När gudar dör – Marcus Olausson

Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.

Jag är med i rätt många läsgrupper på Facebook och i en av dem ställdes förra året frågan vilken fantasy man just då tyckte var bäst? Mitt svar var inte Mistborn av Sanderson, eller Kungadråparen av Rothfuss, utan serien om Serahema av Marcus Olausson. Jag hade precis läst bok tre i serien och var golvad.

Så hur glad jag än var å författarens vägnar när han signade nytt förlagsavtal och nyutgåva av serien planerades, så grumlades glädjen lite av förseningen som oundvikligen skulle drabba bok fyra. Men när jag såg det nya omslaget och den fantastiska titeln blev jag golvad igen och dök glatt ner i världen från början ytterligare en gång. Och berättelsen om Serahema börjar som en snuttefilt.

Det är den välbekanta sagan om hjältens resa. Den utvalde som genom sitt resande stöter på både fiender och vänner, samtidigt som han försöker lära sig om sina egna krafter, tyda profetior och slåss mot ondskefulla varelser. Det känns liksom rätt mysigt alltihop i början. Men det som börjar med trivsam Hobbitkänsla utvecklas så småningom till något mer liknande Game of Thrones. Fler trådar vecklas ut, nya karaktärer ansluter och vår hjälte blir allt mörkare. Det är episkt, det är spännande och det är oförutsägbart. Om jag ska ge ett uns av kritik är det att startsträckan är aningen lång. Men när det väl rör på sig är det full fart framåt och det är bara hålla andan och åka med. Mitt omdöme från tidigare gäller alltså fortfarande.

Så här skrev jag efter att ha läst bok tre i serien:

Alla karaktärer får mer än de bett om och tvingas till val som inte är självklara. Val som suddar ut gränsen mellan gott och ont.

Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Endast E-böcker och Tentakelmonster.

 

Annonser

Cover reveal – När gudar dör

Smashing! Så fantastiskt snygga omslag på nyutgåvan av Marcus Olaussons serie om Serahema. Författaren har bytt förlag och det nya förlaget, Catoblepas, levererar med bravur.

Jag har ju både läst och recenserat de första böckerna i serien och jag kommer ta fasta på den senaste recensionen jag skrev. Där blev det uppenbart hur mycket Olausson utvecklats som författare och jag var mindblown.

Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

När gudar dör kommer alltså läsas med nya ögon av mig, och jag ser oerhört mycket fram emot att se den tidigare berättelsen få nytt liv i denna omredigerade nyutgåva. Största problemet just nu är att jag gått över till att läsa enbart e-böcker, men blir ju tvungen att köpa pappersböckerna också pga smashing snyggt i bokhyllan. Klart värt dock.


Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår. 

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder. 

Välkommen till Serahema.

När gudar dör finns i butik 28 september. 

Det här med könsroller och fantasy.

Hela min bloggrutin är sabbad av att vara hemma med sjuka barn. Egentligen borde det här med att vara hemma hela dagarna vara jättebra för bloggen. Jag har all tid i världen att läsa och blogga hejvilt. Ändå sitter jag här och funderar på vad jag ska läsa, om jag ska läsa, vad ska jag blogga om och inget av det funkar riktigt som det ska. Därför blev jag extra glad över en kommentar idag som triggade igång massa tankar om en tidigare recension.

I recensionen av Marcus Olaussons fantasy Bäraren klagade jag på att könsrollerna var onödigt stereotypiska. Något kommentatorn idag inte håller med om. Jag förstår hennes synpunkt och har även känt lite efteråt att det kanske egentligen var en onödig anmärkning, men samtidigt inte. Är Bäraren mer könsstereotypisk än andra böcker, nej verkligen inte. Egentligen är det inte ett stort problem, om det hade gällt någon annan genre än just fantasy. För fantasy är jag lite extra petig med. Man kan skapa monster och fantasivärldar och ändå faller många i fällan gällande kvinnorollerna så de ofta följer samma könsstereotypiska mönster.

Det jag vänder mig emot är att männen skildras som vanliga män. De är goda, onda, svartsjuka, förälskade, svaga, veliga, okunniga, kåta, starka och rädda män. De är ganska vanliga i grunden trots sina extraordinära kunskaper och krafter.

Kvinnorna är onda eller goda. De onda är starka och ibland kåta. Medan den goda antingen är en klok gumma, eller sköter om gården med ett sjuhelvetes temperament och ger en örfil för en kyss. Kåthet är liksom inte att tänka på där. Inget mittemellan ( eller alltihop ) vilket alla manliga huvudkaraktärer faktiskt är.

Nu är det här inte så tydligt som jag kanske får det att framstå som och som sagt är det inte ett stort problem, än. Men Robert Jordan fick massiv kritik just för sina skildringar av kvinnorna i serien Wheel of time. De var förvisso superstarka och hade typ makt över hela världen, men de var samtidigt så könsstereotypiska att han snudd på gjorde kvinnorna i böckerna till karikatyrer. Löjeväckande trots sina styrkor och sin makt.

Så trots att Olausson i nuläget inte ens är i närheten av Jordans misstag ville jag ändå höja lite röd flagg. Det är trots allt några böcker kvar och jag skulle avsky att en så bra fantasyserie som Serahema Saporium faktiskt är, i slutändan får kritik över något som det finns tid att åtgärda till kommande böcker.

För trots min lilla röda flagga älskar jag de två första böckerna och längtar tills hela serien står i min bokhylla. Bra fantasy helt enkelt, riktigt bra. Det tycker kommentatorn Pia också och hennes recension kan ni läsa här.

bararen---serahema-saporium-12