sitt intellekt och kvinnan är sitt kön. Hade resten av boken visat på något annorlunda tankesätt så hade poängen att magistern är en drummel varit tydlig. Nu blev poängen för mig bara att magistern är en drummel och författaren likaså.

Och trots att jag inte fastnar i läsupplevelsen och trots att jag stör mig så in i helv… på vissa saker, så har jag naturligtvis reserverat övriga böcker i serien redan. Kanske det är det som stör mig mest av allt, jag kan inte låta bli att sukta efter nästa, trots att jag varken vill eller egentligen känner för det. Ni hör ju, hatkärlek av allra värsta sorten.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Män som läser, Jag och mina böcker samt MsHisingen.

En smakbit av Vindens namn – Patrick Rothfuss

vindens-namn-d-1Det verkar inte bli någon dagens smakbit hos Flukten fra virkeligheten ( eller bara sovmorgon ) men jag ser att andra kör ändå, så jag gör det också.

Är snart färdig med boken Vindens namn del 1 av Patrick Rothfuss, en hyllad fantasybok som jag längtat efter att läsa. Smakbiten är från sidan 114.

Kvothe stirrade på Krönikören och Bast i tur och ordning; ingen av dem kunde möta hans blick någon längre stund. Efter en förlägen paus sträckte Bast fram handen. Krönikören tvekade bara en bråkdels sekund innan han gjorde likadant, som om han stack in handen i eld.

Ingenting hände, och båda verkade tämligen förvånade.

”Visst är det häpnadsväckande?” sade Kvothe dräpande. ”Fem fingrar och kött med blod under. Man skulle nästan kunna tro att det i andra änden av handen finns något slags person.”

De båda männen såg skuldmedvetna ut. De släppte varandras händer.

en smakbit på riktigt