Bloggstafett – Askfödd av Sabaa Tahir.

askfoddAskfödd är första delen i en trilogi skriven av Sabaa Tahir.

Laia är en av de lärda och därmed dömd till fattigdom eller slaveri. När Laias morföräldrar blir mördade av Imperiet och hennes bror Darin fängslas flyr Laia för sitt liv. En handling som ger Laia massiva skuldkänslor och leder henne rakt i armarna på motståndsrörelsen.

Hon är i sin sorg och skuld beredd att göra allt för att rädda sin bror. Något som i det här fallet betyder att bli slav åt Kommendanten, den grymma ledaren på militärskolan Blackcliff som även visar sig vara Elias mamma.

Elias är en Mask. En av krigarna från Blackcliff där eleverna tränas från barndomen för att bli hårda, grymma och dödliga. Elias som mår dåligt av tortyren och ondskan som omger honom planerar att desertera. Något som visar sig vara svårare än han trodde. 

När Laias och Elias vägar korsas inser de att de behöver varandra för att få det de mest av allt vill ha, frihet. Deras öden är tätt sammanflätade och tillsammans kommer de att förändra framtiden för hela Imperiet.

Askfödd var egentligen menad som en fristående bok. Något som troligen förklarar det grundliga världsbygge vi får och karaktärsutvecklingarna som inte är få. För även om boken i sann YA-anda berättas i jagform från våra två huvudkaraktärers perspektiv, finns här ett antal kanske ännu mer intressanta karaktärer.

Laias frånvaro av mod känns äkta. Hon är ingen hjältinna, har inga superkrafter eller någon grandios nobel agenda. Elias som tillhör de onda är inte ond trots att han är en av de starkaste krigarna på Blackcliff. Ingen av dem är ute efter att rädda världen, de vill bara rädda sig själva och få den frihet de aldrig haft.

Här finns även Elias bästa vän, Helene. Den enda kvinnliga eleven på Blackcliff och rankad som nummer tre. Helene funderar aldrig över om det de gör är rätt eller fel. I hennes värld finns bara en mening, att lyda order. Och så har vi naturligtvis Kommendanten. Elias mamma och även ledare på Blackcliff. En ledare som verkar njuta av att tortera slavar och piska elever till döds på löpande band.

Relationerna utmanas när augurerna, de vise männen, förkunnar att Kejsaren kommer att bytas ut. Därmed börjar en tävling om tronen, där vänner ställs mot vänner och även fienden kan visa sig vara lierade.

Världsbygget vi får är fängslande. Ett slags romerska riket med gladiatorer och allt, placerat vid Saharaöknen omgivet av nomadstammar. Det är en intressant mix som ger en känsla av både fiction och brutal realism. Jag blev lite förvånad när fantasyn klev in i berättelsen då jag trodde det här var en renodlad dystopi. Men jag tycker att fantasyn dels ger berättelsen en extra dimension och dessutom är nödvändig som motpol mot realismen. Jag känner nämligen ofta ett motstånd mot att presentera kvinnan som samhällets slav och ständiga våldtäktsoffer, speciellt i fantasy där man skapar världen hur man vill. Här tycker jag dock det fyller sin funktion eftersom det känns som Tahir skildrar världen idag. Grymheten som presenteras hade lika gärna kunnat vara taget från en nyhetssändning om barnsoldater och skoningslösa avrättningar. Askfödd är nämligen grym. Det frossas inte i brutalitet men Tahir väjer inte för det heller.

Det jag framförallt gillar med boken är frågan om god eller ond? Ondskan kan tyckas glasklar, men det finns tvärtom en hel ocean av gråzoner här. Gråzonerna är dessutom svåra att förstå eftersom vi inte får alla svar här.

Sedan är det ju den ständiga kärleksfrågan, här i form av någon slags kvadrupel och instalove hit och dit. Jag vet att många suckar lite över den självklara ekvationen de tror ska följa ( eftersom boken dräller av nästankyssar ), men jag är inte lika säker. Möjligen kan Tahir ha lite överraskningar i beredskap åt oss, jag hoppas det.

Askfödd är allt jag hade förväntat mig och lite till. Hade det här nu varit en fristående bok hade jag slitit av mig håret på grund av alla obesvarade frågor. Men som tur är kommer det en fortsättning och därmed får vi förhoppningsvis fler svar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till B.Wahlströms för recensionsexemplar.

Kika gärna in hos de andra deltagarna i bloggstafetten. Igår skrev Book obsession om Askfödd och imorgon är det dags för I heart fantasy.

 

Annonser

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

miniatyrmakarenMiniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Bästa och sämsta – November 2015

Jag har återigen bara läst sex böcker under en månad vilket verkligen är ett minimum av vad jag vanligen läser. Men nu är jag i ett läsflow igen så december kommer förhoppningsvis se väldigt annorlunda ut.

Stella betyder stjärna – Bobbi Sand

Aldrig ensamma – Anna Jakobsson Lund

Röta – Siri Pettersen

Biotika – KG Johansson

Dränkt – Frida Johansson

Rovdjurens tid – Alex Scarrow

Månadens bästa:

Röta av Siri Pettersen. Älskar älskar älskar!

9789132166198_200_rota

Månadens besvikelse:

Dränkt av Frida Johansson. Inte för att den är dålig, för den är faktiskt rätt ok. Jag hade däremot alldeles för höga förväntningar på den här och den levde helt enkelt inte upp till det.

drankt

Månadens överraskning:

Biotika av KG Johansson. Vilken galen roadtrip med extra allt. Fantastiskt bra.

biotika

Månadens mest efterlängtade:

Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund. Inte bara månadens mest efterlängtade, utan sista halvårets. Som jag har väntat och inte blev jag ett dugg besviken heller. Ava, Leymah och Levi har mitt hjärta.

aldrig-ensamma

December blir en bra läsmånad och någon vecka innan årsskiftet drar jag igång med utnämningarna av årets bästa läsupplevelser. Det kommer alltså förhoppningsvis vara full rulle i bloggen den här månaden.

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand

en-droppe-i-rymdenEn droppe i rymden är skriven av Lisa Rodebrand.

Varför rymdskeppet slår ned mitt i militärstationens odlingar är en gåta, men vem bryr sig? De har väl navigerat fel helt enkelt. Dito hatar när hans far skickar ut honom på meningslösa uppdrag för att hålla honom sysselsatt. Farsan tror visst att militärdisciplin ska göra sonen gott, men Dito har aldrig någonsin följt order och han tänker inte börja nu.

Flickan i rymdskeppet är söt men verkar hysterisk. Den mystiske pojken är beväpnad. Piloten, som de säger är deras morbror, liknar ingen av dem. Främlingarna är kolonister, ett fredligt och harmlöst folk, men Dito anar att allt inte står rätt till med besättningen. Vilka är de egentligen och vad gör de här?

En ambitiös bok med ett imponerande världsbygge. För ambitiös kanske? Tyvärr är den lite för rörig för att läsupplevelsen ska kännas helt bekväm. Det är som om författaren haft alldeles för många tankar och idéer som jag har svårt att hänga med i.

Karaktärerna är ganska många även om huvudkaraktärerna är lätta att identifiera. Namn kommer och går i en rasande fart och makalösa världsbyggen svischar förbi samtidigt som olika folkslag och varelser presenteras. Det blir lite mycket. Och det hade ändå varit ok om det blev någon andningspaus emellanåt, men det blir det inte. Delar man upp allt detta i fragment är fragmenten dock var för sig fenomenala.

Karaktärerna är intressanta eftersom de inte följer den vanliga mallen. De driftigaste huvudkaraktärerna är tjejerna, medan Dito är en klumpig och bortskämd liten pojkspoling som mest snubblar runt och slår sig. Caroline är en lysande hacker och Joline en kaxig rymdpirat som inte räds någonting. Världsbygget är emellanåt briljant och känns verkligen nyskapande. Nattstaden som befinner sig under vatten och ballongstaden där samhället hålls uppe av varmluftsballonger liknar inget jag stött på tidigare och jag hade gärna stannat längre i båda dessa samhällen.

Alla dessa härliga delar passerar förbi i väldig fart och emellanåt händer saker jag inte alls förstår. Dito som drabbas av någon slags instalove till tjejerna han möter tvekar inte att fysiskt bara ta för sig, något som faktiskt stör mig rätt rejält. Speciellt som de här kapabla och starka tjejerna inte säger ifrån, utan tvärtom blir smickrade. För mig passar det in dåligt karaktärsmässigt och jag är inte jätteförtjust i budskapet det ger heller.

Som helhet är En droppe i rymden en helt ok rymdopera. Intrigen är smart och emellanåt är det nagelbitande spänning. Jag tycker också om att det aldrig står helt klart vem som är god och vem som är ond. Humorn som blinkar till i slutet är något jag önskar mig mer av i nästa bok och med lite lugnare tempo tror jag läsupplevelsen sitter bättre. Jag skulle dock inte tveka att ge den här i julklapp till en lässugen ungdom. Det är trots allt de som är målgruppen.

Boken finns hos AdlibrisBokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Andra som skrivit om boken är: Västmanländskans bokblogg och Barrikaden.

Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.

Läsa hela boken som recensent?

Det kommer bli två inlägg om samma bok faktiskt. Innan jag kan ge mitt omdöme måste jag ge lite bakgrund till diskussionerna som gått heta om just den här boken. Det gäller Natten jag dog skriven av Peter Erik Du Rietz.

natten-jag-dog

Först läste jag en hyllning av C.R.M Nilsson, där hon tyckte mycket om boken och jämförde den med Anne Rice. Det lät ju otroligt lockande så redan där vaknade mitt intresse. Sedan kom en annan recension skriven på Dagens bok. Hela recensionen kan du läsa här.

Recensenten gillade inte boken. Eller om hon inte gillar förlaget boken getts ut på, för det är faktiskt lite oklart om det är boken eller förlaget som recenseras. En bok ska naturligtvis inte vara varken dåligt korrekturläst eller dåligt redigerad, där är jag helt överens med recensenten. Men sättet hon skriver på tyder på att redan själva valet av förlag satte omständigheterna för recensionen. Att recensenten istället för att läsa boken förutsättningslöst redan hade sin åsikt klar. Och då blir det ju svårt att läsa en bok någorlunda opartiskt.

Detta ledde till höga diskussioner på ett författarforum där både författare, recensent och förlag var inblandade. Och den stora frågan var ju, var recensionen rättvis? Var den rättvis mot förlaget och var den rättvis mot författaren? I recensionen anges det att recensenten skummade igenom stora delar av boken, och på ett forum kom det fram att hon faktiskt inte ens läst klart boken. Och där reagerade jag. Hon skummade och hon läste inte ens klart. Hur mycket läste hon egentligen av boken, och bör inte de faktiska omständigheterna framgå i recensionen?

Jag läser ju väldigt gärna recensioner och gör ibland mina bokval efter det som skrivs. Jag vill därmed känna mig säker på att recensionen är pålitlig. Jag vill känna mig säker på att recensenten läst hela boken, om inget annat anges.

Recensenten nämner också en novell som ska finnas i slutet av boken och som irriterar henne. Alltså en novell efter att själva romanen är slut. Men det finns ingen sådan novell … Det som finns är information om vissa historiska platser och personer som nämnts i boken. Lite extra fakta helt enkelt för den som är intresserad.

Det finns även ett annat blogginlägg som handlar just om diskussionen kring detta. Om att recensera en recension och en recensent. 

Så summan av det hela är att jag tycker man läser hela boken om den ska recenseras, och gör man det inte ska det framgå tydligt. Efter att jag själv läst boken tycker jag dessutom att recensionen känns orättvis mot både författare och förlag.

Vad tyckte jag om boken då? Det kommer i ett eget inlägg senare i veckan.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till