Bästa och sämsta – November 2015

Jag har återigen bara läst sex böcker under en månad vilket verkligen är ett minimum av vad jag vanligen läser. Men nu är jag i ett läsflow igen så december kommer förhoppningsvis se väldigt annorlunda ut.

Stella betyder stjärna – Bobbi Sand

Aldrig ensamma – Anna Jakobsson Lund

Röta – Siri Pettersen

Biotika – KG Johansson

Dränkt – Frida Johansson

Rovdjurens tid – Alex Scarrow

Månadens bästa:

Röta av Siri Pettersen. Älskar älskar älskar!

9789132166198_200_rota

Månadens besvikelse:

Dränkt av Frida Johansson. Inte för att den är dålig, för den är faktiskt rätt ok. Jag hade däremot alldeles för höga förväntningar på den här och den levde helt enkelt inte upp till det.

drankt

Månadens överraskning:

Biotika av KG Johansson. Vilken galen roadtrip med extra allt. Fantastiskt bra.

biotika

Månadens mest efterlängtade:

Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund. Inte bara månadens mest efterlängtade, utan sista halvårets. Som jag har väntat och inte blev jag ett dugg besviken heller. Ava, Leymah och Levi har mitt hjärta.

aldrig-ensamma

December blir en bra läsmånad och någon vecka innan årsskiftet drar jag igång med utnämningarna av årets bästa läsupplevelser. Det kommer alltså förhoppningsvis vara full rulle i bloggen den här månaden.

Annonser

Dränkt

dranktDränkt är skriven av Frida Andersson Johansson.

Drunkningstillbud. Gamla benrester i Gömmarreservatet. En gåtfull granne. Länkar till det förflutna. Händelseförloppet blir alltmer oförklarligt och skrämmande. Unn blickar framåt. Hon lever singelliv med sina vänner, fokuserar på karriär och hälsa och har vittring på drömjobbet. Men under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer. Hennes mystiske granne hittar henne vid en tjärn, medvetslös. Mot sin vilja dras Unn in i en ström av märkliga och otäcka händelser som tycks ha samband med hennes förflutna. Vem är grannen och vad vill han? Vad är inbillning och vad är verklighet?

Runt om i Stockholm börjar samtidigt oförklarliga drunkningstillbud inträffa. På land.

Skräck möter folktro möter barndomsrealism och det är skickligt utfört. Unns barndom var fruktansvärd och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till den kvinna Unn är idag. Hon är modern, stark och självständig. Hon lever också med en ständig fruktan att bli som sin mamma, att galenskapen går i arv. Något som verkar osannolikt tills den dag Unn möter sin granne och världen vänds upp och ned.

Det tog ett tag innan jag tog mig an den här, mest för att omslaget ger en slags deckarkänsla. Den marknadsförs dock som en skräckroman med övernaturliga inslag. Vilket jag inte heller tycker att det är, snarare spänningsroman möter fantasy.

Det är spännande och välskrivet, och jag sträckläste boken rätt fort. Ändå är jag inte helt övertygad. Jag har lite svårt för böcker som rör sig mellan genrer utan att egentligen tillhöra någon. Jag får lite här och lite där, men inte tillräckligt ur någon genre för att känna någon slags mättnad. Att som finish lackera boken med lite deckarkänsla är dock smart ur marknadsföringssynpunkt. Jag gissar att boken på det sättet fått en hel del läsare som vanligtvis väljer bort genren fantasy. På samma sätt har man fått mig som normalt ratar deckare att lockas av inslaget av övernaturligt. Skickligt gjort men jag är osäker på om det fungerar i längden.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokpar, Och dagarna går … och Hyllan.

Kan det bli för mycket magi och mystik?

Det här var visserligen en tisdagsutmaning men jag hittade inte Kulturkollos inlägg förrän idag, så det får bli en onsdagsfråga för mig.

Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls.

Jag älskar ju övernaturligt. Jag älskar magi och mystik och ibland även det metafysiska, men inte allt. Var gränsen går vet jag inte själv riktigt, däremot är den viktigaste faktorn ofta humorn. Supernatural till exempel är en tv-serie som går all in gällande övernaturligt. Det är demoner, varulvar, änglar, skepnadsskiftare och allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag älskar det, mest på grund av humorn i serien. Den innehåller även drama, sorg och tragedier, men utan humorn skulle det bara bli löjeväckande ihop med alla monster. Serier som Stargate, Firefly och Warehouse 13 ( trots alla töntiga missar i manuset ) är också favoriter och alla har de humorn som grund. Det behöver alltså inte alls vara en humorserie, men en fantasy eller science fiction serie bör inte ta sig själv på för stort allvar heller.

Annat är det med det metafysiska så som Interstellar och Inception. Där skulle humorn ta bort udden av det knepiga. Jag gillar sådant här också, i små doser. På film.

Även i skräck vill jag ha en gnutta humor, men det gäller främst böcker. Skräckfilmer får vara hur läskiga och allvarliga som helst men i böcker måste det till något extra för mig. Troligen är det därför jag uppskattade Johan Rings bok Fyra minuter aningen mer än Mats Strandbergs Färjan.  För mig kändes Johan Rings karaktärer lite mer närvarande än Strandbergs, just på grund av den subtila humorn som ger en slags värme åt karaktärerna.

fyra-minuter

Det behövs alltså humor och avsaknaden av den är anledningen till att jag har svårt för Marvelfilmer till exempel. Alla dessa superhjältar som tar sig själva på så otroligt stort allvar känns helt enkelt bara löjligt.

Sedan är behovet av humor olika beroende på resten av innehållet. Supernatural kräver en ganska stor dos med tanke på mängden övernaturligt, medan böcker som Fyra minuter bara behöver en liten gnutta ( i form av karaktärsdrag till exempel ) väldigt subtil humor.

Lyckas författaren få till rätt dos humor så går jag alltså all in. Utan tvekan.

 

 

Bästa och sämsta – Oktober 2015

Jag tänkte börja med månadssammanfattningar, mest för att jag själv gillar att läsa andras. Men jag tänker att det kan ju också vara ett bra sätt att påminna mig själv om vad jag har läst och skrivit om. Minne som en guldfisk nämligen.

Time riders – Alex scarrow

Monstrumologen – Rick Yancey

Färjan – Mats Strandberg

Dimensioner – Sophie Berthet

Ett folk utan land – Melina Marchetta

Stjärnfall – Lars Wilderäng

Månadens bästa:

Monstrumologen av Rick Yancey. Jag gillade verkligen den mörka humorn i boken och speciellt dialogerna som fick mig att skratta högt flera gånger.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bok

Månadens besvikelse:

Ett folk utan land av Melina Marchetta. Även utan speciella förväntningar hade jag ändå hoppats på en liten gnista mellan oss, men den var inte i min smak tyvärr.

Månadens överraskning: 

Time Riders av Alex Scarrow. Jag är fortfarande förvånad över hur mycket jag tyckte om den.

Månadens mest efterlängtade:

Stjärnfall av Lars Wilderäng. Som jag har längtat efter fortsättningen till boken som faktiskt blev årets bästa 2014. Och den klarade förväntningarna, mer än väl.

Det blev en ganska kort läslista eftersom jag faktiskt hade två veckors bloggpaus. Jag har ju dessutom läst några fler, men väljer att bara ta upp dem jag hunnit skriva om. I övrigt har det varit en skitmånad på så många sätt ( får man säga så ) men det betyder förhoppningsvis att november kommer bli awesome. Helt klart.

En smakbit av Dränkt.

Omslaget till den här boken är fantastiskt fint och det visade sig att det är samma formgivare som till Anna Jakobsson Lunds dystopiska serie. Jesper Holm är tydligen killen man ska anlita för snygga böcker.

drankt

Han knep ihop ögonen och pressade ner handen en bit till, viftade fram och tillbaka i vattnet. Någonting mjukt och slemmigt gled över handryggen. Måste vara en bit sjögräs som flutit upp. Hela underarmen sved av kylan och fingrarna var stumma, men han lyckades gripa tag kring det trådiga där nere och ryckte till för att rensa bort det.

Sjögräset rörde sig oväntat trögt, som om det var fäst vid någonting tungt. Christer blickade ner på det han höll i handen samtidigt som en dov duns hördes under isen. Inte sjögräs. Han stirrade misstroget på sin rödfrusna hand. Den var full av långa, ljusbruna strån. Hår! Världen gungade och det blev svårt att andas. Under kängorna anades en skiftning, som en skugga. Någon ligger under isen.

 

Dränkt är skriven av Frida Anderson Johansson och jag kan ju säga att innehållet matchar omslaget. Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten.

Monstrumologen av Rick Yancey.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bokMonstrumologen är skriven av Rick Yancey.

Detta är hemligheterna som jag har bevarat.

Så börjar Will Henrys berättelse. Will är en föräldralös pojke som är assistent åt en doktor av ett högst ovanligt slag: en som studerar monster, och jagar dem. Under den tid Will har bott tillsammans med doktorn i 1800-talets New England har han vant sig vid nattliga besök och mystiska expeditioner. Men när en besökare dyker upp med kvarlevorna av en ung flicka och det monster som ätit henne förändras hans värld för alltid.
Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.
Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen.

Jag läste för något år sedan boken New Yorks gudar av Lyndsay Fay, en historisk thriller som trots deckarinslaget tilltalade mig enormt. Där jagar Tim Wild en fruktansvärd mördare i 1800-talets New York. Monstrumologen känns på många sätt som samma berättelse, men från den mörka sidan. Will Henry och professorn skulle mycket väl kunnat vara de jagade i Lyndsay Fays New York.

Monstrumologen är underbar gotisk skräckromantik när det är som bäst. Att kalla det skräckromantik är kanske fel egentligen eftersom avsaknaden av både romantik och kvinnor är total ( kvinnorna är alla offer ) men känslan av genren genomsyrar ändå boken. Normalt är det här inte en favoritgenre hos mig, men Yanceys verk känns som en kärleksfull tribut till genren där skrivarglädjen är uppenbar. Det som framförallt lyfter hela boken är relationen mellan professorn och Will Henry. Dialogerna dem emellan är underbara och ofta humoristiska. Det är tragikomiskt utan att vara löjligt. Avsaknaden av kvinnor hade förmodligen stört mig mer om Yancey inte redan skrivit Femte vågen och därmed bevisat att kvinnor har en plats i hans litteratur.

Med den bakgrunden kan jag istället låta mig njuta av hans kärleksfulla hyllning till genren och svepas med in i ett mörkt 1800-tal fullt av monster och spännande levnadsöden. Det blir nästan parodiskt ibland i både dialoger och handling, men på ett medvetet sätt som skickligt balanserar längs gränsen. Om Charles Dickens A christmas carol och och Mary Shelleys Frankenstein fått ett barn tillsammans hade det blivit denna bok. En oemotståndlig tribut som charmar mig totalt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Vettans böcker och Bokentusiasten.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Färjan – En blodig historia av Mats Strandberg

farjanFärjan är skriven av Mats Strandberg.

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Jag har åkt på sådana här kryssningar många gånger. Och jag menar verkligen många gånger. Dels för att jag är stockholmare och kryssningarna fanns nära till hands, de var billiga och jag jobbade dessutom på Viking Lines bokning några år vilket innebar ett antal gratisbiljetter per år. Så jag och mina kompisar reste glatt och ofta. Igenkänningsfaktorn är därmed glasklar och Mats Strandberg har prickat in resenärerna spot on. Jag minns dem allihop.

Egentligen är det konstigt att den här boken inte redan fanns eftersom miljön är som gjord för skräck. Ett glittrande och gungande partypalats avskilt från omvärlden. Vid första anblicken kan det verka som att författaren är lite elak med sina karaktärer som nästan framstår som karikatyrer. De aningen bedagade partypinglorna Zandra och Madde som trots omgivningens hånflin glittrar och glammar inombords medan snaps efter snaps glider ner. Den färglösa Marianne som desperat försöker passa in och bryta sin ensamhet genom att göra något så skandalöst som att åka på kryssning. Vi får möta många och den gemensamma nämnaren är deras desperation. Efter sällskap, efter ligg, efter sprit eller bara efter något som bryter tristessen. Desperation på en plats där man inte behöver behålla den sista skärvan av nykterhet som normalt krävs. Sovplatsen är bara ett knapptryck bort och det går bokstavligen att krypa från dansgolvet till sängen.

Några våningar ner från snapsar, karaoke, matorgier och hångel går monstret till attack. En efter en faller offer och Strandberg bygger skickligt upp spänningen när skräcken närmar sig de festande massorna. Det blir blodbad, det blir splatter och vi får monster i plural. Det hade väldigt lätt kunnat gå till överdrift. I kombination med det socialrealistiska blir det istället fantastiskt bra. Karaktärerna engagerar. De väcker sympati, empati, äckel och avsky. Precis som hos många andra skräckförfattare är det inte alltid monstret som är det värsta, utan människan. Strandberg tar detta ett steg längre och det var längesedan jag blev så äcklad av en karaktär som jag blev av den avdankade schlagerstjärnan Dan.

Något jag saknade var en aningen större dos av krypande skräck. Att någon hittar en hyttkorridor dränkt i blod och att fasan trappas upp av okunskap. En okänd fara är ibland mer skrämmande än ett monster som syns. Här går det ibland lite för fort i svängarna och jag hade gärna sett att faran var okänd lite längre för de drabbade.

Jag älskar att Baltic Charisma får ett eget perspektiv. Fartyget känns nästan levande i sin egen skildring. Som en tänkande biologisk varelse redo att möta sitt öde, snarare än ett fängelse av stål.

Vi får så mycket i den här boken att jag nästan var lite matt efteråt. Vi möter karaktärerna i situationer som nästan blir lite för mycket förnedrings-tv, deras skam och utsatthet är känslomässigt jobbig att läsa ibland. Skräcken sitter där den ska och pulsen stegras. Och mitt i allt det här sveper även minnet av Estonia över mig. En slags kärleksfylld sorg mitt i allt det här blodbadet som förstärker hela upplevelsen.

Det är gastkramande. Det är skräck. Det är fantastiskt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Kulturkollo, Maddes bokblogg och I Elinas bokhylla.