Skräckvecka – Nattbuss 198 av Niklas Krog

nattbuss-198Nattbuss 198 är skriven av Niklas Krog.

Johan vaknar upp rejält bakis, med ett stort, kliande sår på halsen. Hur kom han hem i natt? Långsamt börjar minnen tränga sig på. Av busskraschen, lågorna, skriken. Smärtan. Vad var det egentligen som hände på nattbuss 198?
Det går några dagar. En förändring tar fart. Johan syns plötsligt. Han tar plats, han ges plats. Johan låter det hända och blir en del av kraften, exklusiviteten och viljan. Men om natten vaknar en namnlös fasa. Frida ser att något märkligt håller på att hända med Johan. Men hon har egna rädslor att hantera, hon känner på sig att pappa är på väg bort från familjen. Johans föräldrar är skilda, och Frida tänker att Johan kan hjälpa henne förstå. Och så finns där en oväntad längtan i henne efter att få vara nära honom. Samtidigt börjar media rapportera om bestialiska dåd i trakten.

Jag tänkte börja med att skriva att det här inte är en skräckbok även om den ger det intrycket utifrån. Sedan läste jag lite recensioner och insåg att den faktiskt kan uppfattas som skräck. Själv tycker jag mer det handlar om relationer. Om skolhierarki, familjeproblem, kompisar och det där med kärlek.  Jag gissar att min ålder kommer lite i vägen här eftersom det helt klart är en ungdomsbok, så jag försökte se den med nya ögon.

Det läskiga finns där i bakgrunden som en röd tråd genom hela boken. Var Johan verkligen på nattbussen, vem är den finske mannen och vad är det egentligen som händer med Johan? Från att ha varit nästintill osynlig förändras allt över en natt och Johan blir synlig. Han blir stark, lysande och tar plats. Sådant som många i skolåldern drömmer om, speciellt om man tillhör gruppen som inte riktigt hör till.

Jag tycker Niklas Krog balanserar de olika delarna bra. Känslor skildras, osäkerhet skiner igenom och rädslan för det läskiga finns där. Allt får ta plats utan att det blir för dramatiskt, vilket jag gillar. Det tillför en ton som känns äkta.

Det som jag inte riktigt gillar är att vi redan från början vet mer än Johan. Jag hade gärna sett att boken började med uppvaknandet och därmed ge läsaren en chans att bli överraskad i takt med att sanningen uppdagas.

Kanske lagom läskigt för en ungdom, även om jag själv alltså inte uppfattar det som skräcklitteratur. Sträckläsning blev det ändå och jag kommer helt klart läsa även uppföljaren när den kommer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Världens bästa bok och Oarya.

Tack till B Wahlströms för recensionsexemplar.

Annonser

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

miniatyrmakarenMiniatyrmakaren är skriven av Jessie Burton.

En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.
Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?

När det gäller böcker som är så där tokhyllade brukar jag ofta hamna på andra sidan. Men inte i det här fallet, jag sällar mig entusiastiskt till hyllningskören. Titeln, omslaget och innehållet. Allt är fantastiskt.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är magiskt. Dels ytligt sett eftersom det är vackert, men även för att man lyckats innefatta hela läsupplevelsen i omslaget. Kärnan i berättelsen finns liksom där, på en enda sida. Och texturen är robust vilket känns extra lyxigt.

Petronella har blivit gift med en man hon inte känner och när hon anländer till sitt nya hem möts hon av sin svägerska och tjänstefolket. Maken håller sig på avstånd och Nella som kämpar för att hitta sin plats i sitt nya hushåll möts av hemligheter och fientlighet. När hon får ett dockskåp av maken börjar hon samtidigt få miniatyrer levererade. Miniatyrer som är skrämmande likt både människorna och hemligheterna i hushållet. Miniatyrmakaren verkar känna till händelser som ännu inte hänt, och frågan blir om katastroferna som inträffar är orsakade av miniatyrmakaren eller om hon försöker varna Nella? Är miniatyrmakaren vän eller fiende?

Det som slog mig först när jag började läsa var likheten med boken Rebecca av Daphne du Murier. Känslan när Nella anländer till Amsterdam är samma som när Rebeccas huvudperson anländer till Manderly. Båda kliver in i en fientlig miljö full av hemligheter. Känslan stannar kvar länge även om Miniatyrmakaren ganska snart breder ut sig och blir något helt eget. Storyn är alltså inte ny, vi har läst den förut men aldrig fått den berättad på det här sättet.

Det som gör att Miniatyrmakaren känns så unik och nyskapande är nämligen språket. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad som kändes så annorlunda med språket. Dels är den fullspäckad med meningar som är broderade och utsmyckade på det där sättet att man vill sitta med märkpenna och markera varenda klokhet som skrivs. Sida efter sida full av vackra citat som inte vill glömmas bort. Viktigast är dock tidskänslan i texten. Den är tidstypisk och dialogerna känns tidsenliga. Nästan. Författaren har på ett mästerligt sätt vävt in moderna uttryck och fraser på ett sätt som nästan är osynligt. Knappt synligt, men känslan finns där. Det här ger en aktualitet till det som berättas.

För Miniatyrmakaren är inte fantasy trots det övernaturliga inslaget med själva miniatyrmakaren. Mest ser jag miniatyrmakaren i boken som en metafor för religion. Vad påverkar de val vi gör? Händer saker och ting för att någon förutspått det, eller passar vi in händelserna så att förutsägelsen blir sann? Miniatyrmakaren själv är en bihandling. Berättelsen är framförallt ett tidsdokument över 1600-talets fördomar och värderingar. Ett manifest för alla kvinnor som levt i skymundan och varit utlämnade på nåd och onåd till dåtidens sedvänjor och förtryck. Språket gör det dock större än ett tidsdokument. Det blir idag.

Jag älskar berättelsen. Jag älskar känslan den gett mig och funderingarna den väckt. Den fullständiga upplevelsen var inte omedelbar, men nu i efterhand känner jag mig överrumplad. Miniatyrmakaren är en magisk läsupplevelse som stannar kvar och lever vidare. Läsning när den är som bäst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Och dagarna går …, Carolina läser och Johannas deckarhörna.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

En av årets finaste böcker – In i skogen

in-i-skogenIn i skogen är skriven av Jean Hegland.

Efter år av krig, miljöförstöring och resursslöseri står USA vid randen av en samhällskollaps.
Systrarna Nell och Eva lever med sina föräldrar i utkanten av det lilla samhället Redwood i norra Kalifornien. Nell förbereder sig för antagningsproven till prestigefyllda Harvard University medan Eva pressar sig själv för att bli den perfekta prima ballerinan. Sakta men säkert förändras livet runt dem när eltillförseln blir alltmer opålitlig, matleveranserna avstannar och skolorna stänger.
I väntan på att elen ska komma tillbaka och samhället börja fungera normalt igen jobbar systrarna hårt för att upprätthålla de färdigheter som behövs för att de ska kunna följa sina drömmar. Men hur länge kan man kämpa för att följa sina drömmar när världen förändras och vad händer med människan när drömmarna tar slut?

Den här boken kom ut redan 1996 och har översatts en gång till svenska. Jag har inte själv läst den tidigare svenska översättningen men jag har hört att den skiljer sig väldigt mycket från denna version. Inte så konstigt eftersom en text alltid tolkas av läsaren och uttryck förändras med tid. Jag vet alltså inte om den första översättningen var bra, men den här är det. Den är fantastisk och det finns ingenting som skaver någonstans. Språket flyter som honung längs sidorna och Nells berättarröst leder oss skickligt igenom den apokalyptiska väv som träder fram.

Vi får följa med när elen sakta försvinner, när familjemedlemmar dör och systrarna blir allt ensammare samtidigt som förråden sakta sinar. I sitt hus mitt i skogen väntar de på räddning och försöker tills dess låtsas att vardagen på något sätt fortfarande pågår. Vad händer när man inser att räddningen kanske aldrig kommer?

Berättarjaget är till en början ganska bräckligt och skört. Den 17-åriga Nell som långsamt ser världen falla i bitar ger berättelsen en sorgsen och poetisk ton hela vägen igenom förfärliga händelser som tvingar fram förändringar. Återblickar och nuet blandas om vartannat och bygger upp en händelsekedja som formar om och förändrar karaktärerna längs vägen. Den inte alltid så sympatiska systern Eva som blint klamrar sig fast vid sin dans i ett försök att utestänga verkligheten, och Nell som pragmatiskt försöker sortera händelserna i sina försök att förstå och överleva.

Vilken underbar bok! Den skimrar i alla möjliga färger. Det är guld och silver, eteriskt och glänsande, men samtidigt så svart och opolerat. Det är en levande berättelse som tar oss tillbaka till det mest grundläggande. Till det som är liv och rädsla och kärlek och död.

Jag hade lätt gett den här fem stjärnor om det inte var för två saker. Inga stora saker, men tillräckligt för att jag stannar upp en liten stund och fastnar. Det finns en liten passage som känns tillräckligt upprepande för att det ska vara störande. För att jag ska fastna och sucka till innan berättelsen kommer vidare. Sedan finns det en händelse i boken jag inte riktigt förstår. Den upprör och verkar obegriplig. Troligen finns det någon symbolik i det hela som kanske blir tydligare när känslan lagt sig lite.

Men det här är småsaker och inget som på något sätt bör stoppa dig från att läsa boken. In i skogen är en av årets finaste läsupplevelser.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Magic Wonders för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Midnattsord och Fiktiviteter.

Blurbad

Eftersom jag nu känner till ganska många bokbloggar läser jag numera blurbarna ( rekommendationerna på baksidan/insidan av en bok ) med stort intresse. När jag förra veckan fick hem andra delen i Razorland-trilogin tyckte jag det var kul att Midnattsord var blurbad i boken. Sen när jag faktiskt tog upp boken några dagar senare och skulle börja läsa den såg jag att jag ju också är blurbad.

Har jag uppskattat en bok vill jag ju också rekommendera den till så många som möjligt och med en blurb når man ju ut på ett mer direkt sätt, det gillar jag.

IMG_0085

IMG_0091

I höstas fick jag hem pocketversionen av Outtalat skriven av Sarah Rees Brennan och förstod inte varför, jag hade ju redan läst och recenserat den. Tills jag noterade att den var markerad som läsex, inte recensionsexemplar och såg då att jag är blurbad på insidan av boken. Det tycker jag är trevligt, att man får ett läsex som ett litet tack och även så man vet att man är blurbad.

IMG_0097

IMG_0096

Vet att jag även är blurbad i en bok som dock fastnat hos tullen här på ön. På grund av influensa har den blivit kvar där men ska hämtas i veckan.

Veckans bokbloggsfråga – Recensionsexemplar

Veckans bokbloggsfråga hos Barnboksbloggen handlar om recensionsexemplar.

Brukar du be om/ta emot recensionsexemplar? Vad tycker du om de krav som förlagen ibland kan ha för att skicka ut recensionsexemplar (exempelvis när det gäller bloggens besöksantal)? Och vad anser du att du har för skyldigheter som bokbloggare när det gäller recensionsexemplar?

I början tog det emot att be förlagen om recensionsexemplar men nu känns det faktiskt rätt ok. Jag har insett att vi bokbloggare faktiskt är väldigt värdefulla för förlagen ( även om alla förlag inte inser det ) eftersom vi ger väldigt billig reklam åt de böcker vi uppskattar. Ofta finns vi också på sociala medier och når därmed ut till ganska många läsare på ett enkelt sätt. Jag gissar att recensionsexemplaren dessutom är avdragsgilla för förlagen och därmed blir reklamen från oss nästan gratis i slutändan.

I början var jag lite för entusiastisk gällande recexen och tog på mig för mycket, så nuförtiden ber jag ganska sällan om recensionsexemplar. Jag ber också bara om böcker jag verkligen tror jag kommer uppskatta. Allt annat är slöseri med tid för både mig och förlagen.

Krav på besöksantal har jag aldrig stött på från förlag, däremot från en författare. Jag har aldrig bett författare om recensionsexemplar utom i ett fall och då gällde det en lokal debutant som jag kände att jag ville vara med och promota. Lokal kultur liksom, det är ju alltid bra att stödja. Så jag bad om ett recensionsexemplar och fick direkt frågan hur många läsare jag har. Det kändes som en lite märklig respons faktiskt. Bloggen är ju uppenbart seriös och som debutant borde väl första reaktionen vara att vad kul att någon frågar om min bok. Sedan kanske man inte kan/vill ge ett gratisex på grund av kostnader eller andra principer och det förstår jag fullt ut, men att avgöra på grundval av antalet läsare när jag dessutom ( mig veterligen ) är den enda lokala bokbloggen kändes som en konstig prioritering. Antalet läsare var tydligen ok för jag fick boken, men förspelet gav en lite sur bismak så jag är tacksam att jag inte stött på detta i övrigt.

Recensionsexemplar jag själv bett om, eller tackat ja till vid förfrågan, anser jag mig skyldig att läsa och skriva omdöme om. Det är liksom den givna motprestationen tycker jag. Recex som skickas spontant från förlag tar jag visserligen tacksamt emot, men jag känner inte samma skyldighet att recensera dem. Jag försöker göra det ändå, men räcker tiden inte till är det inget jag ligger sömnlös över om man säger så.

Jag är självklart också ärlig i mitt omdöme även om jag gör skillnad i hur jag recenserar böcker. Jag försöker vara mer utförlig i omdömen gällande recensionsexemplar ( det går inte alltid dock ) och jag är lite mjukare mot svenska författare än mot utländska. Det betyder inte att jag ljuger eller förskönar, men jag anstränger mig mer för att lyfta fram det som är bra också istället för att bara såga boken rakt av. Jag försöker att behandla deras verk lite mer respektfullt helt enkelt, eftersom jag vet att svenska författare ofta läser det vi bloggare skriver om deras böcker. Däremot var jag lite för snäll i början mot egenutgivare. Av någon anledning ursäktade jag ett par gånger usel korrigering med att de var just egenutgivare, som om de inte skulle ha lika mycket ansvar för sin text som alla andra. Sådana dumheter sysslar jag inte med längre eftersom även läsaren ska respekteras.

Veckans-bokbloggsfraga

En droppe i rymden av Lisa Rodebrand

en-droppe-i-rymdenEn droppe i rymden är skriven av Lisa Rodebrand.

Varför rymdskeppet slår ned mitt i militärstationens odlingar är en gåta, men vem bryr sig? De har väl navigerat fel helt enkelt. Dito hatar när hans far skickar ut honom på meningslösa uppdrag för att hålla honom sysselsatt. Farsan tror visst att militärdisciplin ska göra sonen gott, men Dito har aldrig någonsin följt order och han tänker inte börja nu.

Flickan i rymdskeppet är söt men verkar hysterisk. Den mystiske pojken är beväpnad. Piloten, som de säger är deras morbror, liknar ingen av dem. Främlingarna är kolonister, ett fredligt och harmlöst folk, men Dito anar att allt inte står rätt till med besättningen. Vilka är de egentligen och vad gör de här?

En ambitiös bok med ett imponerande världsbygge. För ambitiös kanske? Tyvärr är den lite för rörig för att läsupplevelsen ska kännas helt bekväm. Det är som om författaren haft alldeles för många tankar och idéer som jag har svårt att hänga med i.

Karaktärerna är ganska många även om huvudkaraktärerna är lätta att identifiera. Namn kommer och går i en rasande fart och makalösa världsbyggen svischar förbi samtidigt som olika folkslag och varelser presenteras. Det blir lite mycket. Och det hade ändå varit ok om det blev någon andningspaus emellanåt, men det blir det inte. Delar man upp allt detta i fragment är fragmenten dock var för sig fenomenala.

Karaktärerna är intressanta eftersom de inte följer den vanliga mallen. De driftigaste huvudkaraktärerna är tjejerna, medan Dito är en klumpig och bortskämd liten pojkspoling som mest snubblar runt och slår sig. Caroline är en lysande hacker och Joline en kaxig rymdpirat som inte räds någonting. Världsbygget är emellanåt briljant och känns verkligen nyskapande. Nattstaden som befinner sig under vatten och ballongstaden där samhället hålls uppe av varmluftsballonger liknar inget jag stött på tidigare och jag hade gärna stannat längre i båda dessa samhällen.

Alla dessa härliga delar passerar förbi i väldig fart och emellanåt händer saker jag inte alls förstår. Dito som drabbas av någon slags instalove till tjejerna han möter tvekar inte att fysiskt bara ta för sig, något som faktiskt stör mig rätt rejält. Speciellt som de här kapabla och starka tjejerna inte säger ifrån, utan tvärtom blir smickrade. För mig passar det in dåligt karaktärsmässigt och jag är inte jätteförtjust i budskapet det ger heller.

Som helhet är En droppe i rymden en helt ok rymdopera. Intrigen är smart och emellanåt är det nagelbitande spänning. Jag tycker också om att det aldrig står helt klart vem som är god och vem som är ond. Humorn som blinkar till i slutet är något jag önskar mig mer av i nästa bok och med lite lugnare tempo tror jag läsupplevelsen sitter bättre. Jag skulle dock inte tveka att ge den här i julklapp till en lässugen ungdom. Det är trots allt de som är målgruppen.

Boken finns hos AdlibrisBokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Andra som skrivit om boken är: Västmanländskans bokblogg och Barrikaden.

Gott och blandat i läshögen

Den väntande läshögen just nu innehåller verkligen gott och blandat. Det är historia, ungdom, fantasy, drama och dokumentär i en härlig blandning.

Nu läser jag ju inte alltid alla som finns i läshögen. Det är naturligtvis låneböckerna som har en tendens att behöva lånas om, och i just den här högen har vi Cormac McCarthys bok Guds barn som jag är lite osäker på. Vad jag förstår är huvudkaraktären inte direkt sympatisk och jag tenderar att ha svårt för såna böcker. Jag vill gärna ha en hjälte med, eller åtminstone någon jag kan känna sympati för i viss mån. Så vi får se. Fin är den i alla fall, läshögen.

IMG_0039