Doctor Who – Rosa ( Parks )

Jag vill varna för att inlägget kommer att innehålla spoilers efter första trailern. Allt efter den trailern är alltså spoilers, men fram till dess är det bara läsa vidare ( och se trailern förstås ).

I avsnitt 3 hamnar alltså Doktorn och hennes tre följeslagare i 50-talets Alabama. Närmare bestämt dagen innan Rosa Parks bestämmer sig för att inte lämna sin sittplats på bussen till en vit man. Det visar sig att någon är ute efter att ändra historien och självklart måste Doktorn se till att det inte händer.

Det är episoder som det här som gör att Doctor Who är en så fantastisk serie. Avsnitt som verkligen betyder något, som lär våra barn om vår historia och vad som är viktigt. Jag är visserligen glad att inte alla avsnitt är så. Jag gillar okända planeter, cybermen och interstellära hot. Men däremellan ploppar det upp sådana här avsnitt som ger ett extra djup till hela serien.

Avsnittet lyfter dessutom följeslagarna Graham och Ryan. Ryan som är en helt vanlig tonåring från nutiden råkar oväntat ut för dåtidens öppna rasism. En chockerande händelse som borde påverka även den mest hårdhudade tittare. Graham står för säsongens första gapskratt när han i en pressad situation ska försöka förklara för en polis vad de egentligen gör där. Sjukt rolig scen! Utöver det stod han även för en stor del av tårarna jag fällde i slutet. Jag återkommer till det längre ner, men Graham som karaktär är verkligen sympatisk, mångfacetterad och viktig för serien. Jag gillar honom och Ryan starkt. Tyvärr står Yazz fortfarande i bakgrunden, även om hon har ett fint moment i avsnittet också.

Ett av de bästa avsnitten i Doctor Who överhuvudtaget. I topp tillsammans med avsnittet om Vincent van Gogh i säsong 5, där en bruten van Gogh får se ( bokstavligt ) hur hans konst har påverkat världen. Oerhört fint avsnitt. Så jag gillade det här även om jag faktiskt är besviken på själva skurken. Skurken känns så futtig på något sätt. Mer om det också längre ner.

Rosa Parks, en kvinna som förändrade världen. Och, som det visar sig, även universum.

 

Spoilerdags!

Ok, så någon försöker hindra Rosa Parks från att åka med bussen och ytligt sett så är det ju en väldigt bra story. Men jag önskar den hade mer djup. Alltså själva orsaken till att skurken vill ändra historien. Det är ändå Doctor Who vi tittar på och där är skurkarna något utöver det vanliga. Eller bör vara i alla fall. För i det här fallet är skurken inget annat än en tråkig gammal rasist. Det finns ingen spännande agenda dold under ytan, ingen utomjordisk robot/alien eller levande staty som ligger bakom, utan ”bara” en idiotisk rasist. En tidsresande sådan förvisso, men ändå. Doctor Who brukar inte vara så tydlig, ska inte vara så tydlig eller enkel. Så stor besvikelse där.

Däremot är jag grymt imponerad av slutet. Ett slut där Doktorns och följeslagarnas uppgift är att inte göra något alls. De som ska kämpa när andra råkar illa ut, när andra råkar ut för orättvisor, måste bara sitta där och låta Rosa Parks bli utsatt och arresterad. Och det är verkligen fullkomligt hjärtskärande. Speciellt Graham visar så tydligt hur ont det gör att vara delaktig i det här, att vara en av dem som tvingar Rosa till att agera och därmed bli utsatt.

Många Who-fans har också klagat på musiken i slutet. Det hör liksom inte till serien att lägga in moderna popdängor som förstärkare. Men här passar det utmärkt enligt mig. Speciellt som låten tydligen är den officiella låten för Black Lives Matter-rörelsen. Så passande och känslostarkt att tårarna rullade fritt här hemma. Ni får slutet av mig här och jag tycker absolut man ska titta även om man inte följer Doctor Who.

Annonser

Rosas buss – En viktig bok

rosas-buss

Rosas buss skriven av Fabrizio Silei.

Med sitt mod, sin beslutsamhet och sin vägran att acceptera orättvisor ändrade Rosa Parks historiens gång. En torsdagskväll i december 1955 i Alabama, USA vägrade hon lämna sin plats i bussen till en vit passagerare. Det blev startpunkten för en 381 dagar lång busstrejk, bildandet av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och så småningom förändringar i den rådande diskrimineringslagstiftningen.

I den illustrerade barnboken ”Rosas buss” får vi följa med när Bens morfar vill ta med sitt barnbarn på en resa för att visa honom något mycket speciellt. Men när de kommer till ett museum och går fram till en buss, börjar Ben undra om morfar håller på att bli tokig. En gammal buss? Vad är det för speciellt med den? Men så börjar den gamle mannen berätta om en tid när rasism och diskriminering var en självklar del av vardagen, och om en kvinna som bestämde sig för att inte längre acceptera det. En kvinna som med tyst styrka stod emot trycket från sin omgivning. En kvinna som hade modet att säga ”NEJ!”.

Rosa Parks föddes den 4 februari 1913, och som en hyllning till henne på 100-årsdagen ger Alvina förlag nu ut ”Rosas buss”. En berättelse om rasism, rädsla och om hur civilkurage kan förändra världen.

Många vet vem Rosa Parks var, men alltför många kan inte sin historia tyvärr. Många tycker kanske inte ens att det är vår historia eftersom det utspelade sig på en annan kontinent. Men Rosa Parks historia är allas historia. Det finns många viktiga böcker och även om just den här kanske ändå känns lite distanserad, så är den en av de viktiga. Idag när diskussionerna går höga på facebook och man nästan maniskt slåss för sin rättighet att använda gamla nedsättande ord i diverse sammanhang, på bakverk och i Pippiböcker och annat. Ja, då är det viktigare än någonsin att påminna om att Rosa Parks fanns. Att hon tillhörde dem som inte hade någon rättighet alls, mer än den andra gav henne. Och det är viktigt och minnas att människor som Rosa Parks faktiskt förändrade världen. Genom en sådan till synes liten handling som att vägra resa sig på en buss.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.