Årets bästa skräck

Nu har jag faktiskt inte läst så många skräck som jag hade tänkt. Det har blivit några romaner och en antologi. Men valet är för mig självklart. Självklart eftersom det inte bara är en av årets bästa skräckböcker, utan en av de bästa. En härlig läsupplevelse som slår det mesta i år oavsett genre.  Fyra minuter av Johan Ring.

Det är någonting som gjort att den fastnat. Klibbat sig fast i mitt minne. Kanske för att skräcken kommer från en ny sorts varelse och att den subtila skräcken finns där i början. Att det kryper i mig av förväntan/obehag innan det brakar loss ordentligt. Något som Mats Strandberg inte riktigt lyckades med trots optimalt utgångsläge miljömässigt. Med Färjan som god tvåa är Fyra Minuter årets bästa skräck för mig.

Ring har dessutom förstått det allra viktigaste. Det som för mig är ett måste i skräcklitteratur, nämligen humorn. Den är ständigt närvarande i personskildringarna vilket förhöjer igenkänningsfaktorn och ger berättelsen den extra lilla touch av värme och närvaro som behövs för att skräcken ska få fäste ordentligt.

fyra-minuter

Bästa och sämsta – November 2015

Jag har återigen bara läst sex böcker under en månad vilket verkligen är ett minimum av vad jag vanligen läser. Men nu är jag i ett läsflow igen så december kommer förhoppningsvis se väldigt annorlunda ut.

Stella betyder stjärna – Bobbi Sand

Aldrig ensamma – Anna Jakobsson Lund

Röta – Siri Pettersen

Biotika – KG Johansson

Dränkt – Frida Johansson

Rovdjurens tid – Alex Scarrow

Månadens bästa:

Röta av Siri Pettersen. Älskar älskar älskar!

9789132166198_200_rota

Månadens besvikelse:

Dränkt av Frida Johansson. Inte för att den är dålig, för den är faktiskt rätt ok. Jag hade däremot alldeles för höga förväntningar på den här och den levde helt enkelt inte upp till det.

drankt

Månadens överraskning:

Biotika av KG Johansson. Vilken galen roadtrip med extra allt. Fantastiskt bra.

biotika

Månadens mest efterlängtade:

Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund. Inte bara månadens mest efterlängtade, utan sista halvårets. Som jag har väntat och inte blev jag ett dugg besviken heller. Ava, Leymah och Levi har mitt hjärta.

aldrig-ensamma

December blir en bra läsmånad och någon vecka innan årsskiftet drar jag igång med utnämningarna av årets bästa läsupplevelser. Det kommer alltså förhoppningsvis vara full rulle i bloggen den här månaden.

Dränkt

dranktDränkt är skriven av Frida Andersson Johansson.

Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet?

Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land.

Skräck möter folktro möter barndomsrealism och det är skickligt utfört. Unns barndom var fruktansvärd och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till den kvinna Unn är idag. Hon är modern, stark och självständig. Hon lever också med en ständig fruktan att bli som sin mamma, att galenskapen går i arv. Något som verkar osannolikt tills den dag Unn möter sin granne och världen vänds upp och ned.

Det tog ett tag innan jag tog mig an den här, mest för att omslaget ger en slags deckarkänsla. Den marknadsförs dock som en skräckroman med övernaturliga inslag. Vilket jag inte heller tycker att det är, snarare spänningsroman möter fantasy.

Det är spännande och välskrivet, och jag sträckläste boken rätt fort. Ändå är jag inte helt övertygad. Jag har lite svårt för böcker som rör sig mellan genrer utan att egentligen tillhöra någon. Jag får lite här och lite där, men inte tillräckligt ur någon genre för att känna någon slags mättnad. Att som finish lackera boken med lite deckarkänsla är dock smart ur marknadsföringssynpunkt. Jag gissar att boken på det sättet fått en hel del läsare som vanligtvis väljer bort genren fantasy. På samma sätt har man fått mig som normalt ratar deckare att lockas av inslaget av övernaturligt. Skickligt gjort men jag är osäker på om det fungerar i längden.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokpar, Och dagarna går … och Hyllan.

Kan det bli för mycket magi och mystik?

Det här var visserligen en tisdagsutmaning men jag hittade inte Kulturkollos inlägg förrän idag, så det får bli en onsdagsfråga för mig.

Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls.

Jag älskar ju övernaturligt. Jag älskar magi och mystik och ibland även det metafysiska, men inte allt. Var gränsen går vet jag inte själv riktigt, däremot är den viktigaste faktorn ofta humorn. Supernatural till exempel är en tv-serie som går all in gällande övernaturligt. Det är demoner, varulvar, änglar, skepnadsskiftare och allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag älskar det, mest på grund av humorn i serien. Den innehåller även drama, sorg och tragedier, men utan humorn skulle det bara bli löjeväckande ihop med alla monster. Serier som Stargate, Firefly och Warehouse 13 ( trots alla töntiga missar i manuset ) är också favoriter och alla har de humorn som grund. Det behöver alltså inte alls vara en humorserie, men en fantasy eller science fiction serie bör inte ta sig själv på för stort allvar heller.

Annat är det med det metafysiska så som Interstellar och Inception. Där skulle humorn ta bort udden av det knepiga. Jag gillar sådant här också, i små doser. På film.

Även i skräck vill jag ha en gnutta humor, men det gäller främst böcker. Skräckfilmer får vara hur läskiga och allvarliga som helst men i böcker måste det till något extra för mig. Troligen är det därför jag uppskattade Johan Rings bok Fyra minuter aningen mer än Mats Strandbergs Färjan.  För mig kändes Johan Rings karaktärer lite mer närvarande än Strandbergs, just på grund av den subtila humorn som ger en slags värme åt karaktärerna.

fyra-minuter

Det behövs alltså humor och avsaknaden av den är anledningen till att jag har svårt för Marvelfilmer till exempel. Alla dessa superhjältar som tar sig själva på så otroligt stort allvar känns helt enkelt bara löjligt.

Sedan är behovet av humor olika beroende på resten av innehållet. Supernatural kräver en ganska stor dos med tanke på mängden övernaturligt, medan böcker som Fyra minuter bara behöver en liten gnutta ( i form av karaktärsdrag till exempel ) väldigt subtil humor.

Lyckas författaren få till rätt dos humor så går jag alltså all in. Utan tvekan.

 

 

Bästa och sämsta – Oktober 2015

Jag tänkte börja med månadssammanfattningar, mest för att jag själv gillar att läsa andras. Men jag tänker att det kan ju också vara ett bra sätt att påminna mig själv om vad jag har läst och skrivit om. Minne som en guldfisk nämligen.

Time riders – Alex scarrow

Monstrumologen – Rick Yancey

Färjan – Mats Strandberg

Dimensioner – Sophie Berthet

Ett folk utan land – Melina Marchetta

Stjärnfall – Lars Wilderäng

Månadens bästa:

Monstrumologen av Rick Yancey. Jag gillade verkligen den mörka humorn i boken och speciellt dialogerna som fick mig att skratta högt flera gånger.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bok

Månadens besvikelse:

Ett folk utan land av Melina Marchetta. Även utan speciella förväntningar hade jag ändå hoppats på en liten gnista mellan oss, men den var inte i min smak tyvärr.

Månadens överraskning: 

Time Riders av Alex Scarrow. Jag är fortfarande förvånad över hur mycket jag tyckte om den.

Månadens mest efterlängtade:

Stjärnfall av Lars Wilderäng. Som jag har längtat efter fortsättningen till boken som faktiskt blev årets bästa 2014. Och den klarade förväntningarna, mer än väl.

Det blev en ganska kort läslista eftersom jag faktiskt hade två veckors bloggpaus. Jag har ju dessutom läst några fler, men väljer att bara ta upp dem jag hunnit skriva om. I övrigt har det varit en skitmånad på så många sätt ( får man säga så ) men det betyder förhoppningsvis att november kommer bli awesome. Helt klart.

En smakbit av Dränkt.

Omslaget till den här boken är fantastiskt fint och det visade sig att det är samma formgivare som till Anna Jakobsson Lunds dystopiska serie. Jesper Holm är tydligen killen man ska anlita för snygga böcker.

drankt

Han knep ihop ögonen och pressade ner handen en bit till, viftade fram och tillbaka i vattnet. Någonting mjukt och slemmigt gled över handryggen. Måste vara en bit sjögräs som flutit upp. Hela underarmen sved av kylan och fingrarna var stumma, men han lyckades gripa tag kring det trådiga där nere och ryckte till för att rensa bort det.

Sjögräset rörde sig oväntat trögt, som om det var fäst vid någonting tungt. Christer blickade ner på det han höll i handen samtidigt som en dov duns hördes under isen. Inte sjögräs. Han stirrade misstroget på sin rödfrusna hand. Den var full av långa, ljusbruna strån. Hår! Världen gungade och det blev svårt att andas. Under kängorna anades en skiftning, som en skugga. Någon ligger under isen.

 

Dränkt är skriven av Frida Anderson Johansson och jag kan ju säga att innehållet matchar omslaget. Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten.