Lola och pojken i huset bredvid

lola-och-pojken-i-huset-bredvidLola och pojken i huset bredvid är skriven av Stephanie Perkins.

Lola Nolan älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Allt känns faktiskt helt okej, särskilt nu när hon har träffat sin drömkille sexige rockmusikern Max.
Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom under tiden han och hans familj bott på annat håll. Och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope.
Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid.

Förr oss som läst Stephanie Perkins debutroman Anna och den franska kyssen är igenkänningsfaktorn hög. Vi möter nämligen både Anna och St Clair här i form av vänner till Lola. Något som nästan kändes löjligt bra. Det är lite myspysigt på något sätt att oväntat återse gamla bekanta på det här sättet. Lola är också som roman ganska lik Anna och den franska kyssen på många sätt. Även här förstår vi ju bara av titeln hur det kommer att gå. Det är inte slutet som är målet i Perkins böcker, utan vägen dit. En väg som visserligen är förutsägbar men ändå rätt trevlig.

Och det är just det, boken är trevlig. Det är lite krångel och velande hit och dit men på ett småputtrigt sätt som liksom aldrig brakar samman ordentligt. Lola har varit kär i Cricket men är nu ihop med Max. Cricket är den snälla grannpojken som en gång i tiden krossade Lolas hjärta, och Max är någon slags badboyvariant som Lola kanske eller kanske inte är superkär i. Kryddat med en lite lagom nedgången mamma och två stränga pappor blir det visserligen lite mer substans till den här gulliga historien, men den lämnar liksom aldrig barnbassängen. Jag hade velat ha ett rejält magplask ner i det djupaste åtminstone någon gång i historien.

Å andra sidan är det ibland skönt att veta vad man får, och det löftet håller Perkins. Hon ger oss än en gång en söt kärlekshistoria som ändå känns ganska realistisk. Känslorna är inte alltid självklara och det här med familjer är inte helt lätt. Så hur frustrerad jag än blir av att vi mest får lite skrap på ytan, så är det kanske just det som är Perkins styrka ( boken har trots allt vunnit flera priser ). Hon levererar igenkänning för unga på ett sätt som inte blir för jobbigt eller för känslosamt.

Lola och pojken i huset bredvid var alltså en rätt trevlig lässtund, men inget som lämnar något avtryck i minnet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Läsfåtöljen och Zellys bokhylla.

Annonser

Anna och den franska kyssen

anna-och-den-franska-kyssen

Anna och den franska kyssen är skriven av Stephanie Perkins.

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?

Jag är lite splittrad i mitt tyckande gällande den här boken. Jag både gillar och stör mig lite på den. För första gången känner jag att något kanske gått förlorat i översättningen, att det ibland blir obegripligt på ställen som inte borde vara obegripliga. Som i det här citatet:

Han rycker på axlarna och jag blir tyst, överväger om jag vill höra svaret på frågan jag snart ska ställa. Det vill jag nog inte, men jag frågar ändå. ”Hur länge har du och Ellie varit ihop?”

St.Clair funderar ett ögonblick. ”Ett år ungefär.” Han tar en klunk av sitt kaffe – alla här verkar dricka kaffe – och ställer ner koppen med en SMÄLL som får både mig och Rashmi och Josh att haja till. ”Åh förlåt”, säger han. ”Störde jag?”

Han spärrar ursinnigt upp sina bruna ögon och vänder sig mot mig. Jag håller andan. Till och med när han är irriterad är han vacker. Det går inte ens att jämföra Toph med honom. St.Clairs skönhet är av ett annat slag, han är av en helt annan art.

”Nu pratar vi om något annat.” Han pekar på mig. ”Du som är från sydstaterna borde väl snacka sydstatsdialekt?”

Det är några sådana här tillfällen i boken när jag inte förstår vad som händer. Varför är han helt plötsligt ursinnig? Det finns liksom inget som varken motiverar eller förklarar utbrottet som kommer och går i en helt normal diskussion. Språket känns också väldigt enkelt, något som inte alls stämmer med de omdömen jag läst. Så jag gissar att något i översättningen inte helt sitter där det ska. Kanske har jag fel, det kanske inte alls är översättarens fel utan författarens, men jag är lite frågande till hypen kring den här boken.

Men den tar sig efter ett tag och det dyker upp några moments där jag kommer på mig själv med att le fånigt. Anna och St.Clair blir bästa vänner. Visserligen finns attraktionen där men hon har kanske något med Toph och han är definitivt ihop med Ellie, det är alltså bara glömma alla tankar om romantik och satsa på det näst bästa, vänskap. Och deras vänskap är för det mesta verkligen fin. St.Clair har problem med sin familj, han har problem med höjdskräck och han har problem med Ellie. Och Anna finns där, om och om igen fångar hon honom när han faller. Även när hon själv är svag är hon tillräckligt stark för att bära även honom.

Boken är såklart förutsägbar, naturligtvis förstår vi hur det kommer sluta men det är helt ok. Vägen dit är fin men kanske onödigt krånglig. Jag gillar dock att det inte handlar om instalove. Här tar det tid att komma tillrätta med tankar och känslor och det känns trovärdigt. Jag känner också igen mig själv väldigt mycket eftersom jag och maken faktiskt träffades på liknande sätt, fast som vuxna. Vi hade båda flyttat till ett annat land och blev bästa vänner. Efter tre månader ungefär satt vi och åt lunch en dag när jag helt plötsligt drabbades av Den stora kärleken. Bara sådär, på en sekund. Därefter blev vänskapen lite knepigare, precis som i boken.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält bok. Den är full av stunder när attraktionen dem emellan får det att pirra ända ner i tårna och stunder när jag suckar åt att de ändå aldrig får till det. Läsupplevelsen finns alltså där och huvudkaraktären Anna berör mig verkligen. Någon har gett omdömet ”Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en kille som är trés bien.” Jag skulle istället säga,

Charmar sina läsare med parisiska miljöer och en tjej som är trés bien.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.