Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.
New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.
När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.
Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.
Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.
Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.
Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.
Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som bloggat om boken är:
Kattugglan
Bookis
