Monstrumologen av Rick Yancey.

9789176453032_200_monstrumologen_e-bokMonstrumologen är skriven av Rick Yancey.

Detta är hemligheterna som jag har bevarat.

Så börjar Will Henrys berättelse. Will är en föräldralös pojke som är assistent åt en doktor av ett högst ovanligt slag: en som studerar monster, och jagar dem. Under den tid Will har bott tillsammans med doktorn i 1800-talets New England har han vant sig vid nattliga besök och mystiska expeditioner. Men när en besökare dyker upp med kvarlevorna av en ung flicka och det monster som ätit henne förändras hans värld för alltid.
Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.
Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen.

Jag läste för något år sedan boken New Yorks gudar av Lyndsay Fay, en historisk thriller som trots deckarinslaget tilltalade mig enormt. Där jagar Tim Wild en fruktansvärd mördare i 1800-talets New York. Monstrumologen känns på många sätt som samma berättelse, men från den mörka sidan. Will Henry och professorn skulle mycket väl kunnat vara de jagade i Lyndsay Fays New York.

Monstrumologen är underbar gotisk skräckromantik när det är som bäst. Att kalla det skräckromantik är kanske fel egentligen eftersom avsaknaden av både romantik och kvinnor är total ( kvinnorna är alla offer ) men känslan av genren genomsyrar ändå boken. Normalt är det här inte en favoritgenre hos mig, men Yanceys verk känns som en kärleksfull tribut till genren där skrivarglädjen är uppenbar. Det som framförallt lyfter hela boken är relationen mellan professorn och Will Henry. Dialogerna dem emellan är underbara och ofta humoristiska. Det är tragikomiskt utan att vara löjligt. Avsaknaden av kvinnor hade förmodligen stört mig mer om Yancey inte redan skrivit Femte vågen och därmed bevisat att kvinnor har en plats i hans litteratur.

Med den bakgrunden kan jag istället låta mig njuta av hans kärleksfulla hyllning till genren och svepas med in i ett mörkt 1800-tal fullt av monster och spännande levnadsöden. Det blir nästan parodiskt ibland i både dialoger och handling, men på ett medvetet sätt som skickligt balanserar längs gränsen. Om Charles Dickens A christmas carol och och Mary Shelleys Frankenstein fått ett barn tillsammans hade det blivit denna bok. En oemotståndlig tribut som charmar mig totalt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Vettans böcker och Bokentusiasten.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Färjan – En blodig historia av Mats Strandberg

farjanFärjan är skriven av Mats Strandberg.

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Jag har åkt på sådana här kryssningar många gånger. Och jag menar verkligen många gånger. Dels för att jag är stockholmare och kryssningarna fanns nära till hands, de var billiga och jag jobbade dessutom på Viking Lines bokning några år vilket innebar ett antal gratisbiljetter per år. Så jag och mina kompisar reste glatt och ofta. Igenkänningsfaktorn är därmed glasklar och Mats Strandberg har prickat in resenärerna spot on. Jag minns dem allihop.

Egentligen är det konstigt att den här boken inte redan fanns eftersom miljön är som gjord för skräck. Ett glittrande och gungande partypalats avskilt från omvärlden. Vid första anblicken kan det verka som att författaren är lite elak med sina karaktärer som nästan framstår som karikatyrer. De aningen bedagade partypinglorna Zandra och Madde som trots omgivningens hånflin glittrar och glammar inombords medan snaps efter snaps glider ner. Den färglösa Marianne som desperat försöker passa in och bryta sin ensamhet genom att göra något så skandalöst som att åka på kryssning. Vi får möta många och den gemensamma nämnaren är deras desperation. Efter sällskap, efter ligg, efter sprit eller bara efter något som bryter tristessen. Desperation på en plats där man inte behöver behålla den sista skärvan av nykterhet som normalt krävs. Sovplatsen är bara ett knapptryck bort och det går bokstavligen att krypa från dansgolvet till sängen.

Några våningar ner från snapsar, karaoke, matorgier och hångel går monstret till attack. En efter en faller offer och Strandberg bygger skickligt upp spänningen när skräcken närmar sig de festande massorna. Det blir blodbad, det blir splatter och vi får monster i plural. Det hade väldigt lätt kunnat gå till överdrift. I kombination med det socialrealistiska blir det istället fantastiskt bra. Karaktärerna engagerar. De väcker sympati, empati, äckel och avsky. Precis som hos många andra skräckförfattare är det inte alltid monstret som är det värsta, utan människan. Strandberg tar detta ett steg längre och det var längesedan jag blev så äcklad av en karaktär som jag blev av den avdankade schlagerstjärnan Dan.

Något jag saknade var en aningen större dos av krypande skräck. Att någon hittar en hyttkorridor dränkt i blod och att fasan trappas upp av okunskap. En okänd fara är ibland mer skrämmande än ett monster som syns. Här går det ibland lite för fort i svängarna och jag hade gärna sett att faran var okänd lite längre för de drabbade.

Jag älskar att Baltic Charisma får ett eget perspektiv. Fartyget känns nästan levande i sin egen skildring. Som en tänkande biologisk varelse redo att möta sitt öde, snarare än ett fängelse av stål.

Vi får så mycket i den här boken att jag nästan var lite matt efteråt. Vi möter karaktärerna i situationer som nästan blir lite för mycket förnedrings-tv, deras skam och utsatthet är känslomässigt jobbig att läsa ibland. Skräcken sitter där den ska och pulsen stegras. Och mitt i allt det här sveper även minnet av Estonia över mig. En slags kärleksfylld sorg mitt i allt det här blodbadet som förstärker hela upplevelsen.

Det är gastkramande. Det är skräck. Det är fantastiskt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Kulturkollo, Maddes bokblogg och I Elinas bokhylla.

En smakbit av skräck – Färjan.

en smakbit på riktigtIbland tänker man fel och vissa gånger tänker man inte alls. Jag visste att maken skulle iväg igår och ändå tyckte jag det var en bra idé att börja på Mats Strandbergs skräckroman Färjan just igår. Den fick dessutom sällskap av zombiefilmen World War Z under kvällen. Maken var väldigt efterlängtad när han väl kom hem med nattbåten.

Och på söndagar är det dags för smakbitar. Och man får såklart inte spoila. Här kommer min smakbit ur Färjan.

Dan Appelgren springer och springer, men han kommer ingenstans. Det är en perfekt metafor för hela hans jävla skitliv. Och dessutom springer han på den här färjan som åker fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han känner sig som myternas färjekarlar, dömd att fara över samma tröstlösa vatten i evighet.

Han hör signalen som betyder att Baltic Charisma lämnar kajen. Varnar småbåtarna att akta sig för monstret.

Dan höjer hastigheten på personalgymmets löpband. Vinandet blir högre. Hans fötter slår hårdare och snabbare mot det slitna gummit. Svetten droppar från honom, svider i hans ögon. Den luktar surt. Kemiska rester som tränger upp genom huden. Blodsmaken stiger i halsen och pulsen dånar genom öronen. Det vore jävligt ovärdigt med löpsedlarna om han fick en hjärtattack nu. SCHLAGERSTJÄRNA DÖD PÅ FINLANDSFÄRJA.

farjan

Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten!

Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.

En smakbit av Kyrkogårdsboken – Neil Gaiman

kyrkogårdsbokenHär kommer dagens smakbit som är från Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag snubblade över den i bokaffären och Neil Gaiman känns fortfarande mystisk för mig, så jag var tvungen att köpa den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Gaiman än, främst eftersom jag inte helt förstår vad han vill säga med sina böcker. Jag har inte lärt honom tillräckligt bra än, så jag tar alla tillfällen i akt att bekanta mig med honom. Vet att jag köpte Goda Omen ( Terry Pratchett, Neil Gaiman) på Archipelacon, men sedan är den puts väck. Jag har ingen aning om var den bokkassen hamnade. Men jag hittar den kanske så småningom.

Ingen var ett stillsamt barn med allvarsamma grå ögon och en rufsig råttfärgad kalufs. För det mesta var han rätt lydig. Han lärde sig prata, och så fort han lärt sig det började han ansätta kyrkogårdsfolket med frågor. ”Varför får inte jag lämna körgårn?” kunde han fråga, eller: ”Hur bär jag mig åt för att göra samma sak som han?” eller: ”Vem bor härinne?” De vuxna gjorde sitt bästa för att besvara hans frågor, men ofta var deras svar otydliga, förvirrande eller motsägelsefulla, och då gick Ingen ner till det gamla kapellet för att prata med Silas.

Han brukade vänta där vid solnedgången, precis innan Silas vaknade.

Man kunde alltid räkna med att hans förmyndares förklaringar var tillräckligt tydliga och lättbegripliga för att Ingen skulle förstå dem.

”Du får inte lämna kyrkogården – det är så det heter, förresten, inte körgårn, så säger man inte längre – för att det är ju bara härinne som vi kan skydda dig. Härinne bor du och härinne kan du hitta dem som älskar dig. Utanför är du inte säker. Inte än.”

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

en smakbit på riktigt

 

13 svarta sagor – en godispåse full med härlig skräck

13-svarta-sagorRysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

13 svarta sagor är precis vad det låter som. 13 härliga noveller fyllda med skräck, obehag och läskiga monster. Att öppna en sådan här novellsamling är för mig som att sitta med en godispåse. Jag väljer ut en i taget och njuter. Man kan liksom ta bara en åt gången och spara lite till senare, eller så vräker man i sig hela påsen på en gång. Det är den stora fördelen med antologier, man väljer själv hur mycket eller lite man vill läsa. Alla godbitar smakade bra, men några var mer njutningsfulla än andra.

Lova Lovéns Gastkramad satte ribban högt direkt. En obehaglig berättelse om barn, självmord och ohyggliga gastar. Berättelsen handlar förvisso om monster, men också om familjerelationer och att försöka skydda dem man älskar mest.

Mattias Lönnebo och Köttkvarnen ger mig känslan av en spökhistoria som berättas i skenet av ett fladdrande ljus en kulen höstnatt. Skildringen av lilla Fabians skräck för köttkvarnen gav mig gåshud och berättelsen påminner mig av någon anledning om den gamla tv-serien Twilight zone.

Ett riktigt monster under sängen bjuder Johan Grindsäter på i Pappas store pojke. Theo som inte bara blir mobbad i skolan har även ett monster under sängen. Ett monster han kan både höra och känna så snart han ligger där rädd och ensam i mörkret. Här ligger dock inte fullt fokus på monsterrädslan utan även på utsattheten i skolan och hur Theo försöker vara stor och duktig på alla sätt, trots monster både på natten och dagen. Novellen kändes lite banal tills twisten i slutet kom som förändrade hela berättelsen. Härligt läskig blev istället känslan.

Jag uppskattade även Ida Tellestedts Boeuf Bourguignon om den kuvade Betty. Betty med ett svart tomt hål inom sig. Ett hål som bara kräver och kräver precis som männen i hennes liv krävt och krävt. Mer och mer har alla krävt och Betty har äntligen hittat receptet som kommer förändra allt. Hemsk realism som på något märkligt ändå ger en slags, skadeglad tillfredsställelse.

Novellen jag tyckte allra mest om var dock Hungrig skugga av Love Kölle. En berättelse om Frank som förlorat allt och långsamt slukas upp av skuldkänslor. Skuldkänslor som matas på av parasiten som lever och frodas och badar i Franks sorg. En parasit som bara fortsätter att mata och mata, och Frank som sjunker djupare och djupare ner i ett hav av skuldkänslor. Love Kölle beskriver en fasa som jag knappt kan föreställa mig, den allra värsta jag ens kan försöka föreställa mig. Jag skulle så gärna vilja läsa den här i en bokcirkel där vi kunde vrida och vända på berättelsen, diskutera och krama ur vad som är realism och vad som är fiction och även frågan, tänk om … En fantastisk novell som jag kommer fundera på länge.

Som helhet är 13 Svarta sagor en antologi med hög kvalitet. Jag tycker om att få ett tydligt slut även på noveller så därför passade vissa mig bättre än andra, men det är naturligtvis en smaksak. Jag är övertygad om att det finns godbitar i den här till alla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Swedish zombie för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Tentakelmonster och Bims blogg.