En världssuccé byter kön i dagens Gender Bender Day!

Jag blev lite sen med veckans Gender Bender, tur då att andra är mer på hugget. Midnatts ord har ett sjukt roligt inlägg där hon bytt kön på karaktärer i en svensk bestseller.

När jag letade efter inspiration till veckans Gender Bender vände jag mig den här gången till min egen bokhylla. Vilken bok det är hittar ni längst ner i inlägget.

Kvinnan var kraftig och mörk och påminde något om en neandertalare. Hennes mörka, dubbelknäppta kostym stramade över de breda axlarna, benen var korta och kraftfulla, och hon utstrålade auktoritet.

Polischef Jaqueline rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

 

Innan Roberta hann vända sig om för att se vad det var hörde hon en mansröst klinga bakom sig.

Roberta vände sig om och såg en ung man närma sig. Stegen var långa och lediga … och det fanns en påtaglig säkerhet i rörelserna. Han var klädd i knälång, gräddfärgad irländsk tröja och tajta svarta byxor, han såg bra ut och var i trettioårsåldern. Det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna och ramade in det varma ansiktet. Till skillnad från de utmärglade blonda killarna som prydde väggarna på studentrummen på Harvard var det här en man som besatt en genuin, okonstlad skönhet, och han utstrålade ett påfallande gott självförtroende.

”Jag kommer från DCPJ:s avdelning för kryptologi.” Orden rundade sig generöst kring hans svaga franska brytning. Roberta fattade hans mjuka hand och kände sig för ett ögonblick fasthållen av den starka blicken. Ögonen var olivgröna och blicken var klar.

Jag är inte imponerad. Tvärtom är jag chockad. Dels över skillnaden i antalet män och kvinnor ( den är enorm ), dels över hur olika de beskrivs, men framförallt över att den enda som benämns som mörk jämförs med neandertalare. Vad fan? Författaren åker ut ur min bokhylla.


 

the_gender_bender

 

 

Författaren är Dan Brown och boken är Da Vinci-koden.

Annonser

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Jack – En jävligt fantastisk bok!

jackJack är skriven av Christina Lindström.

Jack är den snygga och coola killen, som är grym på innebandy och får alla tjejer han vill ha. Freja har en lite för stor näsa, en rosa stickad mössa och tycker om att titta på sälar. De är ett omaka par på papperet, men när de träffas i ett badrum på en fest kan ingen av dem värja sig. De faller handlöst för varandra och allt känns helt rätt.

Men så hinner Jacks historia ikapp dem. Jack har förändrats, men för Freja blir det snart obehagligt uppenbart att Jack inte är den hon trodde att han var.

Gillade du Eleanor & Park av Rainbow Rowell så kommer du älska den här. Vilken fantastisk bok! Skit i Romeo och Julia för här kommer Jack och Freja.

Jack är killen tjejerna vill ha och killen killarna vill vara. Han är snygg, sympatisk och smart. Populär och självsäker. En kille att älska. Men det visar sig att Jack inte är så jävla bra och när kraschen kommer ligger krossade hjärtan och tokblöder. Mitt, Jacks och Frejas. Totalt haveri på en sekund och allt måste omvärderas. Vem är Jack egentligen och hur mycket kan man egentligen förlåta?

Att Christina Lindström har lyckats med karaktärsutvecklingen är givet. Jag kan inte låta bli att tycka om Jack, trots att han faktiskt är rätt osympatisk vad det visar sig. Att allt det fina och braiga kanske mest beror på rätt taskig självinsikt. Ändå lider jag verkligen med Jack när världen tippar över och allt faller. Jag står liksom på hans sida även när sanningen kommer fram, och det är väl egentligen vad boken handlar om. Att onda handlingar inte alltid begås av onda människor. Det handlar om att växa upp, att förändras och om att ge människor en andra chans. Och om kärlek. Massor av kärlek.

För grejen är att även om boken innehåller viktiga och aktuella frågor, så får vi inga livsvisdomar nedkörda i halsen. Jack är som han är och blir som han blir. Han får insikt men den kommer i glimtar. Glimtar som för berättelsen framåt, men ändå låter kärlekshistorien vara huvudtema. För även om vi blir lite klokare och bättre av att läsa Jack, så är det kärleken mellan Jack och Freja som betyder mest. Som får mig att känna. Jag smälter, drunknar och kraschar. Men mest av allt ler jag. Även när det är som absolut jobbigast lyckas Jack få mig att le igen bara några rader bort.

Det är nu och det är äkta. Och det är helt makalöst bra. Så bra att jag gärna skulle se Jack nominerad till Augustpriset som Årets svenska barn- och ungdomsbok.

Vi spelar Counterstrike och skrattar, och resten av natten ligger vi under Frejas rödprickiga, svala påslakan och kysser varandra. Hennes haka blir öm av min skäggstubb.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är ViskbloggenBokhora och Oarya.

Rosas buss – En viktig bok

rosas-buss

Rosas buss skriven av Fabrizio Silei.

Med sitt mod, sin beslutsamhet och sin vägran att acceptera orättvisor ändrade Rosa Parks historiens gång. En torsdagskväll i december 1955 i Alabama, USA vägrade hon lämna sin plats i bussen till en vit passagerare. Det blev startpunkten för en 381 dagar lång busstrejk, bildandet av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och så småningom förändringar i den rådande diskrimineringslagstiftningen.

I den illustrerade barnboken ”Rosas buss” får vi följa med när Bens morfar vill ta med sitt barnbarn på en resa för att visa honom något mycket speciellt. Men när de kommer till ett museum och går fram till en buss, börjar Ben undra om morfar håller på att bli tokig. En gammal buss? Vad är det för speciellt med den? Men så börjar den gamle mannen berätta om en tid när rasism och diskriminering var en självklar del av vardagen, och om en kvinna som bestämde sig för att inte längre acceptera det. En kvinna som med tyst styrka stod emot trycket från sin omgivning. En kvinna som hade modet att säga ”NEJ!”.

Rosa Parks föddes den 4 februari 1913, och som en hyllning till henne på 100-årsdagen ger Alvina förlag nu ut ”Rosas buss”. En berättelse om rasism, rädsla och om hur civilkurage kan förändra världen.

Många vet vem Rosa Parks var, men alltför många kan inte sin historia tyvärr. Många tycker kanske inte ens att det är vår historia eftersom det utspelade sig på en annan kontinent. Men Rosa Parks historia är allas historia. Det finns många viktiga böcker och även om just den här kanske ändå känns lite distanserad, så är den en av de viktiga. Idag när diskussionerna går höga på facebook och man nästan maniskt slåss för sin rättighet att använda gamla nedsättande ord i diverse sammanhang, på bakverk och i Pippiböcker och annat. Ja, då är det viktigare än någonsin att påminna om att Rosa Parks fanns. Att hon tillhörde dem som inte hade någon rättighet alls, mer än den andra gav henne. Och det är viktigt och minnas att människor som Rosa Parks faktiskt förändrade världen. Genom en sådan till synes liten handling som att vägra resa sig på en buss.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till