Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Annonser

Gyllene sonen av Pierce Brown

gyllene-sonenGyllene sonen är andra delen i en trilogi skriven Pierce Brown.

Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx – en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene – ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den enda som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner – vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem …

 Pierce Brown verkar ha läst Wheel of Time samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Så började min recension av första boken i serien, Rött uppror. Och så fortsätter det nu, fast i ännu större skala. Jag som tyckte första boken var rörig med alla dess hierkarier, grupperingar och intriger fick ännu mer att bita i här. För persongalleriet är enormt. Det är storslaget och rörigt av så gigantiska mått att George R.R. Martin skulle bli grön av avund. I den här boken får vi åtminstone en guide i början av början av boken med förklaringar till alla färger människorna är uppdelade i, och jag som normalt inte är så mycket för guider, släktträd och kartor i böcker hade nog önskat allt i den här. För det är otroligt svårt att hålla reda på alla dessa människor. Vem är vem, vilken klass var den färgen, vilken släkt tillhörde hon och vems fiende är han, osv osv tills personerna bara flimrar förbi i en suddig massa.

Och det låter urtrist och jättejobbigt, men icke. Jag är fortfarande fängslad. Vilket helt och hållet beror på Darrow. Denna huvudperson som lyser klart igenom hela röran och fylld av raseri fortsätter sin kamp igenom galaxen. Raseriet som fanns redan i första boken fortsätter här, och jag beundrar Brown som lyckas hålla sida efter sida fylld av detta raseri utan att egentligen gå överstyr. Berättelsen är skriven i jag-form. Språket är korthugget, avskalat, dramatiskt och svulstigt. Allt på samma gång med Darrows raseri ångande genom varje ord, varje sida och i varje handling. Samtidigt börjar verkligheten komma ikapp Darrows hämndbegär. De Gyllene blir vänner och genom att fortsätta sin kamp kommer han bli tvungen att svika dem och därmed hittar även sorgen sin plats i den här boken. Raseriet ersätts av ensamhet och sorg över allt han har gjort och allt han kommer att göra. När Darrow till slut tvingas välja om han ska fortsätta lögnerna, eller riskera sina vänners avsky genom att avslöja var han egentligen kommer ifrån, är känslorna uppvridna till max. Både hos Darrow och hos mig.

Spänningen är på topp genom hela boken. Vi får rymdstrider, intriger i intriger, svekfullhet och offer. Darrow överraskar ständigt, vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots det enorma persongalleriet som ibland ( rätt ofta faktiskt ) gör mig bortkommen. Jag var en smula kluven till den första boken men inte längre. Det är fortfarande rörigt och skitjobbigt, men det gör absolut ingenting. Darrow berör mig. Så till den grad att det här är en av årets läsupplevelser för mig.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till