En smakbit av I am Legend.

Jag har såklart sett filmen I am Legend med Will Smith som jag tyckte var riktigt bra, så när jag hittade boken på bokrean igår slog jag till. Och därmed blir det dagens smakbit, Legend av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.

Han låg där i sängen, drog djupa andetag av mörkret och hoppades att sömnen skulle infinna sig. Men tystnaden hjälpte inte riktigt. Han kunde fortfarande se dem framför sig där ute, männen med vita ansikten som strök runt hans hus och oförtrutet letade efter ett sätt att ta sig in till honom. Några av dem satt säkert hukande som hundar och tittade med glittrande ögon på huset, medan de långsamt gnisslade tänder, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Och kvinnorna …

Var han tvungen att börja tänka på dem igen? Han vände sig över på mage med en svordom och pressade ner ansiktet i den varma kudden. Han låg där och andades tungt, medan kroppen vred sig lite på lakanet. Låt det bli morgon. Hans medvetande uttalade orden det uttalade varje kväll. Käre Gud, låt det bli morgon.

legend

Ni hittar fler smakbitar hos Flukten fra virkeligheten.

Tematrio – Dystopier och annat elände

Jag har aldrig deltagit i Lyrans Tematrio tidigare, men eftersom dystopier är min grej så kan jag ju inte låta bli.

Ge mig tips på tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!

Jag kan aldrig följa reglerna och jag kan omöjligt ge bara tre tips ( dystopi och postapokalyps är ganska spretiga genrer ), så här kommer några självklara favoriter och några lite mer specifika tips.

Självklara är naturligtvis Hungerspelen av Suzanne Collins, Legend av Marie Lu , Vägen av Cormac McCarthy och Väggen av Marlene Haushofer. Två dystopier och två postapokalypser. Två som andas kamp och framtidstro, en som är mörker och en som är ensamhet.

Mer specifika tips just nu är de här:

Trilogin om Systemet av Anna Jakobsson Lund. Tredje principen och Aldrig ensamma ger oss dystopi i en miljö vi känner igen. Ikeaskyltar, samer och Öresundsbron. Vänskap, mörker och offer gör det här till en av de bättre inom sin genre.

aldrig-ensamma

Nyutgåvan av In i skogen av Jean Hegland. En slags blandning av Vägen och Väggen. En apokalyps – postapokalyps som skildrar ensamhet och överlevnad med en poetisk ton som gör berättelsen skimrande vacker i sin tragedi.

in-i-skogen

Sveket och Sammansvärjningen i en trilogi av Ursula Poznanski. En ganska klassisk dystopi för unga vuxna som ändå har en skärpa jag tilltalas lite extra av.

sammansvarjningen

 

Apokalyps eller postapokalyps?

Det känns kanske som fel tidpunkt att skriva det här inlägget med tanke på allt som händer just nu. Men så tänkte jag att bloggen är ju min egen bubbla, en plats utanför verkligheten som jag även tänker behålla på det sättet. Så därför kör jag i alla fall.

Vi har precis börjat titta på tv-serien Fear the walking dead. Den ska alltså föreställa tiden före serien The walking dead. I Fear the walking dead får vi veta hur zombieutbrottet startade, medan The walking dead börjar med att huvudpersonen Rick Grimes vaknar upp på sjukhus och kliver ut i en död värld. Nästan död åtminstone.

Så jag började fundera lite på vilket jag gillar mest. Att vara med från början av en apokalyps eller kliva in i en värld där allt redan gått åt helvete – postapokalyps? Jag gillar ju båda men måste nog säga att jag generellt ändå dras mer till det apokalyptiska där jag får vara med från början. När elektriciteten slutar fungera och att se hur människor agerar när världen faller i bitar. Som i Lars Wilderängs bok Stjärnklart till exempel.

Fear the walking dead beter sig folk dock så korkat att författaren till boken Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen, Herman Geijer, förmodligen sliter sitt hår när han ser det. Ändå är jag fast.

Vad föredrar ni?

Enklav – Dystopi

enklav

Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.

New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.

Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.

Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.

Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.

Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.

Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Kattugglan

Bookis

State Zero – Ett postapokalyptiskt Stockholm på film!

Den här snubblade jag över nyss och den håller på att bli en massiv succé. En kortfilm på 16 minuter där fyra soldater är på uppdrag i ett postapokalyptiskt Stockholm, med ett sönderbombat Globen och förfallet Stadshus i bakgrunden. Snyggt och sjukt proffsigt gjort, så jag hoppas vi har en kommande långfilm att se fram emot. Se och njut!

Vägen av Cormac McCarthy

vagen

Vägen är skriven av Cormac McCarthy.

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
 Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat — och varandra.

Jag såg den här som film för några år sedan. Eller jag såg den nästan. För vid ett tillfälle i filmen råkar barnet illa ut och jag var tvungen att stänga av. Jag visste inte hur det gick sedan, överlevde barnet? Blev han utsatt för övergrepp eller till och med mördad? Jag delar ibland in mitt liv i före och efter. Före jag fick barn kunde jag läsa vad som helst. Det kunde vara hur hemskt som helst och jag förfärades, men glömde direkt när filmen eller boken tog slut. Efter att jag fick barn blev det mer komplicerat. Jag har otroligt svårt att läsa om eller se barn som far illa. Så med filmen i minnet tog det tid innan jag vågade ge boken en chans.

Boken är nästan precis så hemsk som jag föreställde mig. Ångesten kryper på en redan från sidan ett. En fars kamp för sitt barns överlevnad och skräcken för att inte lyckas. Varje minut, timme och dag av den här faderns liv handlar om ångest och rädslan att inte kunna skydda sitt barn. En postapokalyptisk värld där allt är grått och trasigt och människan förvandlats till ett djur. En mamma som inte orkade kämpa och valde att dö istället och en pappa som med sitt barn desperat försöker hitta något gott. Någon slags överlevnad.

Språket är kargt och avskalat precis som miljön som skildras. Det går i långsam takt samtidigt som ångesten ökar för varje sida jag vänder. Efter halva boken var jag tvungen att läsa slutet, för att se om jag orkade ta mig igenom det här desperata träsket. Om det fanns någon strimma hopp att vänta. Utan att spoila för mycket kan jag säga att jag fortsatte läsa, om än med tungt hjärta. Det jobbigaste med läsningen är tanken att det faktiskt finns människor som har det så här. Miljoner med människor på flykt med bara en liten vagn av ägodelar och mord och våldtäkt som väntar bakom varje gathörn. Föräldrar som varje sekund överväger att avsluta allt. För att skydda sina barn från det allra värsta.

Jag skulle vilja rekommendera alla att läsa den här, samtidigt förstår jag helt om en inte gör det.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till