Eldens arvtagare – Sarah J.Maas

Lönnmördare, folkmord, nycklar till andra dimensioner, slaveri, drakar, grymma fekrigare, brutalitet, demoner, vålnader och hudgångare. Det är bara en del av det vi får i Sarah J.Maas storslagna fantasyserie.

Och mitt i allt har vi Celeana som idag är landets främste lönnmördare och kungens kämpe, men som för tio år sedan var något annat. Vid sin sida har hon kronprins Dorians och prinsessan Nehemeias djupa vänskap och  gardeskapten Chaols kärlek. En av dessa blir brutalt mördad, en visar sig dölja en fruktansvärd hemlighet och den tredje förråder henne. I slutet av Midnattskronen svär Celeana vid en gravsten att hämnas mordet och återta sitt arv. Något som därmed gör henne till det största hotet mot kungen och fiende till de två som fortfarande lever. Vi får också veta vad och vem hon egentligen är. Celeana reser iväg och våra huvudkaraktärer splittras.

Så börjar bok nummer tre och eldens arvtagare ligger på ett hustak och super sedan en vecka tillbaka. Full, smutsig och tom har hon tappat livsgnistan helt och det är så Rowan hittar henne. Fekrigaren Rowan som kommer för att hämta Celeana till fedrottningen Maeves rike. Dit hon måste gå för att få de svar hon behöver för att hämnas det brutala mordet.

Vi får också träffa Manon, en av De Tretton ur Svartnäbbsklanen som är en av tre häxklaner. Häxklanerna ( mer som vampyrer som lever på andra människors ( mest mäns ) ben, blod och märg ) är sedan flera generationer tillbaka förvisade från sitt land och har förlorat förmågan att flyga. Detta blir återigen möjligt när de presenteras för kungens drakar ( eller lindormar egentligen, wyvern på engelska ) som de förväntas tygla och tämja, och därmed bli en livsfarlig flygande armé i det blodiga krig som väntar. Häxorna bär en stolthet i sin grymhet, i att de saknar både hjärta och själ och lever endast för att orsaka smärta och död. Men mötet med drakarna förändrar allt.

Det är verkligen ett storslaget fantasyepos vi får. Drakarna är fenomenala, kvinnorna storslagna och handlingen episk. Berättelsen är brutal emellanåt. Både när vi får reda på Celeanas förflutna bit för bit och i nutid när slavar blir slaktade, brutala mord sker, och när vi introduceras till de grymma häxklanerna. Samtidigt finns humorn där som balans till det grymma, även om det är svårt att värja sig mot den aktuella grymhet som presenteras i form av drakarna. Varje sida som handlar om draken Abraxos får mig att gråta en skvätt. Av stolthet över hur duktig han är, av sorg för hur han blivit behandlad och av glädje för modet Manon ser i honom.

Det som slår mig mest under läsningen är hur Maas framför samhällskritik. Till exempel får vi samkönad kärlek i form av partnerskap. Men i Maas värld är partnerskap det djupaste man kan uppnå. Det står över allt annat, till och med giftermål. Att träffa sin partner är det största som kan hända och därmed ger hon den största känga jag sett till hur vissa stater och länder behandlar homosexualitet. Hon gör partnerskapet till det finaste.

På samma sätt ger hon en känga till preventivmedelsdebatten. Kronprins Dorian behöver av olika skäl en hemlig medicin dagligen. Helaren funderar över hur han ska inta den utan att någon reagerar, tills hon kommer på den självklara lösningen. Preventivmedel. Han får den som sitt dagliga preventivmedel eftersom ingen kommer höja på ögonbrynen över det, speciellt inte med tanke på kronprinsens beryktade leverne.

Det här är inte som förut när jag läst vissa serier, tröttnat, och sedan blivit förtjust för att serien utvecklar sig bättre än jag trodde. Det här utvecklar sig inte bara bra, det blir något helt annat än du trodde. Jag ser inspiration från Brandon Sandersons Mistborn och likheter med Siri Pettersens Korpringarna. Baksidestexten till boken gav mig rysningar trots att jag redan läst boken. Det är alltså inte bara bra, det är magiskt. Episk och storslagen fantasy som är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag är överväldigad och förälskad.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Just nu just här, Lenas Godsaker och Bokmysan.

 

Annonser

Jag skippade bokrean och beställde de här pärlorna istället.

Det kommer bli en del läsning på engelska för mig framöver. Just nu läser jag ju Eldens arvtagare av Sarah J Maas, men när den är slut är det också slut på översatta delar, så resten blir på engelska. Har redan köpt e-boken på engelska ( kommer köpa pappersböckerna också senare pga omslagen ).

Men så var jag också så himla sugen på de här två pärlorna. Den ena för att den är enormt hyllad ( ja, jag faller för grupptrycket ibland ) och den andra för att den låter så lockande. Så jag skippade bokrean och beställde annat istället. Jag är överhuvudtaget lite besviken på bokrean faktiskt ( fysisk butik ) . Det är inte samma sak som förut när det var de vanliga böckerna som reades ut. När man fick den riktiga boken för en billig peng och verkligen kände att man gjort ett fynd. Nu är det så många böcker som trycks i reaupplaga och de känns bara billiga i sitt utförande. Plastiga och billiga. Jag förstår naturligtvis varför man gör så, men jag fattar inte varför man trycker plastiga inbundna böcker när man kan välja vackra mjukpärmar istället. Mjuka pärmar kan vara minst lika fint som inbundet. Så den här vurmen för just inbundet, oavsett hur plastigt det är, fattar jag inte riktigt.

Men jag förstår att rean är en räddning för många bokläsare, så jag ska inte klaga för mycket. Det är ändå väldigt trevligt att den finns och för barnfamiljer är den ju en skattkista.

Men i alla fall, de här härliga böckerna är på väg till min brevlåda.

Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff  och The Loneliest Girl in the Universe av Lauren James.

Jay Kristoff har även skrivit serien The Nevernight Chronicle som jag är nyfiken på. Så om min läsning på engelska inte blir en katastrof kanske det här blir nästa köp.

Midnattskronan – Äntligen brakar det loss

Jag var ju inte superförtjust i första boken Glastronen så den här låg inte direkt högt på min läslista. Men så blev jag typ övertalad till att ge serien en chans till, så det gjorde jag. Och vilken överraskning som väntade.

Celeana vann tävlingarna i förra boken och är nu kungens lönnmördare. Enda anledningen till att jag visste att hon var världens främste lönnmördare var ju för att författaren berättade det. Inte för att jag på något sätt fick uppleva det själv. Istället fick vi lite ( mycket ) romance, vackra klänningar och smaskiga tårtbakelser, varvat med berättande i efterhand om hur Celeana vunnit ditten och datten. Så hon vann till slut hela tävlingen och är nu kungens kämpe. En tjänst han tvingar henne till med diverse hot om att döda prinsessan Nehemia som Celeana är god vän med. Och äntligen händer det grejer.

Celeana ska mörda upprorsmakare åt kungen och det gör hon. Fast inte de personer det är meningen att hon ska mörda. Chaol och Celeana kommer närmare varandra, samtidigt som hon och prinsessan Nehemia försöker lista ut hur kungen fått den enorma makt han har. Hur han lyckats utplåna magin och varför folk pratar om vingslag, mörker och någonting som närmar sig. Vad är vålnaden i det kungliga biblioteket och var kommer den ifrån? Vi blir introducerade för det grymma fefolket, för häxklanerna när vi möter Baba Gulben med sina järntänder och järnklor och för hemska varelser från andra dimensioner. Och när Celeana upptäcker att allt hon trodde på är en lögn går något sönder och vi får äntligen möta hennes mörkaste jag. Och när jag säger mörkt menar jag mörkt. Brutalt, blodigt och nattsvart. Vi får till slut också veta vem Celeana faktiskt är.

Det känns lite som att första boken var en bedräglig maskering för att invagga oss i tron att det här är en medioker dystopi möter romance. Oh nej, inte alls. Maas startar bok nummer två med Celeana som levererar ett avhugget huvud till kungen. Och därefter går det bara uppför. Det som utvecklar sig i sakta mak visar sig vara storslagen fantasy.

Jag kommer att göra jämförelser med två av de största fantasyförfattarna i min nästa recension för Eldens Arvtagare, för vi har inte riktigt kommit dit än i den här delen. Maas har nämligen ingen brådska. Det är först i andra halvan av Midnattskronan som det brakar loss och i nästa bok går hon äntligen all in i fantasyvärlden.

Och jag kan inte låta bli att nämna det igen, trots att jag redan rantat om det i tidigare inlägg. Men översättningen! Förutom att vi får ord som oomkullrunkelig ( i kick ass fantasy! )  så upptäcker jag nu att översättaren har bytt namn på huvudstaden. I Glastronen heter den Rämnafäste och här har den plötsligt bytt namn till Klyfteborg. Obegripligt. Men läser du inte på engelska så låt inte det hindra dig, berättelsen är ändå värd det.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor, Bokraden och Bam tycker.

Glastronen

glastronen-forsta-boken-i-glastronen-serienGlastronen är första delen i en serie skriven av Sarah J. Maas.

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

För att nämna det som är riktigt bra så kan vi ju börja med omslaget. Älskar det. Och ja, det var väl typ det.

Den här boken som borde ha fått mig att gråta av lycka med sin mix av lönnmördare, prövningar, magi, kungar och prinsessor och farliga portar till andra världar, får mig tyvärr inte att känna speciellt mycket alls. Jag vet att Celaena är en jättefarlig lönnmördare eftersom författaren talar om det för mig. Hela tiden. Det mesta i boken vet jag eftersom författaren berättar det, jag får inte uppleva det själv. Och i de fall författaren faktiskt lyckas visa mig någonting genom karaktärernas handlingar, så berättar hon det ändå för mig efteråt. Ifall jag inte fattade det jag precis läste. Jag är alltså inte jättenöjd med den här boken.

Celaena introduceras för mig som landets farligaste lönnmördare. En ung superkaxig flicka som lyckats överleva ett dödsläger och som nu valts ut till kronprinsens kämpe för att vinna tillbaka sin frihet. Hon förs till slottet av gardeskapten Chaol Västfall och där förvandlas hon från superkaxig och självsäker lönnmördare till, ja en osäker ung tjej som gillar klänningar. Hon tycker jättemycket om klänningar. Och baler. Och att läsa. Och så är hon lönnmördare, något som präntas in konstant ifall jag lyckas glömma det mellan alla volanger och spetsar som presenteras. Och här är grejen. Jag har inget alls emot att en karaktär är mångsidig, tvärtom. Jag ser väldigt gärna Celaena som både lönnmördare och som ung fåfäng flicka som gillar att dansa. Problemet i många böcker är just avsaknaden av mångsidighet. Är en flicka farlig så gillar hon inte att dansa. Är hon bra på att slåss så ska hon absolut inte bry sig om hur hon ser ut. Så det gör inget att blanda in allt det där. Problemet är att lönnmördaren försvinner i allt flirtande och klänningsprovande.

Celaenas skicklighet som lönnmördare hade kunnat visa sig i prövningarna där hon ska kämpa mot jättestora, läskiga karlar. Men det gör det inte eftersom vi inte får vara med på prövningarna. Boken handlar om allt annat runtomkring och prövningarna får vi mest höra talas om i efterhand. Det gick si eller det gick så och nu är det bara 15 tappra kämpar kvar. Samtidigt som kämparna faller bort en efter en i prövningarna så mördas de också brutalt. Celaena förstår att något är galet ( nähä? ) och börjar undersöka på egen hand. Men det sker mest lite på måfå utan någon direkt agenda och den mesta tiden går fortfarande åt till flirtande och klänningsfunderingar.

Samtidigt får vi små små smulor av världsbygget. För små för att bilda någon direkt bakgrund eller uppfattning om vad som skett, hur det skett och vad som sker. Vilket gör att den stora kalabaliken i slutet blir ganska obegriplig. Det händer plötsligt massor av saker som säkert hade varit intressanta om jag bara visste lite mer. Tyvärr lyckas författaren heller inte speciellt bra med de få stridsscener vi faktiskt får, speciellt inte den i slutet. Till skillnad mot Susan Ee och hennes Penryn i Änglafall där kampscenerna känns både trovärdiga och levande, blir det mest en rörig härva av Celaenas kamp. Hon rusar hit och kämpen kastar sig dit. Fram och tillbaka, utan att jag får någon slags känsla för att författaren faktiskt kan något av det som beskrivs.

Så jag är tyvärr inte helt nöjd med den här boken. Istället för en härlig upplevelse fick jag en massa saker berättat för mig. Och inte de saker jag var intresserad av tyvärr. Kommer jag läsa nästa bok? Ja det kommer jag självklart göra. Trots allt är det min favoritgenre, även om jag inte är överväldigad av just den här boken.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Carolina läser och Aldrig bara ord.

Mina läsplaner och jerkan.

Alltså, vädret här har verkligen varit fruktansvärt. Jag har inte så mycket emot snö och kyla. Men kombinerat med blåst och kraftigt snöfall blir det hemskt. Och sånt väder har vi haft hela veckan. Snö, kyla, blåst och snöfall. Väderappen Instaweather har visat snow snow snow, hela veckan. Utom idag då bilden visar istappar och vi tydligen ska få cloudy with a bit of ice! Vad betyder det, att det kommer regna istappar från himlen? Kikade ut och än så länge ser det rätt bra ut ändå, klart och friskt. Kung Bore vilar rätt bra i våra utemöbler också vad det verkar.

12539998_10153377332072817_62356326_n

Och det är ju fredag vilket betyder att det blir en bra dag ändå, oavsett istappar från himlen eller ej. Och med fredag kommer Bokbloggsjerkan och dagens fråga.

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

Jag gör aldrig läsplaner överhuvudtaget. Det är klart jag har en att läsa lista, men den är oftast väldigt kortsiktig och gäller närmaste veckan eller så. Däremot kollar jag förlagens kataloger då och då och har alltid koll på några böcker jag vill läsa ur kommande utgivning. Men när de sen blir lästa beror på humör och lust. Och om jag mot all förmodan någon gång har gjort en läsplan så fallerar den alltid. Alltid. Så svaret på frågan är nej.

Den absolut närmsta läsningen blir den här boken som kom på posten för några dagar sedan. Stjärnvind som är sista delen i en trilogi skriven av Ylva Lee Lindell. Efterlängtad och varmt välkommen.

stjarnvind

En bok i vår som jag ser jättemycket fram emot är Glastronen av Sarah J. Maas. Alltså omslaget, så snyggt.

glastronen-forsta-boken-i-glastronen-serien