Falska recensioner för att marknadsföra böcker?

Jag följer rätt många förlag på fb och häromdagen dök den här intressanta statusen upp från ett av dem.

Snärjs plötsligt in i ett vardagsmysterium. Väldigt många recensenter har gått in på en boksajt och tokdissat en av våra titlar. När vi undersöker närmare vad de recenserat, framträder ett mönster. Många av recensenterna har lagt in sina åsikter om 50-100 böcker samma dag och alla har satt låga betyg på det mesta utom böcker av en och samma egenutgivna författare. ”Hata slumpen” var det någon som lät sin deckarhjälte säga. Vi är beredda att instämma.

Nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gräva lite. Det var inte så svårt att gissa att boksajten i fråga var Boktipset och väl där såg jag direkt att det på topplistan låg tre böcker från en och samma författare. Så jag behövde knappt gräva eftersom det ganska omgående stod klart att det handlade om Assar Andersson och hans trilogi om Anders Hademark.

Någon har varit väldigt upptagen 19-20 april. Någon har registrerat sig på Boktipset om och om och om igen med falska användare. Denna någon har med varje nytt användarnamn börjat med att ge Assar Anderssons tre böcker högt betyg och därefter fortsatt med ett 60-tal böcker till, som naturligtvis fått sämre betyg. Övriga böcker verkar ha sökts fram genom random ämne. Till exempel har flera böcker på raken ordet frukt och/eller fruktan i titeln, nästa grupp har Iran, nästa Korea osv. Man kan också enkelt se att användarna gjort detta direkt efter varandra, därav slutsatsen att det i själva verket handlar om en person som varit väldigt sysselsatt.

Och visst, vill man föra fram böcker på det här sättet så gör man naturligtvis det. Det är inget olagligt ( kan ha fel ). Men oerhört fult. Speciellt om det förlaget skriver stämmer, att man dissat vissa specifika titlar utöver den random sökning som verkar vara gjord. Motbjudande.

Magnum

Edit: Ni kan nu även läsa mer hos Boktugg som skrivit om härvan här och här.

Vad gör en bok bra?

Jag har läst så många bra böcker senaste tiden och det sprutar ut positiva omdömen just nu ( det kommer dessutom mer ), så jag tänkte försöka mig på en liten förklaring till hur jag tänker när jag öser ur mig all denna positivitet.

Jag är inte litteraturkritiker, jag är bokbloggare. Jag recenserar inte boken, utan läsupplevelsen. Jag analyserar inte dramaturgin, gestaltningen, språket eller karaktärsutvecklingar när jag läser. Jag bara läser. Därefter försöker jag beskriva min läsupplevelse eftersom det för det mesta är en upplevelse läsaren vill ha. Jag skriver även för mig själv, för att på sätt och vis prata med mig själv om känslan jag hade och berättelsen jag precis upplevt. Därför kan helt olika böcker av varierande kvalitet få samma betyg ibland. Det betyder ju inte alltid att böckerna alltid är lika bra. Mer att de gett mig något speciellt just där och då, eller att alla delar sammanfogade som helhet ändå blir något utöver det vanliga.

Cress till exempel. Marissa Meyer har ett ganska ordinärt språk, karaktärsbeskrivningarna är inte särskilt djupgående och berättelsen är på sätt och vis rätt förutsägbar ( antar jag, vi har ju inte läst slutet än ) om än unik. Ändå gav jag den full pott, för helheten gav mig en sprudlande läsupplevelse. Just där och då fick jag precis det jag önskade, och det händer tillräckligt sällan för att jag ska kunna uppskatta det fullt ut när det väl händer. Med det sagt kan jag också tillägga att min kompis som normalt har exakt samma boksmak som mig i det här fallet inte höll med mig. Hon tyckte Cress var sämst i serien och gillade Scarlet mer, den boken som jag själv tycker är svagast.

Gyllene sonen av Pierce Brown är en bok med brister. Det är för mycket tankar och idéer ihoptryckta i för litet format. Antingen borde någon ha skalat bort ungefär hälften av persongalleriet och intrigerna, eller utökat serien och gjort en långkörare av det hela för att ge läsaren någon chans att faktiskt hänga med. Ändå älskar jag den och det är tack vare huvudpersonen. För att jag blir berörd. Raseriet som är konstant dränerade mig känslomässigt och jag kände mig helt utmattad när boken tog slut. En mäktig känsla som går utöver det vanliga och den känslan uppväger i det här fallet alla eventuella brister för mig. I min läsupplevelse. Det här är dessutom en genrebaserad läsupplevelse. Gillar man inte science fiction är det här nog inte den rätta boken.

Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Här klaffar allt. Här är det kvaliteten som gör läsupplevelsen och som gör detta till en bok jag rekommenderar vem som helst. Den är inte beroende av humör eller vilken genre man föredrar. Det är en fantastisk litterär upplevelse som jag tycker alla borde ta del av. Det vackra språket, den unika gestaltningen och karaktärsutvecklingen går utöver det vanliga. Den är extraordinär i allt. Och även om läsupplevelsen inte drabbar alla, tror jag många kan uppskatta boken för dess litterära kvalitet.

I många fall är det annars en fråga om tajming och humör. I sommar har jag läst bara böcker jag velat läsa. Jag har minskat på recensionsexemplaren eftersom måste-läsning aldrig är lika givande som det man valt själv. Så det kommer fler positiva recensioner och jag kan bara glatt konstatera att sommarens läsning var ovanligt givande.

Happy-Reading

 

Är bokbloggsrecensioner verkligen recensioner?

10173803_10152456877542817_338859520256852844_n

Det har senaste tiden pågått debatter på vissa forum om huruvida bokbloggsrecensioner verkligen är riktiga recensioner. Jag tycker naturligtvis det, men alla håller inte med.

Det verkar finnas ett visst motstånd i tanken att personer utan relevant utbildning kan recensera böcker hur som helst. Nu är ju inte recensent ett legitimerat yrke, så det finns naturligtvis inget som hindrar vem som helst från att skriva ett omdöme och kalla det recension. Vad som förbryllar mig i det hela är att det även finns författare som gör motstånd mot att vi recenserar. Som tycker att det borde finnas någon slags kontroll som redogör för ens litterära kunskaper och därmed visar att man är kvalificerad att recensera en bok. Vilket är det löjligaste jag hört. Något som skulle vara lättare är väl att dessa författare ifråga istället skriver ett förord och där deklarerar vilka utbildningar som är önskvärda för att anses kvalificerad att läsa boken. Så slipper man liksom fundera och kan istället bara skita i att köpa hens böcker.

Det dessa personer faktiskt vill göra är att censurera oss. Hindra mig från att skriva vad jag vill på min egen blogg. Nu råkar jag älska böcker och vill skriva om den kärleken, men det tycker vissa alltså är fel. För det räcker inte att bara läsa och känna kärlek till det skrivna ordet.

Eller så är det detta med recensionsexemplar som skaver. Det verkade vara lite både och. En åsikt var nämligen också att vi inte är opartiska. Att vi bokbloggare är köpta. Jag förstod inte riktigt av vem, det var inte helt klart om det var förlaget, författaren eller bokhandlarna som köper oss men någon är det. Enligt vissa. Jag förstod inte heller om vi var köpta i reda pengar eller om det var just recexet det handlade om. Det förstnämnda får jag bara på mitt vanliga heltidsjobb och recex är visserligen trevligt, men med tanke på hur mycket tid jag lägger på bloggen så blir timpenningen nästintill obefintlig. Och så lättköpt är nog inte någon.

Då blir man ju extra glad över att som bokbloggare få feedback och uppskattning. Här hos Författarpodden i deras podd om recensioner. Precis som de säger så väljer jag ju böcker jag tror tilltalar mig. Så i mina ögon borde min åsikt väga mer, eftersom jag säger min ärliga åsikt om en bok jag oftast själv valt inom en genre jag troligen känner till. Till skillnad mot många litteraturkritiker som får i uppdrag att recensera en bok i en genre de kanske avskyr. Var finns det opartiska i det?

Det här gör mig egentligen så upprörd att jag skulle kunna skriva hela natten om det, men ni ska slippa det. Vad tycker ni?

 

Bokbloggsjerka – Läslust vs prioriteringar

Annikas litteratur- och kulturblogg har i helgens bokbloggsjerka frågan:

Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall tillväga?

Till viss del planerar jag vad jag läser. Jag har ju en hel hög recensionsex som väntar på att bli lästa och jag försöker prioritera dem först. Jag försöker även variera vad jag läser, så det inte blir för många recensioner på raken i samma eller liknande genre. Men sedan är det ju det där med läslust. Ibland vill min läslust inte följa prioriteringar och ni vet ju hur det är. Är man inte motiverad så fastnar inte orden. Så jag låter ibland min lästlusts vilja ta över och bestämma, det brukar bli bra.

Sedan är det ju också ibland så med vissa böcker att man inte kan skriva om dem direkt. Man kanske inte vet riktigt vad man känner, inte förstår vad man läst, eller bara har svårt att hitta rätt ord och känsla så man får fram det man vill. Av den anledningen har Neil Gaimans bok Oceanen vid vägens slut fått vänta några månader, men imorgon kommer den. Äntligen har jag sorterat tankarna och tycket, som baserar sig helt på vad som i mina ögon är den sorgligaste meningen någonsin.