Kemisten av Stephenie Meyer – En utmärkt spionthriller

kemistenKemisten är skriven av Stephenie Meyer.

Huvudpersonen som vi kan kalla Alex är på flykt från sin tidigare arbetsgivare, en okänd organisation kallad Enheten. Som före detta agent och utbildad att tortera misstänkta terrorister, har Alex fått vetskap om något som lett till hennes dödsdom.

Efter tre år på flykt har hon överlevt tre mordförsök där hennes analytiska förmåga och paranoia testats till det yttersta. När Enheten erbjuder Alex en väg ut tackar hon ja. Men istället för frihet ställs hon inför det farligaste hotet hittills. 

De som hade arrangerat hennes död hade varit rädda för vad hon kände till, de hade aldrig varit rädda för henne. Kanske var det dags att ändra på det. 

Författaren är ju välkänd och jag var helt enkelt tvungen att googla lite recensioner på den här eftersom hon gör ett totalt genrebyte. Från paranormal YA romance till spionthriller för vuxna. Förvånansvärt många har blivit besvikna eftersom den inte liknar Twilight alls. Naturligtvis gör den inte det, vilket väl var själva poängen med genrebytet.  Själv är jag otroligt positivt överraskad. Jag gillar nämligen den här, väldigt mycket till och med. Kanske hjälper det till att jag alltid varit ganska neutral till Twilight? Jag har läst hela serien och jag har sett filmerna, men aldrig sett dem som varken jättedåliga eller jättebra. Lite lagom underhållning så där. Kemisten däremot känner jag ganska starkt för av olika anledningar. Den största anledningen är hundarna.

Huvudpersonen som jag kallar Alex ( hon byter namn väldigt ofta ) är alltså på flykt. Vi får följa hennes dagliga rutiner som mestadels består i att försöka vara så osynlig som möjligt, något hon blivit väldigt bra på de senaste åren. Säkerhetsåtgärderna är dagligen rigorösa och för mig som gillar nördiga detaljer är det här oerhört fascinerande. Vi får veta hur man riggar ett tiotal olika fällor redan vid ytterdörren för ovälkomna besökare, där den ena fällan är mer dödlig än den andra. Hur det känns att sova med gasmask i ett badkar och hur man alltid har en back up-plan om de trettio första misslyckats. Meyer har uppenbarligen gjort sin research, vilket gör att allt känns genuint och trovärdigt.

Varvat med den analytiska detaljrikedomen får vi också fartfylld action. Och en förvånansvärt lagom mängd humor. Härligt torr och sarkastisk humor som kompletterar allvaret i hela spiongrejen på ett utmärkt sätt och manar till sträckläsning. Balansen mellan detaljerna, humorn och spänningen är nästan perfekt. Nästan. För det märks att Meyer kanske har ansträngt sig lite för hårt som debuterande spionförfattare. Det blir för mycket detaljer även för mig som ändå gillar den biten. Boken hade mått bra av att skalas ner lite till. Men det är ändå en petitess och stör inte läsningen alltför mycket.

Som många andra har nämnt finns det naturligtvis en del romance i boken. Visserligen instalove av det värsta slaget, men för mig som inte är speciellt förtjust i romance är det en så liten del av helheten att det faktiskt inte stör mig alls. Tvärtom tillför det en charm som känns nödvändig för att balansera upp den analytiska nördigheten och slagsmålen som fyller boken.

Och sedan har vi naturligtvis hundarna. Jag som en gång i tiden hade boken Väktare av Dean Koontz som favorit, är ganska övertygad om att Stephenie Meyers hade det också.  Vissa delar känns nämligen som en ren hyllning till just boken Väktare och dess två huvudkaraktärer, vilket bara det gör Kemisten ännu mer läsvärd.

Jag är förtjust! Det här är en utmärkt spionroman som jag väldigt gärna skulle läsa en fortsättning på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Carolina läser och Kim M. Kimselius.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplar.

Annonser

Kvinnan på tåget

kvinnan-pa-taget (1)Kvinnan på tåget är skriven av Paula Hawkins.

Rachel har inget jobb och ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget samma tid, varje dag. Varje dag ser hon ett ungt par i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv lika perfekt som hennes eget en gång var. Men en dag ser hon något från tågfönstret som skakar om henne. Nu ska hon visa alla att hon är så mycket mer än bara kvinnan på tåget.

När kvinnan som Rachel kallar Jess en dag försvinner, startar en händelsekedja som påverkar alla i Rachels liv. 

Rachel berör mig redan från början. Trots att hon är ett alkoholiserat vrak. Trots att hon kräks på hallmattan i fyllan och trots att hon lägger näsan i blöt i saker hon egentligen inte har med att göra. Trots allt det där sympatiserar jag märkligt nog med Rachel hela boken igenom. För bakom allt det patetiska och förvirrade finns den riktiga Rachel någonstans. Rachel som förtvivlat försöker förstå vad som händer i nuet och vad som hände då.

Kvinnan på tåget är främst en karaktärsdriven berättelse. Visserligen finns här ett mysterium, men vi har ingen aning om ifall ett brott verkligen skett eller om det mesta är fantasier sprungna ur Rachels förvirrade hjärna. Många beskriver persongalleriet som en samling osympatiska tölpar, men jag håller inte med. Alla har visserligen osympatiska drag, men alla känns också äkta och har en kärna av vardaglig mänsklighet som når fram till mig. Jag har inga problem att hålla isär karaktärerna eller att hänga med i Rachels förvirrade minnen, även om jag precis som Rachel inte har en aning om vad som är sant eller inte.

Det finns ett antal djupt störande händelser och ögonblick i boken. Situationer där jag nästan mår illa över allt Rachel utsätter sig för och ändå lyckas Hawkins behålla min sympati på Rachels sida. Väldigt skickligt.

Det här var en bok jag aldrig tänkte läsa. Mest för att den så ofta blivit jämförd med Gone girl av Gillian Flynn, en bok jag verkligen inte gillade. Det märkliga är att jag under läsningen själv märkte likheten med Gone girl, men allt det som jag tyckte Gillian Flynn misslyckades med, har Paula Hawkins lyckats göra till ett mästerverk. Jag listade ut twisten i Gone girl redan när jag läste baksidestexten, vilket gjorde själva boken totalt meningslös. Inte här. Hawkins leder mig sakta ett steg framåt och tre steg bakåt hela boken igenom. Med Rachel som dessutom är en totalt opålitlig berättare blir sanningen dold ända till det fruktansvärda slutet.

Jag förväntade mig besvikelse men fick ett mästerverk. Tack för det Paula Hawkins.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Ordförrådet, Bam och Böcker i örat.

Livbåten av Charlotte Rogan – bokcirkeltips

livbatenLivbåten är skriven av Charlotte Rogan.

1914 förliser oceanångaren Empress Alexandra. Efter att ha lämnat övriga passagerare att drunkna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att den unga Grace ska överleva måste andra sätta livet till.

Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten. En ödesdiger kamp som blottar människans allra mest basala känslor och instinkter såväl hos Grace som hos hennes medpassagerare.

Grace sitter anklagad för en händelse som inträffade under de 21 dagar livbåten drev på havet efter fartygets förlisning. Hon blir ombedd av sina försvarsadvokater att skriva om dagarna i livbåten och det är hennes dagbok vi läser. 39 människor sitter fast i en livbåt byggd att klara knappt hälften. Hunger och panik överröstar moralen och snart pågår en maktkamp på den lilla livbåten.

Vill man ha en bok som skapar funderingar är det här den boken. Den är spännande och jag sträckläste hela boken i ett nafs, men efter läsningen sitter jag kvar med massor av frågor. Visserligen får vi hela historien berättad från början till slut. Alla pusselbitar passar och det borde vara nog. Men ändå. Berättelsen vi får är Graces egen, så som hon väljer att berätta den från de anklagades bås. Vilket betyder att kanske är berättelsen en helt annan? Vad hände egentligen?

Det får vi inget svar på och kanske finns det inget annat svar. Ändå känns berättelsen som en fernissa. Ett solitt men ganska tunt lager av färg ovanpå den egentligen målningen. Den som skymtar fram ibland, men som vi inte får se. Är Grace ett offer för omständigheterna? Lättpåverkad av andras utstrålning och styrka? Eller är hon förövaren, den som egentligen manipulerat alla från början till slut? Eller finns det inga förövare, är de alla bara offer för omständigheter och dåtidens satta regler?

Jag är så otroligt kluven när det gäller den här boken. Jag tycker om slut som är snygga och prydliga. Här får vi visserligen ett väldigt snyggt och prydligt avslut, men jag köper det inte. Tankarna snurrar och jag får inte ihop det. Boken innehåller dessutom fler lager. Vi har frågan om skulden och moralen i överlevnadsfrågan, vem gjorde vad och varför? Där finns också en slags deckarfråga, juveler som kanske eller kanske inte finns, och som kanske eller kanske inte blev stulna. Män som kanske inte är vad de säger sig vara och kistor fulla av guld som ingen känns vid. Det är en bok om överlevnad och instinkter men det är också ett deckarmysterium. Kanske. Eller kanske inte. Allt beror på vad vi som läsare tror om Graces berättelse och om henne själv.

Jag är inte helt förtjust i läsupplevelsen men samtidigt så förbryllad och involverad efteråt att jag inte kan göra annat än rekommendera den här boken starkt. Gärna till en bokcirkel.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Boktokig, Sannas bokhylla och Med näsan i en bok.

Årets bästa bok!

stjarnklart

 

Jag visste redan då att den var årets bästa. Jag har rekommenderat den här till så många olika människor vilket ändå är rätt ovanligt. Men så är det, en ruskigt bra bok som passar de flesta.

Handlingen och berättarstilen påminner om en klassisk katastroffilm. Och ändå inte. Kampen i boken är oftast inte ädel. Den är skitig, dödlig och våldsam. Vissa slåss, några samarbetar, de galna blir ännu galnare och de sjuka går under. Och hela boken är bara så otroligt bra. Den har allt som behövs för en riktig nagelbitare.

Visserligen är inte året slut än, men jag vågar mig ändå på att utnämna Stjärnklart till årets bästa bok. Dessutom har Sverige fått en ny hjälte och Carl Hamilton kan slänga sig i väggen.