Ensam på Mars – En av årets bästa!

ensam-pa-mars

Ensam på Mars är skriven av Andy Weir.

Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne, och en ännu större dos humor, ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag kunna återvända hem.

Ok, för den som inte gillar science fiction kan jag direkt berätta att boken innehåller inga aliens, inga rymdstrider och inga bebodda planeter runtom i Universum. Det enda egentliga inslaget av science fiction i boken är att man lyckats bygga ett rymdskepp som tar människan till Mars istället för bara till månen.

Det är alltså dit expeditionen tagit sig, till Mars för att under trettio dagar samla ihop prover och ta med tillbaka till jorden. En olycka händer redan på dag sex och de övriga astronauterna som tror att Mark är död avbryter expeditionen och påbörjar resan tillbaka till Jorden. Mark överlever och vaknar upp, ensam på en obebodd och öde planet med endast ett habitat avsett för trettio dagars överlevnad. Där måste han på något sätt hitta ett sätt att överleva i fyra år till nästa expedition kommer.

Alltså, det här är nog det nördigaste jag någonsin läst. Det är nördigt, uppfinningsrikt och superspännande. Mark är rymdens MacGyver. Uppfinningarnas uppfinnare. Man tycker ju att det är problem redan att vara fast på Mars men det slutar naturligtvis inte där. Mark kommer på sätt att få habitatet att fungera i fyra år. Han räknar sedan ut hur många kalorier per dag han behöver för att inte svälta ihjäl och börjar jobba efter det. Hur många kvadratmeter golv innehåller habitatet? Hur mycket potatis måste han odla ( de har lyckligtvis fått med sig några stycken för att fira thanksgiving på Mars ) på golvet för att få ihop dessa kalorier? Allt räknas ut i minsta detalj och Mark sätter igång att jobba. Naturligtvis går allt åt helvete. Allt som kan gå fel går fel och Mark måste klura ut inte bara hur han ska få ihop kalorierna, utan även fixa syresättningen i habitatet ( helst utan att sprängas i luften samtidigt ), hur han ska få vattnet att räcka, hur han ska lyckas kommunicera med Jorden, hur han ( om han överlever så länge ) efter dessa år sedan ska ta sig till platsen där nästa expedition kommer att landa, och så vidare.

Samtidigt får Jorden av en slump reda på att Mark faktiskt överlevt. Ett intensivt arbete påbörjas av Nasa att få kontakt med Mark.

Det här är en helt fantastisk bok. Marks uppfinningsrikedom är makalös och allt låter märkligt nog helt trovärdigt. Jag tror fullt och fast på att allt som beskrivs i boken kan fungera. Förutsatt att man inte råkar spränga sig själv i luften under tiden. Mark som karaktär är levande, smart och väldigt rolig. Humorn i boken är konstant vilket utgör en bra balans mot nördigheten och spänningen. Det är mycket Houston we have a problem spänning, vilket varvat med Marks lite långsammare humoristiska berättelse manar till sträckläsning. Jag förstår att boken blev vald till årets bästa science fiction 2014 av Goodreads läsare, för det här är riktigt riktigt bra. Helt klart en av årets bästa även för mig.

Jag ställde mig på bordet med gnistlampan i ena handen och syreslangen i den andra, sträckte armarna uppåt och gjorde ett försök.

Och jävlar i min dag, det funkade! Samtidigt som jag släppte ut syre över ledningstrådarna slog jag på ficklampan och en underbar låga sköt ut ur luftslangen. Brandlarmet gick förstås, men det hade jag hört så ofta på sista tiden att jag knappt märkte det längre.

Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Korta stötar. Ingenting dramatiskt. Jag hade inget emot att låta det ta sin tid. Jag var överförtjust. Det här var det smartaste jag någonsin kommit på! Och jag gjorde mig inte bara av med vätet, utan tillverkade samtidigt mer vatten!

Allt gick som smort ända tills det small.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Bookmark förlag för recensionsexemplar.

Uppstigandet – dystopi

uppstigandet

Uppstigandet är första delen i en trilogi skriven av Karen Bao.

Femtonåriga Phaet har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar.
Så arresteras en dag hennes mamma. Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Skyddsboendet är att ta värvning i milisen, den ansiktslösa armé som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperata jordbor.
Utbildningen är brutal, men det är också här Phaet ingår i en komplicerad men meningsfull allians med den övernaturligt begåvade Wes, en outsider liksom hon själv.
Uppnå hög rang, rädda sina syskon, befria sin mamma: det är så planen ser ut. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna.

Alltså, jag ville verkligen tycka om den här boken. Omslaget är fantastiskt fint, handlingen har så mycket potential och idén är så smart och annorlunda att boken borde ha golvat mig. Men det gör den inte. Alls. Jag blir mest bara irriterad på Phaet som ska föreställa så traumatiserad att hon slutat prata. Men istället för att prata använder hon gester, kroppsspråk och teckenspråk och det sker så utstuderat att den selektiva stumheten förlorar all poäng. Istället framstår hon som ett tjurigt barn som av ren lathet och respektlöshet mot sina nära och kära inte ens orkar öppna munnen för att svara hövligt. Möjligen får de på sin höjd ett vinklat ögonbryn som ska betyda någonting, beroende på vinkeln.

Handlingen hade kunnat vara så otroligt bra men av någon anledning väljer författaren enklast möjliga utväg. Phaet bor på månen och allt är jättebra. Tills henne mamma blir arresterad. Tills Phaet måste gå med i milisen. Men det är inte så himla dumt det heller egentligen och Phaet förstår ju att hennes mamma måste vara oskyldig, för vad finns det att klaga på? Tills Phaet en dag får höra en saga hennes mamma skrivit och helt plötsligt förstår vilken hemsk diktatur de lever under. Svältande barn, fattiga tiggande gamlingar och undanstuvade gömda sjuka öppnar inte Phaets ögon alls, men en kort liten saga gör det? Och även om man köper det så händer det liksom inget. Phaet är på väg någonstans när någon hotar en familjemedlem och då rusar hon tillbaka. Sedan är hon på väg igen och någon annan blir hotad och då rusar hon tillbaka. Mest består boken av en himla massa springande hit och dit utan att någon egentligen kommer någonstans. Och det är så synd för allt runtomkring är faktiskt intelligent och annorlunda uppbyggt. Världsbygget är fenomenalt i sin detaljrikedom och kunskapen författaren besitter är otrolig. Så det som kunde ha varit årets smartaste dystopi, blev för mig bara en rätt tråkig bok inlindad i intellektuellt lull-lull.

Men, med allt detta sagt så kommer jag naturligtvis ändå läsa fortsättningen. Man vet ju aldrig, det händer ju faktiskt att tvåan visar sig vara bättre.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.